Etikett: Bristande självkänsla

Prinsessan från den dysfunktionella familjen (#tihi)

I några veckor har det pratats om prinsessan Madeleines ”tihi” när hon tillkännagav förlovningen med Christopher O’Neill. Egentligen kan man som DN:s Johan Cronemann tycka att det är en pseudonyhet. Jag har ju tidigare bloggat om kungens otrohet, och där ville jag föra fram att detta skulle kunna vara ett intressant tillfälle att prata om frånvarande fäder, ett problem som jag dagligen möter i terapirummet.

Det här är mina tankar när jag ser klippet om förlovningen:

Madeleine har kroppen tydligt mer vänd mot O’Neill, medan han mer vänder sig mot kameran. Hennes leenden mot honom är med hela munnen och ansiktet, medan hans leenden är mer begränsade och tillbakahållna. Hennes kroppsspråk är lite större rörelser, och vickningar på huvudet, medan hans är mer stramt, vilket ger henne en aura av osäkerhet. Och till slut det berömda ”tihi”:et, ganska flickaktigt. Min första tanke blir ungefär: ”det var fasen, hon är prinsessa och dotter till kungen av Sverige, men känner sig ändå tvungen att spela tydligt undergiven sin amerikanske fästman”. Författaren Birgitta Stenberg verkar ha reagerat ungefär likadant.

Jag vet ju såklart inte hur det förhåller sig med allt detta, kanske funkar de jättebra ihop och så. Men mina tankar går i riktningen att om man har haft en ordentligt frånvarande pappa (som jag skrev om i förra inlägget om kungafamiljen), så går det att förstå att man känner sig underlägsen sin partner, även om man så är prinsessa. Med en frånvarande pappa kommer oundvikligen ett tvivel på en själv som sitter djupt och får en att känna att man måste kompensera på olika sätt, och att man inte är värd att bli älskad som den man är. Bristande självkänsla, helt enkelt.

Det är lätt att koppla ihop det här med att Madeleines förra officiella pojkvän, Jonas, var otrogen (så som jag förstått det). Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om det som jag kallar falskt hopp. Att när barn inte får sina behov bemötta, så börjar de tro att de kan få behoven mötta som vuxna, vilket kan leda till problem i kärleksrelationer. Med en otrogen partner kan man omedvetet söka upp en situation där man hoppas på att förändra en flyktig, frånvarande partner till en som är mer närvarande och permanent. Förenklat uttryckt att Madeleine med Jonas lite kämpade med att få den kärlek som hon som barn så väl behövde från sin pappa, kungen.

Jag återkommer alltså till begreppet ”falskt hopp”  i ett nytt inlägg så snart jag hinner.

Anmärkning: Prinsessan Madeleine är också människa och på ett plan är jag osäker på om någon förtjänar att  få sitt liv analyserat och nagelfaret offentligt på det här viset, men när det gäller henne, så har hon ju ändå valet att avsäga sig hovstatusen och avstå från offentligheten; hon och kungafamiljen är ju det närmsta man kan komma att vara anställda för att vara offentliga personer.

Jag vill också gärna vara tydlig med att jag ytterst sällan gör sådana här oombedda tolkningar, vare sig som psykolog eller privat. Jag skriver detta för att jag tycker att det illustrerar viktiga psykologiska processer som många är berörda av. Och jag skulle också som sagt önska att när vi skriver om kungafamiljen, att vi ser dem som människor, och också tar in tragiken och vilken dysfunktionell familj de verkar ha.

Om att förlåta sina föräldrar

Alice Miller gjorde till en av ”sina” frågor att hävda att andra terapeuter pressade sina klienter att förlåta sina föräldrar, medan hon själv betonade vikten av att inte skynda fram någon förlåtelse. Även om jag gillar Alice Miller har jag länge undrat hur mycket av hennes världsbild som stämmer. Jag har liksom tänkt att idag kan det väl inte vara riktigt så allvarligt som hon beskriver.

Men efter att jag börjat arbeta som privatpraktiserande terapeut har jag träffat ett flertal personer som råkat ut för just detta, att en annan terapeut har pressat dem att förlåta eller träffa sina föräldrar. Så därför vill jag skriva en bloggpost om detta.

Jag vill till att börja med framhålla att jag hela tiden strävar efter att inte påverka mina klienter åt något håll, vare sig till att träffa föräldrarna eller att ta avstånd från dem. Målet är att hjälpa dem att själva komma fram till ett förhållningssätt som de känner sig bekväma med, på kort och lång sikt. Och det är långtifrån i alla fall som frågor kring relationen till föräldrarna här och nu kommer upp som en fråga i terapin.

Alice Millers hållning kan kanske sammanfattas ungefär så här: Det finns tyvärr en tradition i vårt samhälle att behandla barn som mindre värda människor. Detta innebär till att många barn blir utsatta för olika icke-kärleksfulla handlingar från sin vårdnadshavare. Exempel på sådana kränkande handlingar mot barn är allt från att skratta åt dem när de kommer med allvarliga försöka att prata och uttrycka sig, till våld, att skälla på dem för beteenden som är normala i deras ålder, och så vidare.

