I Svenska Dagbladet häromdagen förkunnade ledarkolumnisten Ivar Arpi: Föräldrar påverkar inte sina barn. Han stödde denna tes på en stor metastudie som sökte sammanfatta forskningsstudier där man sökt ett samband mellan genetik, miljö i barndomen och en persons personlighet. Där hade man kommit fram till att det är i första hand generna och inte miljön som avgör en persons personlighet som vuxen.
För några år sen kom också boken Nurture Assumption av Judith Rich Harris, som gjorde samma koppling som Arpi – forskning visar inte att uppfostran/föräldraskap påverkar personligheten, och därför är satsningar och undervisning inom föräldraskap onödigt och kanske kontraproduktivt, för det ger föräldrar onödig skuld, när de ändå inte kan påverka något.
Det här går ju verkligen inte ihop med hur många psykologer, terapeuter och föräldrautbildare tänker, att det är viktigt hur vi bemöter våra barn, för det bemötandet påverkar dem hela livet. Och det finns också mängder av forskning av olika slag som påvisar ett samband mellan barndomsmiljön och hur en person har det som vuxen. Hur kan det här hänga ihop?
Vad jag kan se så är problemet detta: Arpi och Harris utger sig för att prata om frågan ”påverkar föräldraskap och barndomsmiljö vem man blir som vuxen” men de hänvisar till studier som forskar i sambandet mellan det det psykologiska begreppet personlighet och arv kontra miljö.
Problemet är att om man är intresserad av sambandet mellan barndomsmiljö och utfall, hur det blir som vuxen, så är personlighet bara en av många variabler som går att titta på. Om man skulle fråga psykologer, forskare och föräldrar, tror jag att de flesta skulle tycka att personlighet är något ganska ”fast”, som man till stor del föds med och som är svårt att påverka utifrån. Med personlighet menar man då begrepp som introvert/extrovert, eller noggrannhet/slarvighet. Samtidigt har forskningen hittat tydliga samband mellan barndomsmiljö och många andra parametrar, såsom fysisk och psykisk hälsa, stresskänslighet med mera.
Jag kunde till exempel enkelt hitta en studie som undersökte sambandet mellan familjerelationer i barndomen och högt blodtryck hos vuxna, och fann ett signifikant samband, att sämre familjerelationer leder till högre blodtryck. Mängder av den här typen av forskning redovisas i boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt och man hittar det enkelt genom att söka på ”effekter av barndomsanknytning” eller liknande sökfraser. ACE-studierna är också väldigt tydliga; det är amerikanska sjukförsäkringsbolag som har undersökt sambandet mellan hälso- och sjukdomsfaktorer och ”Adverse childhood Experiences”, negativa barndomsupplevelser.
Arpis påstående ”föräldrar påverkar inte” stämmer inte med den här forskningen. Det skulle stämma bättre om man sa ”föräldrar kan inte påverka ett barns personlighet i någon större utsträckning, men föräldrarna kan påverka en rad andra faktorer som är kopplade till barnets fysiska och psykiska hälsa”. Har man fått ett introvert och kreativt barn, så är det antagligen inte så jättemycket man kan göra för att förändra detta, men man har stor möjlighet att påverka om detta barn kommer att ha ett normalt blodtryck och ett stabilt immunförsvar som vuxen, och om det kommer att ha chanser att utveckla hälsosamma relationer till andra.
Uppmaningar till Arpi och andra journalister:
- Var alltid väldigt noggrann med att dina slutsatser stämmer med den forskning som är gjord! Så att forskningen verkligen stödjer de slutsatser du vill dra. Annars kan man missta sig.
- Om det finns motstridig forskning behövs det noggrann analys och fackexpertis för att reda ut vilka slutsatser som går att dra (och inte).
– Boken Nurture Assumption (Judith Rich Harris) på Adlibris, Bokus
– Jag tipsar också om sidan Aces too high, med mer information kring ACE-studierna, den har också länkar till videor, såsom denna: