Etikett: medberoende

Working with Codependency in Psychotherapy

I am a psychologist in Stockholm, Sweden. I have been working with co-dependency as a specialty for 15 years, and I have developed a way of viewing it that seems promising. In this posting I would like to outline the main tenets of how I think and work with this problem.

My main point is that I see many people who benefit from learning about codependency, usually by doing more of self-care and lowering the over-engagement with other people’s problems. But this does not entirely solve the problem because you need to learn a new way of doing relationships, which is more of a complex skill, that is not so easy to transmit in a book or a 12-step-group. Psychotherapy for codependents should include helping the client to learn these important relationship skills.

I made this video that describes the same things that I talk about here:

Definition of co-dependency

When I talk of codependency, I mean a general pattern in a person’s relationships. This means that virtually all your relationships are oriented towards you being of help. It is common among codependents not to have one single relationship which is balanced in terms of help and support flowing 50 % in both ways.

Origin of the problem

My impression from working a lot with this group of people is that most codependent people grew up in an insecure or chaotic environment where the child finds out that it can somehow help the situation by solving problems. Tending to siblings, doing the dishes, listening to the parents and the like. There is too little of the sound, caring parenting where the parent gives support, affection and validation to the child.
I wont dwell too much on the details of such a childhood, since it is well described elsewhere.

The dysfunctional relationship pattern

So in this environment the child learned to focus much of her energy on being helpful. You leave such childhood with a one-sided focus in relationships, just focusing on the other person, not being able to do relationships in a way where you yourself also can get help and support.

The codependent pattern might be summarized like this

  • An exaggerated, somewhat stressed focus on spotting problems. It might be an organizational problem at work, a project that will not meet its deadline. A colleague that is becoming depressed, or your child having problems in school.
  • Helping to ”solve the problem”. This does not necessarily mean the best long-term help. Often the focus is more short-term, to get the problem out of sight, like cheering up the depressed colleague.
  • The nervous system experiencing a short term reinforcement from this behavior.

When working with this group of people I have been hypothesizing that when you grow up in this sort of insecure, dysfunctional family, it is possible that your brain will start connecting a dopamine-reward to helping behaviors. This way you become “hooked” on helping, just like it is possible to get addicted to drugs or gambling. I don’t think this hypothesis has been researched, but if some reader know more about this, I would be glad if you let me know.

Starting to recover

So what I often see is a client who have heard about the concept of codependency, and then start trying to shift this focus in her life. It makes sense to increase self-care activities. Like resting, exercising, enjoying yourself more. And at the same time to try to do less of helping behaviors. Many people have one or a few friends that they feel the need to get rid of or at least to engage with in a different way, if the relationship is too one-sided.

Here I would like to stress that we humans are social animals. Our well-being is very much tied to the quality of our social relationships. This has been described in several research areas in the latest decades. Please read about interpersonal neurobiology or polyvagal theory if you want more in-depth understanding of this.

Think of it like this: social relationships are just as important as food for the individual. We have a very strong instinct to search for and eat food. If we don’t find the food we would prefer, hunger will make us eat anything that will fill the belly. In starvation situations people eat grass and earth. Humans have a similar instinct to seek social connection. When your social connections don’t work out well, the risk of depression or other mental health problems increases.

The thing here is that is that the codependent person have this strong drive to have social relationships. Just like all human beings. But she can only do it this one-sided way. The person ends up chasing a real feeling of connection, but always fails, and end up feeling more and more empty. One metaphor would be to be hungry for food, but the only food you find is a type of food that just gives temporary relief, that doesn’t give you real nourishment nor make you feel really satisfied.

What is needed

One way of describing a normal helping relationship from the perspective of the person in need of help could be:

  1. Paying attention to inner processes. Like emotions and needs.
  2. Identifying these. Like naming that uncomfortable feeling in your chest as sadness or fear.
  3. Talking about your experience with a trusted other. Saying ”I just lost my job that I really liked. This makes me so very sad”.
  4. Registering that the other person is responding to what you say. This can be both verbal and nonverbal. Normally the face would express a similar feeling. In this example, the listener would look sad, and this way convey a feeling of being understood to the other person. ”Huhu” and hummings are common ways of transmitting a sense that you are really listening. Saying ”Thats really sad” will also communicate understanding and empathy.