När barn blir utsatta för icke-kärlek och icke-respekt och inte får sina behov mötta, så är barns position underlägsen vuxnas. Deras hjärna är mindre utvecklad, de saknar många kunskaper och erfarenheter, och de är beroende av omvärlden för känslomässiga och fysiska behov. Detta gör att de inte har möjlighet att se situationen ”objektivt”, att det är den vuxne som brister, utan tvingas lägga skulden på sig själva vilket leder bl.a. till att de utvecklar skam och dåligt självförtroende. De lär sig att sympatisera med förövaren, den vuxne, i stället för med sig själva.

Barnets naturliga lojalitet mot föräldrarna sätter krokben för dem när de blivit vuxna och på olika sätt förminskar, förtränger och förlåter sina föräldrar, men istället plågas av bristande själförtroende eller depression.

Även om det finns goda argument för att praktisera förlåtelse i sina relationer, så gör det här att det är knepigt med förlåtelse för sina föräldrar. Det finns en risk att man någonstans på vägen får en ingivelse att förlåta sina föräldrar, och då finns risken att man inte får möjlighet ”sörja färdigt” de jobbiga känslorna kopplade till barndomserfarenheterna.

Jag brukar föreslå att man under terapins gång skjuter upp att försöka se mer objektivt på föräldrarna och tar sig tiden att vara i de negativa känslorna mot dem. Detta behöver såklart inte innebära något smutskastande eller onödigt konfronterande av föräldrarna, utan det är något som äger rum i terapirummet och inom klienten. Enligt min åsikt är det alltså viktigt att inte för tidigt förlåta eller försonas med föräldrarna.

På det konkreta, praktiska planet, så väljer många av mina klienter att fortsätta sina relationer med föräldrarna ungefär som de alltid har gjort. Det sker såklart också en del förändringar, men det gör det ju även för människor som inte går i terapi.

Beverly Engel skriver i boken Divorcing a Parent att många terapeuter och psykologer verkar kunna se poängen med att man kan vilja skiljas från en partner eller en vän, men att de ofta har svårare att förstå att någon vill bryta med en förälder. Engel föreslår att när en klient vill bryta med en förälder bör terapeuten istället för att sätta press på klienten att ha kontakt med föräldern, förutsättningslöst utforska vad känslorna mot föräldern står för. Det är fullt möjligt att någon tyngs av överdrivet agg mot föräldrarna, som kan vara bra att arbeta med i terapi. Och det är också fullt möjligt att viljan att distansera sig från en (eller båda) föräldrarna är som vilket annat rimligt och välgrundat beslut som helst.

Engel lyfter fram två områden som kan vara rimliga orsaker för någon att vilja distansera sig från sina föräldrar, att föräldrarna upprepat kränker dem i nuet och att föräldrarna helt vägrar att erkänna och ångra saker de gjort som skadat barnet/klienten. Jag har tyvärr hört om föräldrar som gör hårresande saker mot sina vuxna barn, kränkningar som jag tror de flesta skulle se som helt oacceptabla inom ramen för andra relationer. Och även när det gäller redan inträffade kränkningar, har vi ju ett rättssystem som går ut på att de som gjort fel ska erkänna och sona sin handlingar, och när föräldrar helt vägrar se saker ur sina barns perspektiv, så kan det såklart bli knepigt för barnen att fortsätta umgås med dem.

En annan bok som jag vill rekommendera för dem som brottas med frågor kring att hantera relationen med föräldrarna (inklusive terapeuter och andra som möter dessa frågor) är A Way Out of Madness: Dealing with Your Family After You’ve Been Diagnosed with a Psychiatric Disorder av Daniel Mackler och Matthew Morrissey (hos AdLibris; Bokus). Även de tar upp att föräldrar faktiskt kan vara uppenbart skadliga för sina vuxna barn, samtidigt som de påpekar vikten av att ta sig tid att titta närmare på de negativa känslorna mot föräldrarna, att gå omkring med ett stort hat eller agg kan förgifta tillvaron för en människa, även om känslorna på ett plan är helt befogade.

Många terapeuter verkar föreslå att deras klienter i terapin ska komma fram till att förlåta sina föräldrar. Men både Mackler/Morrissey och Engel pekar på att verklig förlåtelse och försoning bygger på att den som orsakat skada erkänner och ångrar det han/hon gjort, och det är många föräldrar inte beredda att göra. Och i det läget ställs det vuxna barnet inför utmaningen att hantera detta faktum, att det inte blir någon äkta forsoningsprocess, utan personen måste hitta något sätt att gå vidare genom att på egen hand hantera sina känslor.

Det handlar alltså varken om att helt bejaka och agera utifrån negativa känslor mot föräldrarna, eller att helt ta avstånd från dessa känslor, utan det handlar om att vi som terapeuter behöver hjälpa och assistera i en process att reda ut vad som är vad när det gäller känslor och impulser i förhållande till föräldrarna.