Supernanny, lockande och bedräglig (av Aletha Solter)

Boken Supernanny av Jo Frost (verkar ej vara översatt till svenska), och TV-serien baserad på detta tillvägagångssätt, beskriver en lockande barnuppfostringsmetod, som verkar ge snabba och enkla resultat för familjer som har olika problem med sina barn. Metoden framstår som bra för barnen och effektiv.

Några enligt min mening positiva aspekter av Supernanny-serien, är att Frost tar ställning mot aga och att hon betonar vikten av att tillbringa tid med barnen, leka med dem och hjälpa dem att känna sig uppskattade och älskade. Hon korrigerar föräldrar som skriker på sin barn och som har överdrivet höga förväntningar på dem. Hon rekommenderar stödjande interventioner för barn med särskilda behov, och hon visar föräldrar hur man kan medla mellan två barn som bråkar. Hon hjälper också föräldrar att stödja varandra och visar hur man kan få stöd från grannar och samhället. Dessa interventioner med familjer är extremt hjälpsamma, och är också förenliga med Aware Parenting. Samtidigt som jag applåderar dessa aspekter av Supernanny, är jag oroad av de disciplinerande aspekterna i programmet, som jag är rädd kan vara skadliga och leda till problem senare.

Ett auktoritärt förhållningssätt

Supernannys råd om barnuppfostran är grundade på antagandet att föräldrar ska kontrollera sina barn med belöningar och bestraffningar. Enligt Frost beror problem med barnen ofta på otillräcklig kontroll och inkonsekvens från föräldrarna. För att få mer kontroll, rekommenderar hon att man använder både bestraffningar och belöningar.

Fastän Frost påstår att hennes metod inte innefattar bestraffningar, är det i själva verket ett bestraffande koncept. En av grundteknikerna som hon rekommenderar för att få barn att sluta ”uppföra sig illa” är användandet av ett ”naughty step”, en slags skamvrå. Detta är ett steg i en trappa där barnet ska sitta i flera minuter och tänka över vad det gjort. Om ingen trappa finns i hemmet, kan en särskild stol eller hörna av ett rum fylla samma syfte. Denna teknik är identisk med time-out-metoden, en bestraffande metod som jag inte rekommenderar. Isolering och tillfällig  indragning av kärlek och uppmärksamhet får barn att känna sig arga och otrygga. (se vidare min artikel: Nackdelarna med time-out)

För att få spädbarn att sova hela natten, rekommenderar Frost den s.k. ”controlled crying”-metoden (ungefär att jämföra med 5-minutersmetoden eller sova-hela-natten-metoden i Sverige /övers anm). Föräldrar rekommenderas att lämna ett gråtande spädbarn ensamt i sin säng för allt längre stunder, tills barnet lär sig somna själv och sova genom natten. Jag har förklarat många gånger i mina böcker och artiklar varför spädbarn aldrig ska lämnas själva och gråta. När barn gråter och ingen kommer, tappar barnet tillit och förtroendet för andra, blir livrädd och känner sig maktlös (se artikeln crying for comfort (på engelska))

För ilskeutbrott, rekommenderar Frost att man går iväg från barnet, eller skickar honom/henne på time-out. Jag håller INTE med om denna approach. Jag rekommenderar att man stannar nära det arga  barnet och är ett stödjande vittne för barnets känslor. Denna närhet kommer att hjälpa barnet att känna sig älskad, samtidigt som det tillåter dem att frigöra smärtsamma känslor. (Se artikeln Understanding Tears and Tantrums)

Förutom användandet av time-out är Frosts andra huvudsakliga verktyg för att kontrollera barns beteende användandet av beröm, uppmärksamhet, stjärnmarkeringar och andra belöningssystem. Uppenbarligen är hon inte bekant med de hundratals forskningsstudier som finns om nackdelarna med belöningar, särskilt dem som visar att belöningar kan ge omvänd effekt genom att underminera barns inre, egna motivation.