The way I understand this is that for the codependent person this doesn’t work. You don’t know how to do this, because life didn’t teach it to you. Your parents were too preoccupied with each other or themselves to give you very much validation and understanding, so you grew up pursuing relationships without being able to get this soothing, understanding quality from your interactions with other people.

My codependent clients usually have problems with several of the points above. For instance, it is common to avoid eye-contact when talking about sensitive issues. This way the empathy radiating from the other person it will not enter your brain. And consequently you will not reap the benefits of a good talk with a friend.

Another common pattern concerns the point number 3, how to express personal, vulnerable things. I often see that in the beginning of the therapy my client will tell me about painful stuff with a smile in the face. The lips are moving upward when they should normally be moving downwards. If your face does not express the same feeling as you are trying to express verbally, it will be confusing to listen, and the listener will not know exactly how to respond. Is it a happy or sad story? Obviously this will also be a great obstacle to experiencing an understanding and soothing interaction with someone. Talking about vulnerable things in a very intellectual or factual way is another way of missing this flow of vulnerability and support between trusted fellow humans.

People with knowledge about different therapy concepts might notice that I approach this from a rather behavioral angle. I have studied and worked with a concept called FAP – Functional Analytic Psychotherapy, which tries to describe relationships with help from the behavioural tradition that stems from BF Skinner. But it does not really matter what therapeutic orientation the therapist comes from, what matters is if you in therapy get help to correct such dysfunctional ways of relating that I just described.

So if I notice that my client smiles a lot when talking about painful, difficult stuff, I will tell him/her to continue talking about the same things, but pay attention to the face and not to smile. More like relaxing the face. This usually help her to get the connection-process to work better. It often feels like a watershed moment when this happens. For decades, a whole life, empathy, love and support have been flowing out from the client to people around her, and now she finally learns how to also receive these things from other people.

From the perspective of what I see and hear in the therapy-room, it really seems that learning to do real vulnerable self-exposure like this leads to substantial improvements. My impression is that the whole outlook on life start to change. I see more smiles and happiness, and hear that ”life can be hard at times, but it is not so chaotic any more” and such things. I would really love to do research to confirm this impression but life hasn’t turned out this way for me yet. The FAP-research done about similar things looks very promising. This is a short video that talks about the FAP-approach in general, not specifically about codependency.

Interestingly, there is research showing that vulnerable relating with other people will make the body produce oxytocin, which is really a health-hormone of sorts. If my description of the relationships of codependents above is true, codependents also lose out on getting this relaxing hormone when they go through difficulties in life. The codependent will go through life with stress-reactions activated a lot of the time. And there will be too little of the destressing functions of the body, like release of oxytocin. I believe this puts the codependent population at risk of burnout, chronic fatigue and similar health issues.

Summary

One might summarize this in concluding that the codependent need to move from a focus on short term “fixing” or helping behaviors towards other people, towards more authentic, vulnerable “closeness behaviors”, that gives both a sense of real belonging and also plenty of oxytocine to regulate the system of recuperation, sleep etc.

My advice if you are a codependent that feel stuck in your recovery: Inquire yourself about the quality of your closest social relationships. To what extent do you talk to them about your innermost thoughts and feelings? Are you able to do this in a way that feels like nurtuting, soothing and relaxing? My experience as a psychotherapist is that it often feels really scary to take the first steps in vulnerable self-talk, so there are good reasons to seek help from a good psychotherapist in this.

The codependents way of helping

I would like to add a thing about the codependent persons interpersonal patterns. Since these helping behaviours were learned rather early in life, they are often focused in an immature way to “get away with the problem”. If the other person is angry, you might rush to apologize, even if you haven’t properly understood what caused the anger. Or trying to talk the person into thinking differently. Maybe smile a lot to appease him. A more constructive long term solution would be to really listen to the misgivings of the angry person and see what is behind it. It could be some feelings or values being hurt. Or maybe you need to have a serious talk to find a long term solution to a tricky problem.

