Jag läser på DN:s insidan om att Nathalie Simonsson är på väg ut med en ny bok som ska användas sexualundervisningen i skolan. Hon uppmanar föräldrar att prata mycket om sexualitet och relationer, i olika situationer med sina barn, så att det inte blir något stelt och styltigt man gör typ en gång och inte mer.
Jag håller nog med om allt det hon tar upp och det låter underbart att man jobbar på detta sätt i skolan i dag. Men samtidigt skulle jag vilja säga att jag tror att det vi ger till våra barn kring sexualitet är så oändligt mycket mer än hur vi pratar om sex i tonåren. Det handlar om barnets/ungdomens relation till den egna kroppen, till den egna kreativiteten, till sina känslor och till sin vilja och integritet. Och allt detta grundläggs i relation till föräldrarna (vårdnadsgivarna).
Det kan vara saker som:
- Hur vi pratar om snoppar, snippor, pruttar, kiss, bajs, snor och snorkråkor från födseln och uppåt i åldrarna. Är vi avslappnade och kan bara följa barnets nyfikenhet? Utan att det kommer stränga, dömande miner när barnet säger eller gör något lite tabubelagt? Hur ofta bemöter vi barnet med kontroll och tillsägelser och hur ofta lyckas vi släppa våra kontrollimpulser och bara låta barnet vara nyfiket och utforska?
- Hur vi berör våra barn, är det med ren glädje och kärlek och värme? Tar vi oss tid till kroppskontakt och är vi medvetna om hur våra egna problem med kroppskontakt kan påverka barnen?
- Och hur förhåller vi oss till våra egna kroppar? Hur ofta tillåter vi oss själva att ha roligt och skoja och njuta med våra kroppar? Hur ofta dansar vi? Hur ofta vidrör vi varandra med värme och närvaro? Hur ofta dansar vi med våra barn? Hur mycket sjunger vi och gör känsliga och sensuella saker, som leka med lera, måla, fingerfärg, snöänglar, och allt annat fysiskt…
- Och hur bemöter vi barnets känslor, är alla känslor tillåtna? Tar vi oss tid när barnet gråter?
- Och hur förhåller vi oss till barnens vilja att experimentera och prova annorlunda och ”förbjudna” saker? Är det okay att äta under bordet istället för ovanpå? Hoppa i vattenpölar? Skvätta ner hela badrummet med vatten? Prova att blanda theblad eller murbruk i soppan?
Några råd skulle kunna vara:
- Lägg krut på barnets känslomässiga miljö. Leta efter dina egna svaga punkter: vilka känslor hos ditt barn har du svårast att acceptera? Inläggen här på bloggen om känslor kan vara en början.
- Slösa med kroppskontakt. Alltifrån en lugn klapp på kinden till vild, bökig brottning. Vilka sorters fysisk lek har du svårast för? Kan du anta utmaningen att jobba med dina svårigheter där?
- Lägg märke till och observera ditt kroppspråk, ditt tonfall och hur du känner dig i kroppen i förhållande till mer känsliga och tabubelagda saker hos barnet, såsom ilska, rädsla, kroppsfunktioner, när det vill ta på sitt eget eller andras könsorgan och så vidare. Hitta sätt att jobba med dina svaga punkter här. (Jag utgår från att vi alla har ett bagage av mindre sunda attityder med oss här)
- När du känner att barnet närmar sig din gräns, till exempel om barnet vill utforska ditt kön, så ge ett respektfullt budskap av typen ”jag blir generad när du tar i min snopp, jag vill inte att du gör det” (eller så kan man föreslå att titta tillsammans). Det är väldigt lätt att inom de här områdena komma med mer dömande tillsägelser som lägger skuld på barnen. Typexempel: ”Nämen så gör man väl inte?!”. Inspiration till respektfull kommunikation kan man exempelvis finna i Non-Violent Communication.