Etikett: Anknytning

Problemen med napp för spädbarn

Idag tänkte jag skriva om ett kanske symbolladdat ämne: nappen.

Jag tänker så här: Det är viktigt att det etableras ett samspel mellan förälder och barn, där barnet ger signaler och föräldern gör vad den kan för att möta barnets behov. I början kommunicerar barnet i första hand genom att skrika. Men sedan blir signalerna mer och mer mångfacetterade, barnet utvecklar ett språk. När barnet signalerar något slags behov och sen märker att föräldern (vårdnadshavaren) möter det, så utvecklar barnet en grundtrygghet som säger att jag kan få mina behov mötta. Barnet får en grundkänsla av att världen är god. Inom psykologin kallar vi ofta detta för anknytning. Det finns idag mycket forskning som visar att en god anknytning är mycket viktig för både den psykiska och kroppsliga hälsan.

När det gäller spädbarn kan behoven handla alltifrån att barnet behöver en ny blöja, till att barnet är ledset och behöver tröst.

När man som jag avråder från att ge barnet napp, så tänker man att alla barnets skrik är uttryck för behov, som man som förälder behöver möta. Om barnet till exempel är rädd och behöver närhet, så är det olyckligt att ge det en napp att suga på istället, för då lär sig barnet att suga på nappen istället för att vara nära en vuxen. Att ge napp blir som ett budskap att vuxenvärlden inte vill möta behovet av närhet.

Den springande punkten i det här tror jag är barns behov av att gråta och skrika. Jag tror många blir benägna att införa napp, när de har kollat om bebisen gjort i blöjan, ammat och kollat av om barnet är varmt eller kallt. Om bebisen fortfarande skriker, så drar många slutsatsen att barnet kanske har ”sugbehov” och så ger man barnet en napp.

Det som man då missar är att bebisar kan ha en massa smärta och stress som de behöver gråta och skrika över. Att födas, pressas ut genom födslokanalen och komma ut i den kallare luften är bara det en ganska jobbig upplevelse. Dessutom finns det i vårt samhälle en massa stress som påverkar barn. En uppsjö av ljud och ljusupplevelser, stressade vuxna och barn, bilar och bussar som låter, för att inte tala om all känslomässig stress. Detta kan handla om konflikter inom familjen, stress, ångest och osäkerhet hos föräldrarna, och så vidare. Allt detta behöver inte vara något stort problem om man gör sitt bästa för att minimera skadan, och en del av detta är att låta barnet gråta och skrika precis så mycket som det vill (läs gärna mer om barns skrik i Aletha Solters artikel om detta här på bloggen).

Att låta sitt barn skrika och gråta i sin famn är helt enkelt väldigt hälsobefrämjande, och det leder också till en bra och stark anknytning.

Napp och ätproblem

Jag vill verkligen inte säga kategoriskt att napp kan leda till ätstörningar. Men det oroar mig ändå lite att vi lever i en kultur med starka tendenser att när man känner ångest eller något jobbigt, så tenderar vi att vilja stoppa något i munnen; tuggummi, godis, mat eller så. Och napp kan tyvärr bli just ett första steg i att utveckla såna dåliga vanor. När barnet har ångest och verkligen behöver gråta, skrika och bli tröstad så får det istället en plastsak intryckt i munnen och förväntas hantera känslorna genom att suga på denna.

Att ta emot barns känslor

Jag är ju ganska inspirerad av Alice Miller i mitt arbete och i det jag skriver här. Jag tycker ingen som hon har lyckats formulera att vi i vår kultur ofta inte är så bra på att ta hand om och möta våra barns mest smärtsamma känslor. Särskilt känsligt kan det vara med de allra minsta barnen, spädbarnen. De är oändligt utlämnade till sin omvärld, och för många av oss kan det väcka ångest och smärta att vara nära ett barn som skriker i högan sky, och som någonstans kommunicerar en väldig smärta. Och dessutom vill man vara en bra förälder, och det finns verkligen inget man kan göra för att få bort skriket; bebisar kan skrika långa stunder, särskilt under de första månaderna efter födelsen, och särskilt om det funnits olika stressfaktorer såsom en jobbig förlossning, konflikter, smärta eller trauma i omgivningen under graviditeten eller så.

