My favorite comment was from a five-year-old boy, as he entered the room where children and grownups were running around, wrestling, and throwing pillows: “Finally a normal world.”
Larry Cohen rapporterar från sin Roughhousing-resa i Rumänien
Jag ser en del barn omkring mig som verkar tydligt blyga och försiktiga, så jag tänkte att jag skulle skriva några ord om detta. Det är svårt att skriva om, för å ena sidan kan såna problem lätt överdrivas i vissa sammanhang. Det finns forskning som visar att barn som uppfattas som blyga faktiskt inte nödvändigtvis får sämre liv när de blir vuxna, utan de hittar ofta sätt att ”komma igen” någonstans senare i livet.
Men samtidigt är det många av de klienter som jag ser söka terapi som vuxna, som har en bakgrund av att ha varit utanför en hel del som barn, och därför tycker jag det är viktigt att se på det med något slags lagom oro, om det nu går. Det sker så enormt mycket socialt samspel på ett dagis eller på en skolgård, och de barn som på något sätt är utanför detta går miste om en väldig massa träning för hjärnan i social interaktion, vilket jag tror kan leda till sämre självkänsla och andra problem.
Utifrån hur det här ser ut på BUP, så ser man där två huvudtyper av barn som inte riktigt kommer in i leken med andra barn. En grupp som bara är allmänt blyga, med alla, och en grupp som är nördigare, och gärna pratar om mer vuxna, tekniska saker med vuxna, men som har svårigheter att komma in i den vanliga leken med jämnåriga. De förstnämnda är oftare tjejer, och de senare är oftare killar, tyvärr är dessa problem ganska könsstereotypa.
Egentligen så är det också problematiskt att ge generella råd i sådana här frågor. Det är så mycket som är individuellt för situationen. Men här kommer i alla fall två områden som kan vara intressanta att titta närmare på för föräldrar som oroar sig för sina barns kamratkontakter.
Fysisk/vild lek
När vuxna söker och etablerar kontakt med andra, så går en stor del av kommunikationen genom språket. Vi pratar oss fram till vänskap. Men för barn sker så oändligt mycket mer på det fysiska planet. Precis som andra däggdjur använder människobarn brottning, tafatt, kramar och andra fysiska sätt för att komma i kontakt med jämnåriga.
Det är därför jätteviktigt att barnen får öva på sådana fysiska kontaktsätt med sina föräldrar. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att jag inte tror att det går för en förälder att förändra ett blygt barn till mer kontaktbenäget utan att köra mycket brottning och vilda lekar.
Jag påminner om det jag skrivit tidigare, att exempelvis brottning inte främst handlar om kamp och våld, utan det handlar om att få prova att lekfullt vara nära en annan person fysiskt, och att få uppleva och prova kontroll av egna aggressioner och få möta den andres kontroll över dess aggressioner.
Jag kan tänka mig att många föräldrar som har barn som redan är blyga och tillbakadragna har försökt några gånger att få igång mer vilda lekar, men att barnen förhållit sig tveksamt, och så har man gett upp. Här vill jag verkligen rekommendera att man är envis, och hittar sätt som är utformade efter det enskilda barnet. Bara att föräldern sitter på huk och barnet lätt puttar till honom/henne och föräldern faller till golvet med buller och bång kan vara en tillräcklig övning för flera veckor. Sedan kan man sakta utöka reportoaren med olika varianter och övningar.
Viktigt när man brottas för att försöka öka ett barns självkänsla, är att alltid låta barnet vinna.
Jag vill starkt rekommendera boken ”The Art of Roughhousing” av Cohen och DeBenedet till alla som känner att de skulle kunna leka mer vilda lekar och brottning med sina barn. Den är väldigt inspirerande och är också full av bildexempel och tips på ”moves” och lekar. De har också en hemsida där det också finns många videor där man kan se exempel på puttövningen och mycket annat:
Känslomässig läkning
Jag håller med Alice Miller och Aletha Solter om att vi vuxna ofta förbiser hur stora och svåra känslor kan vara för barn. Barn har ju en outvecklad hjärna jämfört med oss, och händelser som för oss kan verka bagatellartade kan för dem bli stora och hotande. Ett exempel jag ofta använder när man lägger spädbarn ensamma i ett rum för att de ska ”lära sig” sova, där det finns goda skäl att tro att detta är en verkligt traumatiserande behandling, som leder till att barnet skriker i verklig panik (för att därefter ofta falla i sömn, vilket för en del bevisar metodens effektivitet…)
Om man börjar titta närmare på sådana här känslomässiga aspekter av uppväxten, tror jag inte att någon av oss är fria från den typen av upplevelser, och dessutom för vi ofta dem vidare till nästa generation.