Towards the end of my psychotherapies we often talk about communication from this broader perspective. How can my client be of help to others in a more mature way? How to handle difficult conversations and conflicts without just bowing to the other person’s needs?

Note 1: There is a complex interplay between stress, de-stressing and different systems in the body. Oxytocin is an important hormone here, but my description is simplified. In fact there are many body systems involved. These processes are much more intricate than what I can describe in this post.

Note 2: When I and my client practice ”vulnerable self-disclosure” like I have described above, the subject is often the difficult things that happened during childhood. There is a schism within psychotherapy regarding to which extent it is useful to work with childhood this way. I have chosen not to delve too much on this debate here, since it is quite easy to describe the therapy process in terms of learning new behaviors. I hope that my observations might be of use to clients and therapists of different therapeutic orientations.

Note 3: Please feel welcome to comment and discuss. I sometimes have time to answer questions here, but if you want to get in touch with me, please send me an e-mail at daniel@dkraft.se.

Fem punkter för att tillfriskna från medberoende

Jag var nyligen med och blev intervjuad av Ida Högström från Medberoendepodden, och jag tänkte komplettera detta med att punkta upp lite hur jag tänker om att tillfriskna från medberoende, något jag har arbetat med att hjälpa människor med i cirka tio år.

Definition

Jag definierar medberoende som att en person vuxit upp med en eller flera föräldrar (eller andra vårdnadshavare) som har haft ett stort hjälpbehov, och att personen då utvecklat hjälpbeteenden, såsom att stötta, trösta eller agera kurator gentemot andra. Om förälderns hjälpbehov pågått under många år, så fortsätter barnets hjälpbeteenden ofta in i vuxenlivet. Personen blir en hjälpande person i många eller alla sina relationer. Ett annat sätt att uttrycka det är: Överskott på hjälparbeteenden, underskott på ta hand om sig själv genom att sätta gränser, lita på och anförtro sig till andra m.m.

I podden föreslår jag termen överhjälpsam, för det tycker jag tydligare säger vad det handlar om. Det behöver inte alls vara beroende som utlöser det här problemet, det kan också vara en psykiskt sjuk förälder, eller en ensam, arbetslös och olycklig förälder.

Min hypotes som jag också tänkte försöka börja forska utifrån, är att medberoendebeteendena fyller flera funktioner. De är en grund för kontakt och relationsbyggande med andra, något som är livsnödvändigt för oss människor. Beteendena fyller också funktionen att avvärja uppmärksamheten från inre jobbiga känslor såsom otrygghet, skam, sorg eller ilska. Detta är känslor som är naturliga att ha efter en uppväxt i en dysfunktionell familj, där barnet blir utsatt för försummelse, känslomässiga brister eller trauman.

Vanliga bekymmer som människor med denna typ av problem visar är misslyckade kärleksrelationer, att vara utarbetad eller känslor av tomhet och saknad av mening i livet.

Tillfrisknandet: 1. Se problemet

Ett första steg är ofta att komma i kontakt med begreppet medberoende. Det som är fiffigt med detta begrepp är att det säger att beteenden som normalt sett ses som önskvärda, hjälpbeteenden, kan utgöra problem när de dominerar någons personlighet. Att börja se sig som medberoende innebär ofta att personen blir motiverad att förändra sin situation, det är som att ett nytt ljus tänds över läget.

2. Ta hand om säkerheten

Om du lever med en person som har problem på något sätt, skulle jag rekommendera att det första du funderar över är rena säkerhetsaspekter. Löper du eller dina barn verkliga risker? Har personen tillgång till ditt kreditkort, eller kan han/hon skada dina barn på något sätt? Om du har barn skulle jag starkt rekommendera att du har kontakt med någon professionell, exempelvis på kommunens föräldrarådgivning, socialtjänsten eller på en kvinno- eller mansjour.