Jag vill verkligen uppmuntra alla föräldrar att ta detta med barnets känslor på största allvar, att prata med vänner och andra om detta, och läsa på, gärna här på bloggen och på andra ställen, och verkligen våga titta på de allra innersta känslorna i en själv som detta område kan väcka.

Sugbehovet, då?

När människor pratar om napp, så pratar de ofta om att bebisar har ett sugbehov. Hur kan man se på detta?

Det finns en stark reflex att suga hos spädbarn, som såklart handlar om att det är på det sättet de får i sig näring.  Fråga här blir om den reflexen kan bli riktad åt fel håll, så att barnet vill suga som ett sätt att hantera jobbiga känslor. Jag skulle absolut kunna tänka mig att det kan vara så, även om jag inte sett några studier eller någon forskning på detta. Om det är som jag tror, så kan alltså ett barn som haft det lite ovanligt jobbigt på något sätt, också uppvisa ett större ”behov” av att suga.  Detta ”sugbehov” kan föräldrarna lätt tolka som att barnet skulle må bra av att ha napp. Men om det är som jag tror, så skulle barnet egentligen behöva gråta och skrika, och om det tilläts att göra det, så skulle behovet av att suga minska.

Symbolladdade områden inom föräldraskap

Samtidigt som jag försöker skriva om detta med napp på största allvar, så vill jag också säga att det finns en hel del områden inom föräldraskapet som kan bli överdrivet stora och symbolladdade. Napp är ett exempel; TV eller inte, barnvagn eller sjal och samsovning är andra områden. När vi tar dessa områden på för stort allvar, så blir vi dömande och moraliserande mot oss själva och andra som inte ”når upp till måttet” i detta avseende, och det tror jag är olyckligt.

Ibland får jag mail av föräldrar som är oroliga för att de gjort ”fel” på något sånt här område. Därför vill jag också säga att även om dessa områden är viktiga, så är det allra viktigaste vilken allmän attityd man har till sitt barn: Vågar jag vara närvarande och sårbar med mitt barn? Tar jag mig verkligen tid och uttrymme varje dag att vara där och leka och prata med honom/henne? Lyssnar jag verkligen och tar in det som barnet säger och uttrycker? Är jag beredd att ödmjukt be barnet om ursäkt för mina fel och brister?  Undviker jag dömande och värderande kommentarer såsom ”bra”, ”fint” och liknande? Och så vidare.

Så om du av någon anledning inte väljer att lyda mina råd om napp eller så, så tycker jag inte att det är hela världen, det viktigaste är att göra en seriös satsning på att ge sitt barn en kärleksfull miljö.

Boktips: The Aware Baby av Aletha Solter (Adlibris, Bokus)

Hur man tröstar barn

Forskning visar att en av de avgörande faktorerna i barndomen som leder till psykisk hälsa i vuxenlivet, är hur föräldrarna hanterat barnets känslor (se källhänvisningar längst ner i inlägget).

När en förälder tröstar och deltar på ett lugnt sätt när ett barn är ledset och gråter (eller rasar och skriker), så skapas viktiga spår i hjärnan. Spår som säger ungefär ”världen är en ganska trygg plats, när det är som mest jobbigt för mig, så får jag tröst och stöd”. Dessa minnesspår gör sedan att man kan hantera motgångar och stress bättre och utgör en bas för en sund självkänsla.

När föräldrar är fysiskt eller psykiskt frånvarande eller själva hamnar i affekt i förhållande till sina barns känslor, kan det hos barnet med tiden leda till en grundkänsla av att världen är otrygg och hård.

Självklart är det i detta viktigt att ha en försonande attityd med sig själv som förälder, och se realistiskt på sig själv och sina tillkortakommanden; blir man någon gång överdrivet arg är det bättre att be om ursäkt än att gå omkring och älta detta och se negativt på sig själv.

