Etikett: Time-out

Supernanny, lockande och bedräglig (av Aletha Solter)

Boken Supernanny av Jo Frost (verkar ej vara översatt till svenska), och TV-serien baserad på detta tillvägagångssätt, beskriver en lockande barnuppfostringsmetod, som verkar ge snabba och enkla resultat för familjer som har olika problem med sina barn. Metoden framstår som bra för barnen och effektiv.

Några enligt min mening positiva aspekter av Supernanny-serien, är att Frost tar ställning mot aga och att hon betonar vikten av att tillbringa tid med barnen, leka med dem och hjälpa dem att känna sig uppskattade och älskade. Hon korrigerar föräldrar som skriker på sin barn och som har överdrivet höga förväntningar på dem. Hon rekommenderar stödjande interventioner för barn med särskilda behov, och hon visar föräldrar hur man kan medla mellan två barn som bråkar. Hon hjälper också föräldrar att stödja varandra och visar hur man kan få stöd från grannar och samhället. Dessa interventioner med familjer är extremt hjälpsamma, och är också förenliga med Aware Parenting. Samtidigt som jag applåderar dessa aspekter av Supernanny, är jag oroad av de disciplinerande aspekterna i programmet, som jag är rädd kan vara skadliga och leda till problem senare.

Ett auktoritärt förhållningssätt

Supernannys råd om barnuppfostran är grundade på antagandet att föräldrar ska kontrollera sina barn med belöningar och bestraffningar. Enligt Frost beror problem med barnen ofta på otillräcklig kontroll och inkonsekvens från föräldrarna. För att få mer kontroll, rekommenderar hon att man använder både bestraffningar och belöningar.

Fastän Frost påstår att hennes metod inte innefattar bestraffningar, är det i själva verket ett bestraffande koncept. En av grundteknikerna som hon rekommenderar för att få barn att sluta ”uppföra sig illa” är användandet av ett ”naughty step”, en slags skamvrå. Detta är ett steg i en trappa där barnet ska sitta i flera minuter och tänka över vad det gjort. Om ingen trappa finns i hemmet, kan en särskild stol eller hörna av ett rum fylla samma syfte. Denna teknik är identisk med time-out-metoden, en bestraffande metod som jag inte rekommenderar. Isolering och tillfällig  indragning av kärlek och uppmärksamhet får barn att känna sig arga och otrygga. (se vidare min artikel: Nackdelarna med time-out)

För att få spädbarn att sova hela natten, rekommenderar Frost den s.k. ”controlled crying”-metoden (ungefär att jämföra med 5-minutersmetoden eller sova-hela-natten-metoden i Sverige /övers anm). Föräldrar rekommenderas att lämna ett gråtande spädbarn ensamt i sin säng för allt längre stunder, tills barnet lär sig somna själv och sova genom natten. Jag har förklarat många gånger i mina böcker och artiklar varför spädbarn aldrig ska lämnas själva och gråta. När barn gråter och ingen kommer, tappar barnet tillit och förtroendet för andra, blir livrädd och känner sig maktlös (se artikeln crying for comfort (på engelska))

För ilskeutbrott, rekommenderar Frost att man går iväg från barnet, eller skickar honom/henne på time-out. Jag håller INTE med om denna approach. Jag rekommenderar att man stannar nära det arga  barnet och är ett stödjande vittne för barnets känslor. Denna närhet kommer att hjälpa barnet att känna sig älskad, samtidigt som det tillåter dem att frigöra smärtsamma känslor. (Se artikeln Understanding Tears and Tantrums)

Förutom användandet av time-out är Frosts andra huvudsakliga verktyg för att kontrollera barns beteende användandet av beröm, uppmärksamhet, stjärnmarkeringar och andra belöningssystem. Uppenbarligen är hon inte bekant med de hundratals forskningsstudier som finns om nackdelarna med belöningar, särskilt dem som visar att belöningar kan ge omvänd effekt genom att underminera barns inre, egna motivation.