Det finns rapporter om att föräldrar som själva varit utsatta för sexuella övergrepp, har svårt att identifiera om barnen utsätts för övergrepp. Och på samma sätt kan personer som vuxit upp med mycket gräl mellan föräldrarna har svårt att bedöma den skada de egna barnen lider av konflikter mellan föräldrarna. Därför är det viktigt att ta denna punkt om säkerhet på största allvar.

Det är självklart svårt att ta emot någon långsiktig hjälp om man går omkring och är ständigt stressad för sin partners nästa fylla eller får hantera att barnen har ont i magen för alla konflikter mellan föräldrarna.

3. Kartlägg beteenden

Ett förslag jag ofta ger mina klienter är att upprätta en medberoendelista – där man helt enkelt tecknar ned beteenden kopplade till medberoendet. Man kan till exempel göra det under rubrikerna:

  • Saker jag gör
  • Saker jag säger
  • Saker jag tänker
  • Saker jag känner

Jag rekommenderar också att man förvarar den här listan på ett sätt så att man ofta blir påmind om den. Till exempel på kylskåpet, på nattygsbordet eller som skärmbakgrund i datorn.

Målet är att bli mer varse när man håller på och gå in i medberoendemönstret, och så småningom kan många uppfatta en särskild känsla i kroppen när dessa saker triggas igång, jag brukar beskriva det som att man agerar utifrån oro och inte utifrån sitt centrum.

4. Ändra beteenden

Om man är på väg att agera som en kurator till en arbetskamrat, så behöver man helt enkelt avbryta detta beteende. Detta kräver ofta enorm beslutsamhet och envishet. Man behöver ersätta medberoendebeteendena med beteenden som får en själv att må bra, till exempel fritidsintressen och motion som ger en energi. Och prata mer om sig själv och sitt innersta med vänner, och sätta gränser för andra människors behov och önskemål. (egentligen tycker jag kanske ordet gränssättning är lite tråkigt, det handlar väl egentligen om att bli bättre på att förhandla om hur ens egna behov ska samspela med andras).

En tumregel här kan vara att man kan sträva efter att ha 50 % av sin uppmärksamhet på sig själv och 50 % på andra, och jag har ofta märkt att medberoende personer känner att de fungerar på ett sätt som är långt ifrån detta.

5. Hantera känslor och jobbiga erfarenheter

Om det är så som jag tror, att medberoendeproblematiken vidmakthålls av att beteendena för bort uppmärksamheten från jobbiga inre känslor, så är det svårt att bara jobba med att förändra beteenden, man behöver också hantera de där innersta känslorna, som man ofta aldrig tillåtit sig att känna.

Här är ett problem att många medberoende blivit väldigt skickliga på att dölja för sig själva och andra att de överhuvudtaget har jobbiga känslor. Ett sådant exempel kan vara att skämta om smärtsamma upplevelser. Detta gör att det svårt för personer som vill hjälpa en medberoende, och är troligen orsaken till att jag ofta träffar personer som varit hos många professionella men inte riktigt fått bra hjälp.

Jag tänker att det här handlar om att prata om vad man erfarit, och göra det ”på riktigt”; att tillåta sig att känna jobbiga känslor och benämna dessa, och få en empatisk respons från någon annan, en terapeut eller medmänniska. Eftersom medberoende ofta har svårt att ”synka” inre känslor med vad de säger och uttrycker med kroppen, så kan just professionell hjälp ofta tillföra mycket. Om du märker att du fastnat i din personliga utveckling och att din situation stämmer på det som beskrivs i den här artikeln, så kan psykoterapi vara ovärderlig hjälp. Och det säger jag inte bara som reklam för min egen profession, utan för också för att jag stött på så många människor som gått i många år och haft svårt att förändra sin situation på egen hand.

Hoppas dessa punkter är till hjälp för någon. Den bok jag oftast rekommenderar till medberoende är Att återerövra sitt liv av Jean Jenson. Jag påminner också om ”medberoendebibeln” Flodhästen i vardagsrummet (Adlibris, Bokus)
Läs också gärna mina artiklar: Har du en narcissist eller borderlineperson i din närhet? och Har du en förälder som är/varit psykiskt sjuk?

