Etikett: Syskonbråk

Om syskonkonflikter

För några veckor sedan skrev jag om barns konflikter med kompisar. Jag försökte göra poängen att vi nog ofta skäms när våra barn bråkar med sina vänner, men istället skulle vi kunna försöka vara där och trösta och tillåta jobbiga känslor att komma fram.

Jag tänkte spinna vidare på detta tema och skriva lite om syskonbråk.

Även när syskon bråkar, så tror jag att många föräldrar skäms eller blir irriterade över att de överhuvudtaget bråkar. Och då blir det lätt en ond spiral så att ju mer man försöker hindra konflikter, desto mer konflikter blir det.

I stället kan man arbeta på att helt acceptera att syskonen har konflikter och se det som att barnen kanske aldrig kommer att älska varandra eller bli bästa vänner, men att familjen och syskonen kan vara en plats att öva samarbete med människor som man inte valt och som man inte alltid tycker om. Förälderns uppgift blir då att vara tydlig med grundprinciper och värderingar och sedan coacha barnen i att lösa konflikter utifrån sunda värderingar.

Och i enlighet med det förra inlägget: Om man som förälder kan välkomna all ilska, frustration och gråt som kommer, så kommer dessa känslor inte att vara så farliga för  barnen, och de kommer så småningom att lära sig att vara nära andra människor även när det är som mest jobbigt.

Så när barnen ryker ihop: försök att inte tänka ”nu igen, varför slutar de aldrig tjafsa” – tänk istället att wow, nu har vi verkligen möjlighet att jobba med känslor, kommunikation och konfliktlösning. Trösta och var nära den som gråter eller är arg. Validera känslor, visa förståelse (”Erik, klart att du blev arg när Lisa tog din bil”). Och när den värsta känslostormen blåst över: prata om konfliktlösning, respekt, integritet och samarbete.

Om man ändå känner att man vill minska mängden bråk mellan syskonen har jag två råd:

  1. Se till att coacha innan en konflikt uppstår. Gå in till barnen när de leker som bäst och titta till dem och prata om dem om vad de gör – försök att se och uppmärksamma vad varje individ gör. Istället för att vänta gå dit tills det blir en konflikt. Om du hör på tonläget att det håller på att bli frustrerat, så kanske det går att komma med ett inpass som leder leken vidare.
  2. Lek regelbundet med ett barn i taget. Detta är ett råd som föräldrarådgivare över hela världen ger, och det kan kanske verka banalt, men det fungerar faktiskt väldigt bra. Om konflikterna håller på att gå helt över styr, kan man behöva införa en lekstund varje dag med varje barn. Minst en gång per vecka bör vara ett minimum.

Jag vill verkligen inte försöka påskina att jag är världens bästa förälder hela tiden, men jag skulle ändå vilja berätta om en stund när jag kände mig väldigt nöjd med hur jag lyckades avstyra en konflikt mellan våra barn. Vi höll på och packade och städade ur stugan vi hyrde i somras. En typisk halvdag som var rätt tråkig för barnen. De lekte bra själva ett tag, men så hörde jag att frustrationsnivån höll på att stiga snabbt. Det ena barnet vill leka att något med att djur var sjuka och det andra var inne på ett rymdtema. En sån sak som snabbt kan eskalera till en jättekonflikt med tårar och ilska. Eftersom vi bara var tvungna att få packat så var det viktigt att hitta en utväg. ”Leker ni rymden?” sa jag. ”Och sjukdomar?… Jag tror faktiskt vi har någon som fått rymdsjuka här.” Jag såg mig omkring i stugan efter något som kunde vara med i en sån lek. Jag fick syn på några stearinljus och fortsatte ”Det här är en rymdspruta och när man fått rymdsjuka, så måste man få en rymdspruta”, och så fick barnen varsin rymdinjektion i naveln samtidigt som det till barnens förtjusning kom konstiga rymdljud. Sen kom de själva på att alla mjukisdjuren nog också hade fått rymdsjuka och var tvungna att få sprutor. Och vi föräldrar kunde i lugn och ro städa klart i stugan…

Den här artikeln är delvis baserad på boken Siblings Without Rivalry (Adlibris, Bokus) som jag varmt kan rekommendera. Läs också gärna mer här på bloggen om barns känslor.

Om att sätta gränser för barn

Egentligen tycker jag att det pratas för mycket om att sätta gränser mot barn. Vissa barnmorskor och kuratorer och andra hjälpare säger sig vilja hjälpa föräldrar att sätta gränser med sina barn. Jag tycker gränssättningspratet känns alldeles för mycket som att det är den vuxne som bestämmer och barnet ska anpassa mig. För mig vore det oftast bättre att prata om dialog eller samtal.