Långsiktiga konsekvenser

Den mest oroande aspekten av Supernannys arbetssätt är att denna tilltalande, snabba och enkla approach antagligen kommer att fungera på kort sikt. Den kommer att producera lydiga barn som sover genom hela natten, slåss mindre än sina syskon, är artiga vid bordet, deltar i hushållsbestyren, och som är generellt lättare att leva med. Detta kommer att styrka föräldrarna som då kommer att tro att de gör det rätta. Det som föräldrar inte kommer att inse, är dock de mer svårupptäckta skadorna som denna approach kan ha på deras relation till sina barn, och på barnens självkänsla och mentala hälsa. Föräldrar kommer inte heller att inse att de kan få allvarliga problem när deras barn blir tonåringar.

Genom att använda belöningar och bestraffningar, lär föräldrar sina barn att gå genom livet sökandes efter omedelbar tillfredställelse, och undvikandes smärtsamma konsekvenser (lust/smärt-principen). Jag oroar mig över vad som kommer hända när dessa barn en dag möter någon som erbjuder än mer intressanta belöningar, såsom en kokain-langare, eller en bedragare som utlovar snabb rikedom. Om dessa barn har lärt sig sin läxa väl, kan helt enkelt komma att växla över sin lojalitet till dessa personer som erbjuder mer lockande belöningar än föräldrarna. Droger kommer att vara än mer lockande när barn når tonåren med den ansamlade stressen av att inte ha fått gråta. Dessutom; en tonåring som är rädd för att bli bestraffad, kommer att vilja revoltera, och han/hon kommer självklart att försöka dölja sitt beteende för föräldrarna.

Aware Parentings approach (medvetet föräldraskap på svenska)

Ett viktigt mål för barnuppfostran bör vara att lära barn att tänka på de långsiktiga konsekvenserna av sina handlingar och vara naturligt tveksamma till någon som försöker manipulera dem med kortsiktiga belöningar. För att komma dit bör vi undvika all användning av belöningar och bestraffningar med barn. De två viktiga frågorna att fråga att ställa sig är: ”hur vill du att dina barn ska agera?” och ”vad bör vara anledningen till detta agerande?” Vill du att ditt barn ska hjälpa till med hushållsbestyren för den särskilda belöningen som du har lovat? Eller för att de uppskattar renlighet, känner sig som en del av familjen, och vill göra sin del? Vill du att dina barn ska låta bli droger för att de är rädda för bestraffning? Eller för att de respekterar sina kroppar och är medvetna om farorna med droger?

Aware Parenings förhållningssätt till ordning/disciplin är varken auktoritärt eller släpphänt. Istället för att falla tillbaks på användandet av bestraffningar eller belöningar, söker vi hjälpa föräldrar att se under ytan för att upptäcka de underliggande orsakerna till problembeteenden, och att lösa dessa orsaker vid källan istället för att försöka förändra ytliga beteenden. Möjliga orsaker för ”dåligt beteende” är: icke-uppfyllda behov, avsaknad av information och smärtsamma känslor eller oläkta trauman. Ibland går rötterna för ett problem tillbaks till förälderns egna barndomstrauman som kan försvåra för föräldern att reagera adekvat eller möta barnets behov. För att få tillstånd samarbete med barn, etablerar medvetna föräldrar en nära relation med sina barn och bygger sedan på barnens naturliga vilja att samarbeta. Att få barn att bete sig vettigt bygger på att se och möta barnens  behov, och det finns ingen snabb och enkel lösning (se mina artiklar Varför barn beter sig illa och Family Meetings)

Aware Parenting, kommer också om det utförs korrekt att ge barn som sover hela nätterna, som inte bråkar så mycket med sina syskon, som beter sig vänligt och som gärna vill samarbeta. Vi uppnår dessa mål på ett helt annat sätt än Supernannys approach. Desutom främjar Aware Parenting förälder-barn-relationen såväl som barnets självkänsla och mentala hälsa. Barn som vuxit upp med Aware Parenting gör inte uppror under tonåren, och de växer upp till medkännande, kompetenta, fredliga och drogfria personer.

(översättning Daniel Kraft)

——-

”Aware parenting” – medvetet föräldraskap – ger föräldrar verktyg att uppfostra sina barn utan belöningar eller bestraffningar, att möta barnens behov, och att hjälpa barn att läka från stress och trauma.

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1998 Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i  någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.

Nackdelarna med Time-out av Aletha Solter, Ph.D.