Långsiktiga konsekvenser

Den mest oroande aspekten av Supernannys arbetssätt är att denna tilltalande, snabba och enkla approach antagligen kommer att fungera på kort sikt. Den kommer att producera lydiga barn som sover genom hela natten, slåss mindre än sina syskon, är artiga vid bordet, deltar i hushållsbestyren, och som är generellt lättare att leva med. Detta kommer att styrka föräldrarna som då kommer att tro att de gör det rätta. Det som föräldrar inte kommer att inse, är dock de mer svårupptäckta skadorna som denna approach kan ha på deras relation till sina barn, och på barnens självkänsla och mentala hälsa. Föräldrar kommer inte heller att inse att de kan få allvarliga problem när deras barn blir tonåringar.

Genom att använda belöningar och bestraffningar, lär föräldrar sina barn att gå genom livet sökandes efter omedelbar tillfredställelse, och undvikandes smärtsamma konsekvenser (lust/smärt-principen). Jag oroar mig över vad som kommer hända när dessa barn en dag möter någon som erbjuder än mer intressanta belöningar, såsom en kokain-langare, eller en bedragare som utlovar snabb rikedom. Om dessa barn har lärt sig sin läxa väl, kan helt enkelt komma att växla över sin lojalitet till dessa personer som erbjuder mer lockande belöningar än föräldrarna. Droger kommer att vara än mer lockande när barn når tonåren med den ansamlade stressen av att inte ha fått gråta. Dessutom; en tonåring som är rädd för att bli bestraffad, kommer att vilja revoltera, och han/hon kommer självklart att försöka dölja sitt beteende för föräldrarna.

Aware Parentings approach (medvetet föräldraskap på svenska)

Ett viktigt mål för barnuppfostran bör vara att lära barn att tänka på de långsiktiga konsekvenserna av sina handlingar och vara naturligt tveksamma till någon som försöker manipulera dem med kortsiktiga belöningar. För att komma dit bör vi undvika all användning av belöningar och bestraffningar med barn. De två viktiga frågorna att fråga att ställa sig är: ”hur vill du att dina barn ska agera?” och ”vad bör vara anledningen till detta agerande?” Vill du att ditt barn ska hjälpa till med hushållsbestyren för den särskilda belöningen som du har lovat? Eller för att de uppskattar renlighet, känner sig som en del av familjen, och vill göra sin del? Vill du att dina barn ska låta bli droger för att de är rädda för bestraffning? Eller för att de respekterar sina kroppar och är medvetna om farorna med droger?

Aware Parenings förhållningssätt till ordning/disciplin är varken auktoritärt eller släpphänt. Istället för att falla tillbaks på användandet av bestraffningar eller belöningar, söker vi hjälpa föräldrar att se under ytan för att upptäcka de underliggande orsakerna till problembeteenden, och att lösa dessa orsaker vid källan istället för att försöka förändra ytliga beteenden. Möjliga orsaker för ”dåligt beteende” är: icke-uppfyllda behov, avsaknad av information och smärtsamma känslor eller oläkta trauman. Ibland går rötterna för ett problem tillbaks till förälderns egna barndomstrauman som kan försvåra för föräldern att reagera adekvat eller möta barnets behov. För att få tillstånd samarbete med barn, etablerar medvetna föräldrar en nära relation med sina barn och bygger sedan på barnens naturliga vilja att samarbeta. Att få barn att bete sig vettigt bygger på att se och möta barnens  behov, och det finns ingen snabb och enkel lösning (se mina artiklar Varför barn beter sig illa och Family Meetings)

Aware Parenting, kommer också om det utförs korrekt att ge barn som sover hela nätterna, som inte bråkar så mycket med sina syskon, som beter sig vänligt och som gärna vill samarbeta. Vi uppnår dessa mål på ett helt annat sätt än Supernannys approach. Desutom främjar Aware Parenting förälder-barn-relationen såväl som barnets självkänsla och mentala hälsa. Barn som vuxit upp med Aware Parenting gör inte uppror under tonåren, och de växer upp till medkännande, kompetenta, fredliga och drogfria personer.