Tänk dig själv: Om vi har en chef, Olle, som fokuserar på att sätta gränser för sina medarbetare, och en chef, Kalle som fokuserar på att ha en pågående dialog och ett samtal med sina medarbetare, vem skulle du helst vilja jobba med?

Och jag tror att en demokratisk och respektfull dialog också får barnen mer med på tåget, så att de agerar i en samarbetsanda. Kan rekommendera exempelvis Thomas Gordon och Jesper Juul som skriver mycket om att etablera en sån dialog.

Men samtidigt så tänker jag att det också kan vara viktigt att inom vissa särskilda områden så kan föräldrar vilja bestämma, just för att de är vuxna. För mig är exempelvis sovtider och matvanor sådana områden där jag som förälder vill kunna ha en viss makt. Ett mindre barn har inte en sån överblick att det kan tänka sig in i att det blir jobbigt att somna sent, för att jag blir trött i morgon; den framförhållningen måste den vuxne stå för.

Eller apropå min post om matvanor nyligen, så kan den vuxne säga att man vill stödja bra matvanor genom att försvåra småätande, så att mellan målen kan man bara äta knäckebröd och grönsaker.

Och här är det något som jag tycker att man inte pratar så mycket om inom föräldraskap idag. Barnet kan ibland få ett utbrott när en vuxen bestämmer att nu är det verkligen tid att gå och lägga sig. Och det är väldigt viktigt att titta på vad som händer i den stunden.

Kanske ligger det några korn av sanning i debatten om curlingbarn på så sätt att moderna föräldrar gärna lägger sig platt när barnen visar starka känslor, för att vi vill vara snällare än våra mer auktoritära föräldrar. Jag vet inte, det ser säkert väldigt olika ut.

Det som jag ser som viktigt är att man som vuxen kan stå fast vid sitt beslut och genomföra det, och samtidigt välkomna och vara med i barnets känslor. Är det läggdags och barnet vägrar lämna teven, tycker jag att det är helt okay att som sista utväg bära in barnet i sovrummet. Men samtidigt är det enormt viktigt att man gör det med ett öppet och mjukt hjärta. Om man känner sig arg eller sur eller hämndlysten något sånt, är det bättre att vänta.

Aletha Solter betonar mycket att det kan vara viktigt för barn att få ett sånt kärleksfullt motstånd att gråta och rasa mot. Att när vi kan erbjuda en sån stadig och kärleksfull famn, så hjälper vi våra barn att bearbeta jobbiga känslor. Men observera, jag upprepar; det måste ske med en total mjukhet och avsaknad av antipati och irritation.

Det kan vara att barnet går med frustration över saker som händer på dagis eller vid tillfällen då föräldrarna varit stressade. Vanligt är just att sådana här jobbiga känslor av ångest, ilska eller sorg kommer upp vid sänggåendet, så det kan vara viktigt att ge akt på barnet då. Man kan kanske märka att barnet på olika sätt visar missnöje eller motstånd och då kan man om man känner sig mogen lugnt föra barnet tillbaks in i nattningen, och ta emot gråten eller de känslor som kommer.

En annan typisk sådan situation som kan vara mycket utmanande är mellan syskon, att frustration kommer upp dem emellan, och det ideala är även då att man ger tillfälle för barnet att gråta och skrika ”av sig” i famnen på en vuxen, eller om det hellre vill det, för sig själv. I bästa fall kan två föräldrar hjälpa varandra med såna konfliktsitationer. Jag har själv bara ett barn, och kan föreställa mig att detta är lättare sagt än gjort, samtidigt som enormt mycket kan vara vunnet när man kan hjälpa barnen med de jobbigaste känslorna kring att samarbeta och dela livet med ett syskon.

Ibland får jag frågan vad man ska göra om barnet nyps eller sparkar, och sånt är vanligare än man tror, det är barnets sätt att uttrycka ilska och vanmakt. Om man då själv är i ett tillstånd att man kan göra det med ett kärleksfullt hjärta, så tycker jag att det är helt okay att vänligt och bestämt hålla barnet i sådana lägen. Detta kan ofta hjälpa barnet att få gråta och komma igenom jobbiga känslor.

Boktips:

Thomas Gordon: Parent Effectiveness Training (Adlibris, Bokus)
Jesper Juul: Ditt kompetenta barn (Adlibris, Bokus)
Aletha Solter: Tears and Tantrums: What to Do When Babies and Children Cry (Adlibris, Bokus)