Jag hittar Elin Grelssons blogg av en slump på nätet. Hon har ett inlägg om självhjälpskultur som knyter an till det jag skrev häromdagen apropå Barbara Ehrenreichs senaste bok. (Grelsson har dessutom ett väldigt bra inlägg om kränkningar av barn i ”vanliga familjer”)
Det verkar som Grelsson liksom jag tycker att vissa högprofilfeminister, såsom Nina Björk och Ehrenreich, har lite för mycket avstånd till vanliga människors behov av hjälp med sina vanliga problem. Varför kan man inte både omfamna människors längtan efter själslig läkning, och peka på behovet av att människor hittar gemenskap, kollektiva lösningar och så?
En tanke som slår mig här är att kanske Alice Miller och Judith Herman kan vara till hjälp att sålla vad som är hjälpsamt och inte inom den breda och spretiga självhjälpsfloran. Då skulle man kunna tänka att det finns böcker som hjälper till att peka på verklig smärta som är orsakad av verkliga händelser. Böcker som tar denna smärta på allvar och hjälper till med konstruktiva sätt att komma vidare. Och så finns det en annan inriktning som inte på samma sätt tar på allvar att de bekymmer människor bär på har roten i faktiska händelser, utan mer försöker ”klistra på” en positiv anda. Det riskerar att bli som att klistra på en positiv yta på en olycklig insida.
Vilket kan leda till att människor i slutändan känner sig ännu mer misslyckade än förut, när de inte får de resultat som guruerna och coacherna utlovar.
Jag tycker bell hooks, Peter Breggin och Judith Herman är författare som verkligen försöker sig på en sådan diskussion, att titta på vilken typ av självhjälpsråd som hjälper på riktigt och vilka som inte hjälper lika bra.
(Jag ber att få reservera mig för att jag inte hört Nina Björk personligen och inte läst Ehrenreichs bok; jag kan ha fått saker om bakfoten)