Hjärnkoll?

Myndigheten Handisam har nyligen startat kampanjen (H)järnkoll, där de vill slå hål på myterna om psykisk ohälsa. Jag tycker verkligen att idén och initiativet verkar vettigt, särskilt att man ger stort utrymme åt de drabbade själva.

Men jag blir bekymrad när jag läser om de nio myter som kampanjen vill slå hål på. De presenterar en myt i en mening och sedan ”slår” de ”hål” på myten i en mening. Flera av de tankar som presenteras ser jag som mycket problematiska. Tydligaste exemplen är att de tycker att psykisk sjukdom är en ”riktig sjukdom” i likhet med hjärtinfarkt och liknande, och att de vill dementera att psykisk sjukdom är föräldrarnas fel.

Jag har skrivit till redaktören för sidan och frågat om de vetenskapliga referenserna till påståendena kring att föräldrar inte bär ansvar om deras barn mår psykiskt dåligt. Eftersom tonen i texterna är vetenskaplig och självsäker, så hade jag förväntat mig att få en vetenskaplig översiktsartikel med vändande post, men jag har ännu inte fått något svar, efter en dryg vecka.

De påstår att: ”sambandet mellan psykisk ohälsa och ett dåligt föräldraskap har svagt stöd i forskningen”, men detta stämmer inte med det jag läst och det jag lärt mig på psykologlinjen, så tills jag har sett några vetenskapliga hänvisningar till detta, så vill jag sätta starka frågetecken för sanningshalten i detta.

Folkhälsoinstitutet skriver i en artikel om anknytningsforskning: ”Flera studier har visat att kvalitén på samspelet mellan föräldrarna och barnet har ett tydligt samband med barnets fortsatta psykologiska utveckling.”

Förutom anknytningsforskning finns belägg för sambandet mellan psykisk hälsa och föräldrabeteenden inom en rad andra forskningsparadigm. Några exempel är: ACE-studien, där man i en mycket stor statistisk undersökning har hittat ett tydligt samband mellan negativa upplevelser i barndomen och senare ohälsa (psykisk och fysisk). Den finländske professorn Pekka Tienari har ställt genetiska orsaker till schizofreni mot psykosociala, och funnit att familjemiljön har en helt avgörande inverkan för huruvida en individ utvecklar schizofreni.

Mitt intryck av hjärnkoll-artikeln är att den blandar ihop ett flertal olika frågeställningar och inte tydligt benar ut vad som är vad och vad forskning säger på de olika områdena:
* Föräldrarnas påverkan på barnens senare psykiska hälsa.
* Föräldrarnas påverkan gentemot andra psykosociala faktorer – är det kanske så att föräldrarnas del av uppväxtmiljön är försumbar jämfört med andra aspekter?
* Bör vårdpersonal och andra professionella när de träffar psykiskt sjuka sträva efter att etablera ett avstånd mellan patienten och föräldrarna?
* Hur ska man se på skam, skuld och ansvar när det gäller föräldrar till människor med ett psykiskt lidande?

När det gäller den sista frågeställningen säger Hjärnkoll att det är ett ”moraliskt tvivelaktigt tankefel ställa föräldrar vid skampålen för att deras barn utvecklar en psykisk sjukdom”.

Jag tänker här att alla mänskliga samhällen har mekanismer för att hantera möjligheten att vi i vårt gemensamma liv kan orsaka smärta och lidande för varandra. Koncepten ”ansvar” och ”skuld” är skapade för att hjälpa oss reglera detta. Om man bär ansvar för att orsaka en annan människa lidande, så säger vi ofta att man har skuld, och denna skuld uppmärksammas, så möjliggör detta både gottgörelse, där den skadade får ersättning eller liknande, och upprättelse, där den skadades lidande blir allmänt erkänt.