Därför tänkte jag skriva några punkter som kan vara viktiga i förhållande till barns gråt:

  • Det absolut viktigaste när ett barn är ledset eller i någon annan jobbig känsla (såsom ilska eller rädsla) är att stanna upp och bara tillåta sig att vara med barnet. Helst till känslan börjar ebba ut. Har man bråttom kanske man i vissa fall kan ta ett senare tåg, eller tillåta sig att komma försent. Dessa stunder när du är med ditt barn när han/hon mår dåligt är så enormt uppbyggande för barnet och för er relation, att det bör ges hög prioritet.
  • Placera dig i en öppen och nära kroppsposition – kanske genom att sätta dig på huk intill en 5-åring, eller genom att ta en ettåring i knät, eller en lyfta upp ett spädbarn i famnen. Kroppen bör vara vänd rakt mot barnet och blicken också.
  • Var antingen bara tyst eller säg saker som går ut på att du förstår. Såsom exempelvis:
    ”Ja, jag ser att du blev ledsen när du inte fick mer godis i påsen…”
    ”Aj, det måste gjort jätteont att skrapa knät”
    ”Jag förstår att du är arg på lillebror när han tappade din leksak”
    För oss människor är något av det mest lugnande att bli förstådda av någon annan. Att prata så här hjälper också barn att själva utveckla förmågan att prata om känslor.
  • Ha så mycket kroppskontakt med barnet som möjligt samtidigt som du respekterar barnets integritet och de önskemål det uttrycker. Vi vuxna påverkas mycket av saker som sägs, våra relationer byggs till stor del av ord, medan kroppskontakt är så otroligt mycket mer viktig för barn. Kroppskontakt har också en rent hormonellt lugnande effekt.
  • Undvik att kommentera på känslan (”det var väl inte så farligt”/”det går snart över”/”det var faktiskt ditt eget fel som ville ta den cykeln idag”/”Jag sade ju att du inte skulle kunna hälla utan att spilla”, etc). Eller att distrahera och avleda (”oj, titta vilken fin fågel som sitter där borta…” etc).
    Det är viktigt att prata med barn och hjälpa dem att se konsekvenser och sammanhang, men dessa samtal får bättre effekt senare när barnet är lugnare. Risk finns att barnet tolkar kommentarer och distraktion som att känslan på något sätt är fel. Vi vill hjälpa barnet att ta sig igenom det jobbiga, detta är en mycket viktig färdighet att ha med sig i vuxenlivet; när man möter förluster och liknande.
  • Vad gäller konfliktlösning är det väl egentligen ett för stort ämne för detta inlägg. Jag tror mycket på att kompromissa och förklara regler och sånt. Och att ha en dialog med barnet, när barnet blivit så lugnt att det går (hur tycker du att vi ska göra? etc.).
  • Upplever du svårigheter med att vara närvarande när ditt barn gråter eller visar andra känslor, så vill jag säga att detta är normalt och inte ovanligt. Då kan det förstås vara viktigt att ta tag i problemen på något sätt. Exempelvis genom att prata med en vän eller terapeut, eller öva sig i avslappning och mindfulness.

För mer information rekommenderas:

  • Aletha Solters artikel Vad ska man göra när babyn gråter? (här på bloggen). Bloggaren Maria/BefriaBarnet har också skrivit bra om barns känslor och gråt.
  • Jag kan också varmt rekommendera Faber och Mazlish bok How to talk so kids will listen and listen so kids will talk (på Bokus, AdLibris).
  • Vad gäller den känslomässiga miljöns betydelse för psykisk hälsa senare i livet, finns mycket skrivet om detta inom anknytningsforskningen. Mycket av denna forskning sammanfattas i boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt (på AdLibris, Bokus, Pricerunner).
  • Många har också varit hjälpta av Alice Millers böcker när det gäller att förstå barns känsloliv. De finns dock tyvärr inte att köpa på svenska för närvarande.
  • Jag kommer under hösten (2011) att börja hålla kurser i föräldraskap, baserat på Aware Parenting. Välkommen att maila mig eller återkom till bloggen för mer information.