Allteftersom föräldrar och lärare har blivit medvetna om farorna med fysisk bestraffning, har time-out kommit fram som ett populärt verktyg i barnuppfostran. Barn som inte beter sig som förväntat får tillsägelsen att sitta tyst i en stol eller gå till sina rum för att lugna sig och tänka över vad de gjort. Efter en tid tillåts de att komma tillbaks till gruppen eller familjen, förutsatt att de agerar ”ordentligt”. Den föreskrivna tiden för time-out är vanligen en minut för varje år som barnet är gammalt, och barn som lämnar sin stol eller sitt rum innan tiden är ut blir tillsagda att gå tillbaks och vara kvar hela den tilldelade tiden igen. Några böcker rekommenderar också en tystnadsregel, och föreslår att tiden nollställs igen om tystnaden bryts. Hur man än administrerar åtgärden, så utlovas föräldrar som använder denna metod enkla och snabba resultat.

Time-out kommer från den behavioristiska rörelsen som grundades av psykologen B.F. Skinner. Hans teori om operant betingning säger att barn kommer att göra de saker som de blir belönade för (så kallad positiv förstärkning), och att oönskade beteenden kan minska genom att man håller tillbaks belöning eller tillfogar smärta (båda dessa kallar behaviorister ”bestraffning”). Skinner själv ansåg att alla former av bestraffning var olämpliga för att kontrollera barns beteende(referens 1). Ändå är det så att medan aga är på utdöende i USA, så har tillbakahållandet av kärlek och uppmärksamhet stannat kvar som accepterade sätt att kontrollera barn.

Under ytan

Att använda time-out kan framstå mindre skadligt än att slå, smiska eller skrika på barnet, då det inte inbegriper fysisk eller verbal kränkning. Det anses därför representera något slags framsteg i vår ständiga strävan för att göra den här världen en bättre plats för barn. Enligt många lärare och psykologer är dock inte time-out så oskyldigt som det verkar, utan är ett känslomässigt skadligt sätt att uppfostra barn. Faktiskt har organisationen National Association for the Education of Young Children tagit up time-out på en lista över skadliga barnuppfostringsmetoder, tillsammans med fysisk bestraffning, kritik, skuldbeläggande och nedvärderande(ref. 2).

Under ytan är time-out ett auktoritärt förhållningssätt och som sådant kan det bara fungera med barn som blivit tränade att anpassa sig till maktutövande och auktoritetsanspråk från vuxna. Barn som lärt sig anpassa sig till sådana åtgärder vet att konsekvenserna av att inte lyda är värre än att lyda. Barn som inte har vistats i en sådan auktoritär miljö kommer troligen att vägra att gå till ett annat rum eller sitta i en stol.

Hur lär sig barnet om konsekvenserna av olydnad? Förespråkarna av time-out råder föräldrar att ta bort alla förmåner såsom TV, leksaker, musik och så vidare till dess att barnet har gjort det som föräldern önskar. Hela tiden finns ett hot om att bli fråntagen något eller få ytterligare straff. I vissa familjer kan det till och med finnas ett outtalat hot om våld. Även om metoden verkligen verkar oskyldig, kräver den en bakgrund av auktoritärt och bestraffande föräldraskap för att producera barn som är tillräckligt kuvade för att lyda.

Förespråkarna hävdar att time-out inte är en form av bestraffning. De använder termer såsom ”konsekvenser”, ”återhämtningstid”, ”down time” för att få begreppet att låta bra. Själva termen ”time-out” har angenäma konnotationer av ett idrottslag som tar en välförtjänt paus. Tyvärr har denna icke-hotfulla terminologi lurat föräldrar att tro att metoden är oskadlig.

Ur barnets synvinkel uppfattas time-out definitivt som en bestraffning. Vem vill bli isolerad från gruppen och helt ignorerad? Det är troligt att barn ser denna form av isolering som att bli lämnade och förlora kärlek. Och trots att föräldrar ofta anstränger sig för att säga att de älskar barnet och skilja mellan barnet och beteendet (”jag älskar dig, men du måste nu gå till ditt rum i fem minuter för det du gjorde är oacceptabelt”), talar deras handlingar tydligare än deras ord.

Barn under sju har helt enkelt inte förmågan att ta in ord och språk på samma sätt som vuxna har (ref.3). Konkreta upplevelser och intryck påverkar starkare än språk. Att bli isolerad och ignorerad förstår barnet som att ”ingen vill vara med mig just nu. Jag måste alltså vara dålig och omöjlig att älska”, och inga kärleksfulla ord, hur välmenande de än är, kan få bort denna känsla av att ha blivit lämnad.

Ingenting är mer skrämmande för ett barn än att förlora tillgången till kärlek. Tillsammans med rädslan kommer också osäkerhet, ångest, förvirring, ilska, agg och dåligt självförtroende som respons på tillbakadragande av kärlek. Time-out kan också göra att barnet känner sig obekvämt och nedvärderat, särskilt i andra barns närvaro. Utifrån hur barn upplever världen är time-out ingenting annat än en bestraffning.

Smärtsamma känslor är en aspekt av time-out, informationen det ger om mänskliga relationer är en annan. Vilket budskap ger vi våra barn när vi visar att kärlek och uppmärksamhet är varor som delas ut eller hålls tillbaka i syftet att kontrollera andra? Är detta en konfliktlösningsmetod som de kommer att ha användning av i framtiden? Hur kommer detta att påverka deras förmåga att interagera med sina vänner, och en dag med en partner och arbetskamrater? Vore det inte bättre att lära barn användbara konfliktlösningsmetoder redan från första början, istället för att sända ut budskapet att det enda sättet att lösa konflikter är att stänga av kommunikationen?

Samtidigt som problemen med time-out är till stora delar osynliga, är en aspekt mycket uppenbar; förr eller senare slutar det fungera. Förespråkare av metoden erkänner att det är effektivt endast upp till nio års ålder. Kan du tänka dig att säga till din tonåring, som kan vara längre än du själv, att sitta på en stol medans du ignorerar honom/henne? Tonåringar som har en känsla för sitt eget värde skulle skratta åt en sådan begäran. Tonårs-versionen av time-out är att tvinga tonåringar att stanna hemma (på engelska ”grounding”) på kvällar eller helger. Men denna metod leder bara till agg, motstånd och försök att slippa.

Faktiskt måste alla metoder som baseras på makt och auktoritetsutövande förr eller senare överges, helt enkelt för att föräldrar förlorar sin makt (ref 4). Tonårsföräldrar möter en helt ny uppsättning med problem när deras beprövade metoder att kontrollera visar sig helt verkningslösa. Föräldrar som använder icke-auktoritära metoder ända från början, å andra sigan, kan undvika maktkamperna såväl som problemen kring disciplin och lydnad som så ofta kommer med puberteten.

Dolda konsekvenser

Användandet av time-out leder till en rad dolda konsekvenser. En är att när vi genomdriver en time-out för barn som gråter eller är argt, så får barnen budskapet att vi inte vill vara nära dem när de är upprörda. När barnen på så vis känner att vi inte lyssnar, kommer de snart att sluta att ta upp sina problem med oss.

Vidare kan sådana barn tvingas lära sig att hålla tillbaks sina känslor, särskilt om vi kräver att de ska vara tysta under time-outen. Har vi glömt bort att gråta och rasa är hälsosamma sätt att släppa spänningar som ger utlopp för sorg och frustration? (ref 5, 6 och 7) Har vi missat forskningen som säger att stress-hormoner utsöndras genom tårar, vilket kan reducera effekterna av stress och återställa kroppen kemiska balans? (ref. 8)  När vi lär våra barn att hålla tillbaka sina tårar, kan detta faktiskt innebära att vi ökar deras sårbarhet för olika känslomässiga och fysiska påfrestningar. Den schweiziska psykoterapeuten fil.dr. Alice Miller slår fast att en av de mest förödande saker vi gör mot barn är att förneka dem friheten att uttrycka sin ilska och lidande. (ref. 9)

Ytterligare ett problem är att time-out inte hanterar den underliggande orsaken till det så kallade ”oönskade beteendet”. Barn kan agera på vissa sätt med goda skäl, även om barnen själva inte alltid är medvetna om dessa skäl.  Det mesta oönskade beteendet från barn kan förklaras av en av tre faktorer: barnet försöker uppfylla ett legitimt behov, barnet saknar någon information eller är alltför litet för att förstå, eller barnet känner sig känslomässigt upprört (frustrerat, ledset, rädd, förvirrad, svartsjuk eller otrygg). När vi försöker ändra beteenden utan att göra något år dessa känslor och behov, så hjälper vi inte barn särskilt mycket överhuvudtaget. Varför? För att det underliggande problemet kommer fortfarande att vara kvar. Att lära barn att anpassa sig till våra önskemål kommer inta att lösa de djupare problemen.

Till exempel så kan syskon som upprepade tillfällen separeras och skickas till sina rum när de bråkar, så småningom lära sig att sluta bråka när föräldrarna är närvarande. Deras kvarvarande känslor av svartsjuka och hat, kan dock komma till uttryck på mer utstyderade sätt, eller så kan de det bära med sig agget in i vuxen ålder. Att begränsa symtomen på ett problem löser inte problemet.

Föräldrar har fått lära sig att barn kommer att använda en time-out till att tänka över vad de gjorde och återfå ett mått av självkontroll. I verkligheten är det så att när barn agerar olämpligt, aggressivt eller onödigt störande, så har de så starka uppdämda känslor inom sig att de inte kan tänka klart om sina handlingar. Mycket mer hjälpsamt än isolering är en uppmärksam lyssnare som kan uppmuntra barnet att uttrycka ärliga känslor. Det hälsosamma utloppet för känslor genom att prata, gråta eller rasa kan till och med förebygga att oönskat beteende återkommer.

Att hålla barn som bits eller slår är mycket mer effektivt än att isolera dem. Stadigt kärleksfullt hållande skapar trygghet och värme samtidigt som det förhindrar andra barn från att skadas. Det uppmuntrar också till uttryckandet av genuina känslor (genom gråt och rasande) samtidigt som det påminner barnet om det oförstörbara bandet mellan barn och förälder. (ref. 10) Det är paradoxalt men sant att barn som mest behöver kärlek när de som minst förtjänar det. Att beordra ett våldsamt barn att sitta tyst åstadkommer sällan något konstruktivt och bidrar bara ytterligare till barnets uppdämda vrede och känslor av utanförskap.

Det är inte nödvändigt att isolera barn och stänga dem ute från vår kärlek för att lära dem att ”uppföra sig”. Faktiskt är det helt och hållet möjligt att hjälpa barn att lära sig att vara samarbetande och hederliga samhällsmedlemmar utan att någonsin dela ut bestraffningar, belöningar eller någon slags artificiella konsekvenser. Ingen enkel och snabb metod kan lösa alla konflikter. Vi behöver istället behandla varje situation som den unika utmaning den är och försöka vara flexibla och kreativa medan vi samtidigt ger våra barn den kärlek och respekt de förtjänar.

REFERENSER

1. Robert D. Nye, ”B.F. Skinner and Radical Behaviorism,” Three Views of Man (Belmont, CA: Wadsworth Publishing Company, Inc., 1975), s. 51

2. ”Avoiding ’Me Against You’ Discipline,” Young Children, Vol. 44, No. 1. (Washington DC: National Association for the Education of Young Children, November 1988), s. 27.

3. Jerome S. Bruner, ”The Course of Cognitive Growth,” American Psychologist 19 (1964), s. 1-15.

4. Thomas Gordon, Parent Effectiveness Training (Three Rivers Press, 2000), s. 193-194.

5. Aletha J. Solter, The Aware Baby (Goleta, CA: Shining Star Press, 2001), s. 39-41.

6. Aletha J. Solter, Helping Young Children Flourish (Goleta, CA: Shining Star Press, 1989), s. 5-9.

7. Aletha J. Solter, Tears and Tantrums (Goleta, CA: Shining Star Press, 1998), s. 13-32.

8. William H. Frey II, and Muriel Langseth, Crying: the Mystery of Tears, (Minneapolis: Winston Press, 1985), s. 45-58.

9. Alice Miller, For Your Own Good: Hidden Cruelty in Child-Rearing and the Roots of Violence, (New York: Farrar, Straus, Giroux), s. 106, 259.

10. Martha G. Welch, Holding Time (New York: Simon and Schuster, Inc., 1988), s. 42-43.

Ursprungligen publicerat i Mothering Magazine, hösten 1992. Ny version från 2000.

(översättning Daniel Kraft)

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1992, 2000 Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.