Vad vi kan göra är att medvetet arbeta för att hjälpa barn att bearbeta och formulera känslor. När ett barn visar tecken på att må dåligt behöver vi ta en inventering över vilka typer av stress som det är och varit utsatt för: Stress för modern under graviditeten? Vistelse i kuvös? Konflikter mellan föräldrarna? Bristfällig miljö på dagis? Sociala eller ekonomiska bekymmer i familjen? och så vidare.
Och vi behöver göra vad vi kan för att erbjuda en miljö där barnen kan gråta, vara arga och på alla tänkbara sätt uttrycka vad de känner. Här vill jag rekommendera Aletha Solters texter och böcker. En del finns översatt här på bloggen under rubriken Aletha Solter.
Kanske borde jag här tillägga att känslomässig läkning och fysisk lek inte är två separata saker, utan de hör faktiskt ihop och hjälper varandra!
– – –
Se också mitt inlägg om boken The Art of Roughhousing och min serie om barns lek (roughhousing betyder ungefär vild, fysisk lek)
Boken Helping Young Children Flourish av Solter på Adlibris, Bokus.
Intressant läsning som vanligt!
Är lite nyfiken på det där med att bebisar påverkas av stress under graviditeten, hur funkar det?
Tack – Superintressant fråga – jag svarar inom några dar… /Daniel
Hej. 🙂 Är det inte så också att vi också är rädda att ”puffa det blyga barnet framåt”. Om ett barn är blygt blir vi ännu försiktigare för att försätta barnet i obehag och det gör barnet än mer avskärmat? Vi befäster många beteenden i våra barn eller barn vi träffar i olika sammanhang. Hur mycket spelar barnens modeller in?
Alla barn behöver väl verkligen känna en känsla av sammanhang? Idag ”bestämmer” barnen åt sig själva så mycket, det enda legitima kan ses som att barnet ska få ”göra som den vill” utan att vi vuxna ens tittar på det som fört dem till vissa beteenden eller vad konsekvenserna av det blir i slutänden.
Absolut att det kan bli en ond cirkel för blyga barn – vuxna blir mer försiktiga med dem, vilket gör dem ännu mer blyga, osv
Tack för kommentaren! /Daniel
Här kommer lite kort tiden före födelsen. Man vet att spädbarn där modern upplevt mycket stress under graviditeten skriker signifikant mer än andra bebisar.
Man kan också resonera så här: En nyfödds hjärna och nervsystem är någonstans på nivån att den är jämförbar med andra däggdjur, och är på den nivån en god tid av fostertillvaron. Och man vet ju att djur påverkas tydligt av stress och så, alltså vore det väldigt konstigt om inte människor blir det.
Det finns säkert mer forskning som jag inte känner till om detta, ska se om jag får tid att titta närmre på detta.
Hoppas detta är lite svar på frågan? Hälsningar Daniel
Hej! Har precis hittat din blogg – så intressant! Kom hit genom att jag googlade no-cry sleep då jag är en mamma som vägrar låta mitt fina barn skrika tills det tystnar av utmattning. Jag har stött på mycket motstånd (låååång historia kort, inte bara när det gäller skrik och sömn) och jag har tvivlat på mig själv ibland, men aldrig låtit mig övertalas ” hur ska mitt spädbarn annars kommunicera med mig?” har mitt svar varit. Jag tror inte ett barn skriker/gråter för att pina sina föräldrar. Så har jag börjat kolla runt mer och hittat sidor som denna och så blir jag så stolt över mig själv – jag är nog ändå inte helt ute och cyklar!
Nåväl, ska inte berätta hela min historia här, utan ville mest säga att jag är glad att jag hittat hit. Kommer att spara denna sida. Mycket intressant!
Tack för att du delar med dig!
Heléne
Hej
Vi har en son som alltid varit blyg. Han är den som avvaktar i nya kontakter, hälsar inte gärna (men vi har tränat på det och nu gör han det) och det gäller även de han känner väl som moster osv. Han vet liksom inte hur man gör tror jag många gånger trots att vi försöker föregå som exempel. Han är snart 5 och det har alltid varit så. Han kramas inte med andra (förutom oss föräldrar och lillebror som vi ändå har tränat på att göra) man ser att han ”lider” när han väl gör det men samtidigt så blir han lite ledsen när han märker att omgivningen inte längre kanske frågar honom för att de ser att han inte brukar vilja och ser obekväm ut, men de frågar lillebror som skuttar fram och kramas.
Han vet oftast inte heller hur han ska närma sig andra barn, han gör det oftast via saker han har eller genom ljud väcker upmärksamhet som oftast inte riktigt fungerar, de tittar och undrar varför han inte bara frågar om han få vara med eller så. Min fråga är då om detta är okej? Jag har ngn slags oro att vi behöver göra ngt och om vi inte gör det så kanske vi missar chansen att hjälpa honom och sen blir det för sent.. Hans 2 åriga bror har liksom bättre social kompetens än han själv. Tacksam för svar.
Vi märker att han har liksom märkt detta pga sin lillebror. När vi ngn gång har försökt prata lite med honom om det så avfärdar han det och säger att han bara inte vill göra ditten eller dattan men vi ser att han undviker situationen.. vad ska vi göra eller inte göra? Tacksam för svar!
Hej!
Är det inte så att vi gör blyghet till ett problem? Varför kan vi inte visa att det är OK att vara blyg? Att det faktiskt är fint och charmigt.
Kom ihåg att blyga är en minoritet och har alltid setts som udda eller sjuka (förr spärrades dom in på mentalsjukhus) Detta tänkesätt hade även Hitler.
Så därför blir jag riktigt illa berörd av att ni verkar tro att blyghet är en sorts sjukdom som bara går att bota. Hur tror ni socialfobi kommer till? Kanske för att vi alltid ser blyghet som ett problem.
Jag tycker personligen (av egen erfarenhet) att blyga barn oftast verkar höra till de mer begåvade och är mysigare, lättare att umgås med. Fett nice helt enkelt.
Tack Jolene för din kommentar – bra poäng!
Jag trodde att det gick fram i artikeln att blyghet inte alls behöver vara ett problem, för det tror jag inte det behöver vara.
Se t.ex.:
http://www.madnessradio.net/madness-radio-shyness-disease-christopher-lane
Han har skrivit boken: Shyness: How Normal Behavior Became a Sickness
Det är svårt att skriva om detta på ett nyanserat sätt, man måste bedöma från fall till fall vad som är problem, och det är säkert så att det förekommer att man gör en för stor sak av att någon är blyg, både barn och vuxna. Jag är också bekymrad över att det verkar ha blivit normaltillståndet att man mellan 5:an och 6:an bara skyfflar om elever mellan klasserna och inte låter dem gå i samma klass hela skoltiden. Detta drabbar säkerligen de mera blyga och känns som att man numera förutsätter att blyghet är ett problem som man bara ska lära sig av med.
För mig är väl det centrala ändå de funderingar som jag försöker lyfta fram i början av artikeln:
Får barnet tillgång till att lära sig sociala färdigheter t.ex i skolan, eller är barnet så utanför att det hamnar efter i denna inlärning? Det är nog det som artikeln egentligen handlar om, att blyghet är i rubriken handlar mest om hur internet fungerar, att jag försöker hitta smarta ord som läsare kan söka på.
Och om det är så att vårt samhälle blivit svårare att leva i för blyga personer, så kan det väl vara så att föräldrar kan vilja lägga lite extra krut på att hjälpa sina barn att komma med i det sociala, utan att man för dens skull behöver säga att blyghet är fel.
Som sagt, jag uppskattar att du tar upp detta perspektiv, Jolene, och hoppas att den här bokreferensen kan vara till hjälp för dem som vill fördjupa sig i dessa frågor om blyghet och normalitet.
Hjärtliga hälsningar Daniel
För att vara tydlig: Jag tror att det som vi vuxna tolkar som blyghet, både kan vara ”normalt”, som inte hindrar eller är något problem, och något som beror på t.ex. påfrestningar av olika slag, eller brister i inlärning etc.
Är du som läsare osäker, så rekommenderar jag förstås att man frågar andra och söker hjälp.
Hälsningar Daniel
Har haft social fobi och kroniska mardrömmar så länge jag kan minnas. genom att omkullkasta ett livslångt tänkande inom loppet av en sekund via en insikt efter att analyserat tänkandet i gamla fobiska minnen då fick jag psykos och diagnosen paranoid schizofreni . Man har en jävla kraft
Hej Therese,
Tack för kommentaren och ledsen att höra att din insikt ledde till diagnosen, hoppas du kan komma vidare, skickar varma tankar och lycka till.
Hälsningar Daniel