Sommarboktips

Här kommer några boktips inför sommaren:

Har just läst Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grenvall. Kan varmt rekommendera den, boken ger en bild av hur känslomässig avstängdhet och lidande kan se ut i en ”vanlig” familj, något som jag tycker bara måste uppmärksammas mer. Serieformatet känns perfekt för att skildra detta, det blir så personligt och griper tag.

Har också skaffat The sweet spot av Christine Carter. Hon är chef för ett institut för forskning om ”goda livet” – Greater good, och skriver om forskning för att ”fixa livspusslet”. Ur ett svenskt perspektiv beskriver hon den amerikanska verkligheten med nästan ingen föräldraledighet, någon veckas semester per år och så, och då kanske man hade önskat att hon hade tittat på och ifrågasatt själva pusslet lite mer, men samtidigt verkar boken innehålla en hel del intressant forskning som jag vill veta mer om.

Har fått mig tillsänd boken Blå flicka av Ana Porss, och den ska jag också försöka titta i, men jag är lite osäker på om jag ska ta emot fler böcker såhär gratis, men känner sig lite tvungen att skriva något.

Om någon missat det, så har det kommit en ny bok om Medberoende, Djävulsdansen (AdLibris, Bokus), har inte läst den ännu, men hoppas få möjlighet att återkomma till den (se också DN).

”Nice guy” – den manliga versionen av medberoende?

Medberoende är ett lite knepigt begrepp. Det kom till när man började tycka att anhöriga till alkoholister och missbrukare hade en särskild sorts personlighet, som verkade samspela med beroendepersonligheten. Det var en klinisk intuition som så småningom kom att bli ett begrepp och det har så småningom sipprat ut till det allmänna medvetandet. Jag vet att många har haft stor nytta av att se sig som medberoende och att arbeta med detta.

Samtidigt så verkar det finns ganska lite forskning på vad medberoende egentligen är, och inga tydliga erkända definitioner. När jag läser definitionerna, så är det många av punkterna som skulle kunna tyda på en bristande självkänsla eller någon form av social fobi. Jag tycker att det är lite synd att begreppet blivit så misshandlat, att man använt det i alla möjliga situationer samtidigt som det inte blivit ordentligt definierat och forskat på. Så själv använder jag begreppet medberoende i en lite mer snäv betydelse: Jag brukar beskriva det som att om man växer upp med föräldrar eller andra som har känslomässiga problem, så är det lätt att man bli en jäkel på att hjälpa andra människor med deras problem. Och detta blir ofta en livsstil, man blir en person som människor vill prata med när de har problem och i nära relationer får man en roll som problemlösare, och trivs ofta bra med människor som just har problem, för där funkar man som bäst. Man får ett överdrivet fokus på omvärlden och andra människor. Nackdelen med detta är att personen lätt kan bli utarbetad eller tappa kontakten med sin egen inre kompass, och känna sig förvirrad och tom (läs gärna vidare på min hemsida).

På ett känslomässigt plan märker jag att medberoende ofta är väldigt öppna och känsliga för andra människors känslor och stämningslägen, men har svårare att umgås och ha en givande kontakt med sina egna känslor.

Nyligen fick jag veta av en klient att det finns ytterligare ett begrepp på detta tema ”Nice Guy”.  Begreppets skapare, den amerikanske terapeuten Robert Glover beskriver män som haft en mer eller mindre frånvarande far, och en mor som kanske varit lite ensam eller haft någon form av känslomässiga problem, och då har dessa män orienterat sig nära mamman, och blivit lite medberoende, de har blivit duktiga på att prata med kvinnor och vara dem till lags och så. Konsekvenserna är ganska lika bilden av medberoende. En person som utåt sett kan se lyckad ut, men som inuti känner sig obekväm och tom. Ofta har dessa personer problem med relationer och sex. Konflikträdsla och fysiska problem såsom huvudvärk eller ryggproblem är också vanliga (se vidare på Glovers egen hemsida).