Hjärnkoll väljer att antyda att vissa vill ställa föräldrar ”inför skampålen”. Detta är vad jag kan se en överdriven och polemiserande beskrivning. För mig handlar det helt enkelt om att när föräldrar agerar på ett sätt som orsakar barnen smärta och bekymmer, så behöver vi kunna tala om att de har ansvar och skuld, för att möjliggöra gottgörelse och upprättelse.

9 reaktioner till “Hjärnkoll?”

  1. Lite snabbt bara. En referens från de egna:

    Tienaris studie från 1987 har vederlagts av senare forskning. Till och med ´Journal of the American Psychoanalytic Association´ berättar för sina läsare om begränsningar med den syn du framför:

    ”The history of psychoanalysis and schizophrenia is used as an example of psychoanalytic theories of etiology that have not stood the test of time. Those theories pointed to three main factors: very serious inadequacies in the caretaking person; the presence of these inadequacies so early, during the preverbal period, that they led to the impairment of early object relations, the development of psychic structure, and basic ego functions; and the absence of underlying biological abnormalities. Today, many analysts are still reluctant to acknowledge biological etiological factors for other psychiatric conditions. For illnesses such as borderline conditions and various severe character disorders for which biological factors are still much in doubt, analysts are today proposing etiological formulations similar to those once advanced for schizophrenia. These formulations may indeed prove correct for these disturbances, but analysts are urged to heed the cautionary tale of psychoanalysis and schizophrenia.”

    Willick, M. S. (2001). Psychoanalysis and schizophrenia: A cautionary tale. Journal of the American Psychoanalytic Association, 49, 27-56.

    //Rickard

  2. Tack för kommentaren och synpunkterna. Det verkar som att författaren du citerar håller med om min huvudpoäng i inlägget: Att det finns mycket forskning som pekar på att de flesta psykiska sjukdomar och tillstånd till stor del orsakas av uppväxtmiljön.

    Vad gäller Tienaris studie och hur man ska se på den, så verkar det som att det finns olika sätt att se på detta. När jag skummar på google-scholar verkar det som att många de senaste åren skriver om en samverkan från arv och miljö när det gäller upkomsten av schizofreni.

    Jag är egentligen jätteintresserad av att sätta mig in i detta djupare, men har inte riktigt tid just nu, så jag ska försöka återkomma,

    Bästa hälsningar,

    Daniel

  3. Hej igen!

    Läs gärna artikeln i JAPA sen när du får tid. Det är en bra artikel om vikten av kritiskt tänkande när det gäller olika etiologiska hypoteser inom psykodynamiska skolbildningar. Författaren värjer sig särskilt mot att dra för långtgående etiologiska hypoteser på basis av hur det sett ut i mor-barn relationen:

    ”I am concerned about the adequacy of these formulations, especially as they invoke the motherchild interaction during the preverbal period. One reason for this concern is my belief that we cannot reach such conclusions from our work in the analytic or psychotherapeutic setting.” (s. 30, i: Willick, 2001).

    Artikelförfattaren (Willick) tar vidare upp några orsaker som möjligen kan bidra till att kliniker lätt hamnar fel i orsaksresonemang kring psykiska sjukdomar. En orsak han nämner är neurobiologisk forskning kring PTSD. En del studier visar att PTSD kan ha viss påverkan på hjärnan. Willick tror att kännedom om den här forskningen kan påverka vissa kliniker till att tro att olika miljöfaktorer (t ex föräldrabeteenden) har större inverkan än de i själva verket har, samt att man lätt glömmer genetiska effekter. Jag håller med Willis. Håller dock inte med om att det finns mycket forskning (av god kvalite´) som pekar på att de flesta psykiska sjukdomar och tillstånd till stor del orsakas av uppväxtmiljön.

    Schizofreni är till största del en genetiskt betingad sjukdom men det finns, som du nämner, en viss Samverkan med olika miljöfaktorer. Föräldrabeteenden under tidig barndom är inte en sådan miljöfaktor. Däremot kan t ex infektioner under graviditeten, förlossnings-komplikationer, hög ålder hos föräldrarna, och haschrökning öka risken för utveckling av schizofreni hos människor med genetisk sårbarhet. Dessa miljöfaktorer kan ha en viss inverkan i ogynnsamma fall men de står för en långt mindre del av variansen än genetiska faktorer. Sök på ”genetic and environmental” och/eller ”etiology” och ”schizophrenia” så får du tag på en mängd studier som visar detta.

    Mvh
    Rickard

  4. Tack för synpunkterna. Jag ska läsa artikeln.

    Som sagt, så har jag inte så akademiskt fokus på det jag håller på med just nu, men jag vill gärna så småningom återkomma till akademin och fördjupa mig i dessa saker, så jag är ledsen att jag inte ger mig in i debatten till 100 %, utan litegrann nöjer mig med att konstatera att det verkar finnas olika åsikter och tolkningar om dessa saker.

    En sak skulle jag dock gärna vilja ha lite synpunkter på. Jag hittar en artikel om ”etiology”, så som du föreslår:

    Rajiv T, Matcheri S. K, Henry A. N: Schizophrenia, ’Just the Facts’ What we know in 2008. 2. Epidemiology and etiology, Schizophrenia Research, Volume 102, Issues 1-3, July 2008, Pages 1-18

    Och i denna artikel hänvisar de till tvillingstudier. Men jag har en fundering om tvillingstudier – är detta verkligen ett bra sätt att få ett grepp om ”heritability” – ärftlighetsfaktorn? Jag skriver ett inlägg om detta och välkomnar alla att kommentera.

    http://detkänsligabarnet.se/?p=418

    Hälsningar,

    Daniel

  5. Hej! Intressant blogg och mycket intressant om det Hjärnkoll hävdar samt det du påpekar. Jag tänker personligen att det handlar som två saker.
    1) huruvida ”dåligt föräldraskap” kan bidra till psykisk sjukdom hos barnet. Jag kan förstå syftet med det hjärnkoll skriver, att inte skuldbelägga föräldrar etc. samtidigt kan man ju tycka att begreppet ”dåligt föräldraskap” är slarvigt använt. vad innebär det egentligen och hur definierar det? enligt min erfarenhet finns det tvärtom mycket stöd i forskningen för att föräldrabeteenden (t.ex. anknytningsmönster) har inverkan på barnets psykiska hälsa.

    2) huruvida psykisk sjukdom hos förälder kan bidra till psykisk sjukdom (och ohälsa) hos barnet. vad gäller den frågan törs jag påstå att det finns starkt stöd i forskning för att psykiskt sjukdom hos förälder utgör en stor risk för att barnet själv ska utveckla psykisk ohälsa. att göra denna fråga renodlat genetisk förefaller lite arrogant i förhållande till dessa barns levandsvillkor. med det vill jag inte ha sagt att genetik inte spelar en viktig roll, men som ensam förklaring blir det tvivelaktiktigt, i synnerhet i förhållande till den forskning som finns om skyddande faktorer.

    En forskningsöversikt som är värd att bläddra i, även om den har några år på nacken, är:

    Parment, G. (1999) Studier om barn till psykiskt sjuka föräldrar: en litteraturgenomgång, Stockholm: Socialstyrelsen.

    från en mycket personlig synvinkel skriver jag om bland annat barndomens villkor och dess inverkan på vuxenlivet.

    http://enbentdrottningilandetingenstans.wordpress.com/blogg/

  6. Tack för tankarna! Jag håller med. Min känsla är att formuleringen av myten ”Psykisk ohälsa är föräldrarnas fel” på Hjärnkoll är lite svepande, överdriven och nästan raljerande. Känns inte bra att en statlig myndighet skriver så polemiskt.

    Håller också med om att genetik-diskussionen alltför ofta är förenklande.

    Daniel

Kommentarer inaktiverade.