Idag tänkte jag skriva om ett kanske symbolladdat ämne: nappen.
Jag tänker så här: Det är viktigt att det etableras ett samspel mellan förälder och barn, där barnet ger signaler och föräldern gör vad den kan för att möta barnets behov. I början kommunicerar barnet i första hand genom att skrika. Men sedan blir signalerna mer och mer mångfacetterade, barnet utvecklar ett språk. När barnet signalerar något slags behov och sen märker att föräldern (vårdnadshavaren) möter det, så utvecklar barnet en grundtrygghet som säger att jag kan få mina behov mötta. Barnet får en grundkänsla av att världen är god. Inom psykologin kallar vi ofta detta för anknytning. Det finns idag mycket forskning som visar att en god anknytning är mycket viktig för både den psykiska och kroppsliga hälsan.
När det gäller spädbarn kan behoven handla alltifrån att barnet behöver en ny blöja, till att barnet är ledset och behöver tröst.
När man som jag avråder från att ge barnet napp, så tänker man att alla barnets skrik är uttryck för behov, som man som förälder behöver möta. Om barnet till exempel är rädd och behöver närhet, så är det olyckligt att ge det en napp att suga på istället, för då lär sig barnet att suga på nappen istället för att vara nära en vuxen. Att ge napp blir som ett budskap att vuxenvärlden inte vill möta behovet av närhet.
Den springande punkten i det här tror jag är barns behov av att gråta och skrika. Jag tror många blir benägna att införa napp, när de har kollat om bebisen gjort i blöjan, ammat och kollat av om barnet är varmt eller kallt. Om bebisen fortfarande skriker, så drar många slutsatsen att barnet kanske har ”sugbehov” och så ger man barnet en napp.
Det som man då missar är att bebisar kan ha en massa smärta och stress som de behöver gråta och skrika över. Att födas, pressas ut genom födslokanalen och komma ut i den kallare luften är bara det en ganska jobbig upplevelse. Dessutom finns det i vårt samhälle en massa stress som påverkar barn. En uppsjö av ljud och ljusupplevelser, stressade vuxna och barn, bilar och bussar som låter, för att inte tala om all känslomässig stress. Detta kan handla om konflikter inom familjen, stress, ångest och osäkerhet hos föräldrarna, och så vidare. Allt detta behöver inte vara något stort problem om man gör sitt bästa för att minimera skadan, och en del av detta är att låta barnet gråta och skrika precis så mycket som det vill (läs gärna mer om barns skrik i Aletha Solters artikel om detta här på bloggen).
Att låta sitt barn skrika och gråta i sin famn är helt enkelt väldigt hälsobefrämjande, och det leder också till en bra och stark anknytning.
Napp och ätproblem
Jag vill verkligen inte säga kategoriskt att napp kan leda till ätstörningar. Men det oroar mig ändå lite att vi lever i en kultur med starka tendenser att när man känner ångest eller något jobbigt, så tenderar vi att vilja stoppa något i munnen; tuggummi, godis, mat eller så. Och napp kan tyvärr bli just ett första steg i att utveckla såna dåliga vanor. När barnet har ångest och verkligen behöver gråta, skrika och bli tröstad så får det istället en plastsak intryckt i munnen och förväntas hantera känslorna genom att suga på denna.
Att ta emot barns känslor
Jag är ju ganska inspirerad av Alice Miller i mitt arbete och i det jag skriver här. Jag tycker ingen som hon har lyckats formulera att vi i vår kultur ofta inte är så bra på att ta hand om och möta våra barns mest smärtsamma känslor. Särskilt känsligt kan det vara med de allra minsta barnen, spädbarnen. De är oändligt utlämnade till sin omvärld, och för många av oss kan det väcka ångest och smärta att vara nära ett barn som skriker i högan sky, och som någonstans kommunicerar en väldig smärta. Och dessutom vill man vara en bra förälder, och det finns verkligen inget man kan göra för att få bort skriket; bebisar kan skrika långa stunder, särskilt under de första månaderna efter födelsen, och särskilt om det funnits olika stressfaktorer såsom en jobbig förlossning, konflikter, smärta eller trauma i omgivningen under graviditeten eller så.
Jag vill verkligen uppmuntra alla föräldrar att ta detta med barnets känslor på största allvar, att prata med vänner och andra om detta, och läsa på, gärna här på bloggen och på andra ställen, och verkligen våga titta på de allra innersta känslorna i en själv som detta område kan väcka.
Sugbehovet, då?
När människor pratar om napp, så pratar de ofta om att bebisar har ett sugbehov. Hur kan man se på detta?
Det finns en stark reflex att suga hos spädbarn, som såklart handlar om att det är på det sättet de får i sig näring. Fråga här blir om den reflexen kan bli riktad åt fel håll, så att barnet vill suga som ett sätt att hantera jobbiga känslor. Jag skulle absolut kunna tänka mig att det kan vara så, även om jag inte sett några studier eller någon forskning på detta. Om det är som jag tror, så kan alltså ett barn som haft det lite ovanligt jobbigt på något sätt, också uppvisa ett större ”behov” av att suga. Detta ”sugbehov” kan föräldrarna lätt tolka som att barnet skulle må bra av att ha napp. Men om det är som jag tror, så skulle barnet egentligen behöva gråta och skrika, och om det tilläts att göra det, så skulle behovet av att suga minska.
Symbolladdade områden inom föräldraskap
Samtidigt som jag försöker skriva om detta med napp på största allvar, så vill jag också säga att det finns en hel del områden inom föräldraskapet som kan bli överdrivet stora och symbolladdade. Napp är ett exempel; TV eller inte, barnvagn eller sjal och samsovning är andra områden. När vi tar dessa områden på för stort allvar, så blir vi dömande och moraliserande mot oss själva och andra som inte ”når upp till måttet” i detta avseende, och det tror jag är olyckligt.
Ibland får jag mail av föräldrar som är oroliga för att de gjort ”fel” på något sånt här område. Därför vill jag också säga att även om dessa områden är viktiga, så är det allra viktigaste vilken allmän attityd man har till sitt barn: Vågar jag vara närvarande och sårbar med mitt barn? Tar jag mig verkligen tid och uttrymme varje dag att vara där och leka och prata med honom/henne? Lyssnar jag verkligen och tar in det som barnet säger och uttrycker? Är jag beredd att ödmjukt be barnet om ursäkt för mina fel och brister? Undviker jag dömande och värderande kommentarer såsom ”bra”, ”fint” och liknande? Och så vidare.
Så om du av någon anledning inte väljer att lyda mina råd om napp eller så, så tycker jag inte att det är hela världen, det viktigaste är att göra en seriös satsning på att ge sitt barn en kärleksfull miljö.