(översättning Daniel Kraft)

——-

Aware parenting” – medvetet föräldraskap – ger föräldrar verktyg att uppfostra sina barn utan belöningar eller bestraffningar, att möta barnens behov, och att hjälpa barn att läka från stress och trauma.

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1998 Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i  någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.

Varför det är så viktigt att respektera barns känslor

Jag har skrivit några inlägg om vikten av hur vi pratar med barn. Särskilt viktigt tycker jag det är hur vi pratar med barn om känslor.

Varför är detta då en så viktig faktor?

* Vi vill väl alla ”vaccinera” våra barn mot all stress och påfrestningar som man kan möta genom livet. Att kunna hantera och vara nära sina känslor är färdigheter som kan hjälpa barn genom motgångar och stress. Att förmågan att hantera stress påverkas av vår relation till våra känslor, blir mer och mer utforskat (se t.ex. boken Sue Gerhardt: Kärlekens roll…)

* Känslor har potentialen att kunna fungera som en kompass genom livet. Känslor kan hjälpa oss att undvika droger (känslan dagen efter…), eller undvika pedofiler eller bedragare. Eller få oss att välja långsiktigt bra saker (känslan av att lyckas med något man jobbat länge för, t.ex.). Vi vill därför att barn ska vara bekväma med ett fullt känslospektra, från djupaste bedrövelse till den intensivaste glädje.

* Det finns mycket forskning som pekar att det är avstressande och hälsobefrämjande att bli validerad, det vill säga att prata med någon som förstår ens känslor. Att få sådan bekräftelse är särskilt viktigt för barn, då alla barn har en utsatt position i förhållande till vuxenvärlden.

* Många människor med depression och andra psykiska problem hindras av att möjligheten att prova något nytt och ”misslyckas” ter sig som alltför hemskt att utsätta sig för. Detta leder till att man med åren låser in sig i en begränsande trygghetszon. Jag vill att mitt och andras barn ska känna att det är okay att det inte blir som man tänkte sig. Man blir besviken, men detta är uthärdligt. Jag tror att detta är en avgörande komponent i en sund självkänsla; att våga prova nya saker utan alltför mycket nojja och ångest.

Läs gärna tidigare inlägg om detta: Prata respektfullt till barn II och Prata respektfullt med barn. Jag kan också rekommendera artikeln ”Understanding Childrens Feelings” av Marion Badenoch Rose.

Prata respektfullt till barn

Det sägs att artisten Robyn tillskriver sin självkänsla till att hennes föräldrar pratat respektfullt med henne när hon var liten. Efter att ha spenderat några dagar på olika sommarland och temaparker med sonen, börjar jag tänka att det här med att prata respektfullt med sina barn kanske är underskattat bland föräldrar. Jag hört så många tillrättavisningar och sura tonfall, som verkar onödiga. Jag förstår att det kan vara jättestressigt att besöka sådana där ställen, men jag blir orolig när jag hör sådana tonfall och formuleringar i andras närvaro, man undrar hur det låter hemma.

Ett exempel var en pappa som verkligen gav sin son en utskällning för att han inte ville gå på den verkligen smutsiga toaletten på djurparken (det var såna toaletter med öppet mellan båsen). Det var en lång utskällning, som verkligen sänkte sonen, och det verkade sluta i något slags tvång, vilket är extra allvarligt, eftersom toabehov till stor del inte är viljestyrda, låser det sig så låser det sig, och då kan man oftast inte bestämma sig för att kissa.

Att prata med barnet ungefär som man pratar med en vuxen som man högaktar, och att ständigt visa förståelse och medkännande med barnets känslor, kommer man långt med.

(OBS – jag skriver detta lika mycket till mig själv som till andra…)