Jag vill verkligen varna för att ur ett genusperspektiv så tycker jag att detta är ett väldigt problematiskt sätt att prata. I boken ”No more mr. Nice Guy” associerar Glover ”nice guy” med ”whimp” (en nedsättande beteckning; betyder ungefär toffelhjälte). Och hela boken pratar i andan att det är något extra problematiskt med män som är för snälla.

Samtidigt så tycker jag att det här är ett viktigt ämne som behöver lyftas fram. Personer med någon form av medberoende har problemet att ha svårt att bli sedda i vården, de kommer till läkare och terapeuter med relationsproblem eller är utarbetade eller liknande, men samtidigt ser de så kapabla och lyckade ut att det liksom är svårt som hjälpare att få ett grepp om situationen. Ofta blir de hemskickade med några goda råd eller kanske ett recept på piller. Samma sak med dessa översnälla män, jag har nog själv mer än en gång som terapeut missat att verkligen ”se” problematiken hos män ur den här kategorin som besökt mig. De verkar liksom lyckade och verkligt socialt kompetenta, på ett sätt som får mig som psykolog att undra vad jag ska kunna hjälpa dem med.

Därför kan jag ändå, trots genusproblemen, rekommendera Glovers bok både till terapeuter och män (och kanske också kvinnor) som tror att de har den här typen av problem. Jag vet liksom inte några andra bra diagnoser eller begrepp som kan beskriva och förklara dessa typer av bekymmer.

Boken innehåller många bra råd av typen att göra saker som översnälla män inte vanligtvis gör, till exempel att åka iväg en hel helg och bara bry sig om sig själv, eller skriva en lista med saker som är viktiga för en själv och göra dessa saker.

Sen kan jag också tycka att Glover är lite tunnare när det gäller de bakomliggande känslorna och barndomshistorien, där skulle jag mer rekommendera att läsa böcker såsom min favoritbok Att återerövra sitt liv eller Den mörka hemligheten av Linge & Josefsson. Det finns också en risk att arbetet att förändra situationen framstår som ganska lätt i en sådan här bok, medans min erfarenhet är att det kan krävas ganska mycket möda för att arbeta med sådana här problem.

Och det här med maskuliniteten, då? Glover säger ju att dessa män på något sätt saknar kontakt med sin maskulinitet, och detta låter väl på något sätt… rimligt… Men där skulle jag vilja komma med en alternativ tolkning: När en person inte är riktigt nöjd med sitt liv, så är det möjligt att detta syns på något sätt, att man i vissa lägen liksom kan uppfatta det i utstrålningen. Och om man då har glasögonen att man är benägen att tolka detta som maskulinitetsproblem så kan man lätta tolka det som att det är där knuten ligger, medan en person med andra tolkningsglasögon skulle göra en annan tolkning, till exempel att personen kanske är trött, eller har den dålig dag, eller helt enkelt inte mår så bra psykiskt just nu.

Och hur förhåller sig detta med översnällhet till medberoende? Inget av begreppen är ju särskilt vetenskaplig etablerade, men jag skulle gissa att de är ganska överlappande. Kanske är språkbruket kring medberoende mer anpassat för kvinnor, medan vissa män kan känna igen sig mer i ”Nice-guy”-begreppet

– Länkar till boken på Adlibris, Bokus

Varför väljer vissa människor ”fel” partner?

Känner du att:

  • Dina ansträngningar att hjälpa andra ofta lämnar dig med en känsla av inre tomhet och utmattning?
  • Du ses duktig och högpresterande, men att detta inte riktigt kommer från dig själv?
  • Du tenderar att dras till vissa typer av kärlekspartners och vänner och att detta ofta slutar i besvikelse?
  • Du lätt tröttar ut och nästan bränner ut dig?
  • Du dagdrömmer och fantiserar på ett sätt som inte är konstruktivt och leder till förbättringar av ditt liv.

– Då kan det här vara en artikel för dig; det ska handla om ett begrepp som jag använder i min terapiverksamhet, falskt hopp.

Har du med dig själv eller hos andra sett en tendens att upprepa misstag i relationer? Kanske har du en vän som varit tillsammans med en ”frånvarande” person som jobbar för mycket, och när personen brytit sig loss från denna relation, så hittar han/hon snart någon annan med liknande egenskaper, och upprepar samma mönster av förälskelse som följs av besvikelse.

Det verkar finnas någon psykologisk mekanism som gör att en del personer väljer partners där det inte blir så bra i slutändan. Jag skrev om detta i mitt inlägg om prinsessan Madeleine. För mig som psykolog och terapeut är det slående att hennes far, kungen verkar ha varit notoriskt otrogen och att hon själv sedan ”valde” en partner, Jonas Bergström, som var otrogen.

Man skulle kunna tillskriva detta vanans makt; att man är van att ha med en viss typ av personer att göra, och sedan av gammal vana dras till liknande personer, för att man vet hur man ska hantera dem, ungefär. Men jag tycker inte att detta räcker, för det verkar som att sådana här mönster kan vara mycket svåra att bryta, man ser ofta att personer verkligen anstränger sig för att hitta en partner som inte liknar den förra, men ändå hittar en person som uppvisar liknande drag.

I min terapiverksamhet använder jag benämningen ”falskt hopp” för detta problem. Tanken är att när man som barn inte fått sina behov mötta så uppstår ”sår”, eller brister, och för att kunna överleva känslomässigt, så utvecklar man olika strategier. Det kan vara att försöka ”vara duktig” eller ”vara rolig”, eller att försöka vara till hjälp hemma.

Till exempel så kan det vara så att ett barn till en deprimerad förälder ser att föräldern inte riktigt orkar med allt därhemma, och då går barnet in och försöker hjälpa till med det ena eller andra i hemmet, kanske ställer sig och diska eller dammsuger. Det är också vanligt att barn i sådana lägen försöker prata med föräldern och försöker muntra upp den, och kanske försöker få den att söka hjälp eller så. Att barnet börjar dagdrömma om ett bättre liv är också vanligt.

I engelsk litteratur används ibland ordet ”enmeshment” för såna relationer. Det är som att barnet blir ”insnärjt” med den vuxne.

När jag pratar om falskt hopp, så inkluderar jag alltså olika former av att var ”duktig”, ”snäll”, ”rolig” och överdrivna försök att hjälpa, stötta eller visa hänsyn. Överdrivna försök att få bekräftelse och kärlek och dagdrömmande räknas också hit.

Ett problem är såklart att det också är viktigt och sunt att hjälpa sina närstående. Dagdrömma kan vara ett sätt att komma med planer och visioner för ett bättre liv. Och det är inte alltid lätt att se vad som är en adekvat, sund nivå och vad som bör räknas som falskt hopp. I många fall är det ganska uppenbart om man tittar på konsekvenserna. Om dagdrömmandet till exempel leder till att man fastnar i drömmar och spekulerande och inte kommer vidare i livet så kan det vara vettigt fråga sig om det handlar om falskt hopp. Och om någon för trettionde gången försökt övertala sin alkoholiserade eller deprimerade partner om att söka hjälp, så tyder det här upprepandet på att det kan vara falskt hopp.

I boken Att återerövra sitt liv, som beskriver den här terapin, används termen kämpa för falskt hopp, och jag tycker det ger en bra bild, lite som Don Quijote, att gå till strid för ädla saker men på fel sätt. Jag brukar också sätta likhetstecken mellan falskt hopp och medberoende. Medberoende är ett ganska luddigt begrepp, men en stor del handlar om att man kämpar med någon närstående som på något sätt inte mår bra.

Jag brukar också rekommendera mina klienter att försöka känna efter i sig själva hur vissa tankar och beteenden känns. När man agerar utifrån falskt hopp, så är man liksom inte lugn i sig själv, utan det känns som att man drivs av inre stress och tvång.

Tyvärr så leder det falska hoppet ofta till att man känner romantisk kärlek, det kan göra att man dras in i kärleksrelationer som inte blir bra i slutändan. Ett tydligt tecken kan vara att man förälskefasen märker att partnern har vissa problem, men att man i det romantiska ruset tänker bort dessa, och kanske tror att kärleken ska lösa allt.

Råd och tips:

Finns det då några råd om man känner att man hamnat i sådana här mönster av falskt hopp? Ett första råd kan förstås vara att försöka:

  • Identifiera beteendena – forskning visar att det är en stor hjälp att skriva ned problembeteenden.
  • Försöka minska på beteendena
  • Känna efter och se om det bakom dessa beteenden ligger något slags barndomssmärta. Är det så att bakom mitt försök att lugna och blidka en argsint partner, ligger en stor smärta som handlar om att mina föräldrar riktade sin ilska mot mig som liten?

Om du försökt jobba med sådan här problem med medberoende eller falskt hopp och känt att det är svårt eller omöjligt, så är du knappast ensam. Jag märker i mitt arbete att det här är ett relativt svårt område att jobba med. För förälskelse, dagdrömmar och bekräftelsesökande är ju så ljuvt och härligt när man är inne i det, det är liksom svårt att i de stunderna se att det kan innebära problem. Ofta har man också blivit belönad av omvärlden för de här beteendena, och de har kanske kommit att kännas som en del av ens grundpersonlighet.

Därför är det här ett område där jag tror att det kan vara viktigt med någon sorts terapi. Ett förslag kan vara att läsa boken Att återerövra sitt liv av Jean Jenson (på Adlibris, Bokus, bokens hemsida), jag tycker den ger en bra inledning till området, och den har också många konkreta tips på hur man kan komma igång och jobba med det. Läs också gärna min sida om medberoende.

Att leva med en missbrukare/alkoholist

Jag har fått några mail om medberoende, och tänkte därför försöka förtydliga hur jag ser på detta.

Jag arbetar ju med integrationsterapi. Där ser vi medberoende som en kombination av falskt hopp och bristande självkänsla. Ett kortfattat sätt att beskriva det är att erfarenheter från när man var mindre, leder till att man intensivt hoppas att partnern ska ändra sig, och samtidigt finns det en röst i huvudet som säger att man inte förtjänar mer än detta som man lever med just nu. Den sistnämnda rösten tillhör den dåliga självkänslan.

Det falska hoppet driver en att gång på gång förlåta, och till att göra stora ansträngningar för att förändra och övertyga den man lever med. Du kan läsa mer om integrationsterapi och medberoende här.

Om du lever med en missbrukare och känner eller misstänker att du utvecklat ett medberoende vill jag verkligen rekommendera dig att söka hjälp. Paradoxen är att när man är inne i medberoendet, så är man väldigt inriktad på att den andre ska söka hjälp, men i själva verket finns ofta större chans att personen ska ta tag i saker om han/hon får vara mer i fred, och om den medberoende söker hjälp för sin situation.

Integrationsterapi är som sagt ett hjälp-alternativ som jag varmt kan rekommendera, och annars så finns ju också idag många 12-stegsgrupper inom ACoA och Alanon lätt tillgängliga. Dessa grupper har fördelen att det knappt kostar något, och man behöver inte anmäla sig innan, och man får träffa människor som befinner sig i en liknande situation.

Samtidigt vill jag också säga att man har gjort vetenskapliga test av 12-stegsmetoden och andra metoder, och dessa har visat att även om många upplever sig hjälpta på ett personligt plan av att gå i 12-stegsgrupp, så finns det mer effektiva metoder att verkligen hjälpa en partner med missbruk att komma ur missbruket.

Jag kan rekommendera boken ”Get Your Loved One Sober” (av Meyers och Wolfe), som tyvärr bara finns på engelska. En undersökning fann att med metoden som presenteras i denna bok så var det hela 64 % av missbrukarna som sökte hjälp, jämfört med bara en på tio när partnern använde Alanons metod.