Hur man tröstar barn

Forskning visar att en av de avgörande faktorerna i barndomen som leder till psykisk hälsa i vuxenlivet, är hur föräldrarna hanterat barnets känslor (se källhänvisningar längst ner i inlägget).

När en förälder tröstar och deltar på ett lugnt sätt när ett barn är ledset och gråter (eller rasar och skriker), så skapas viktiga spår i hjärnan. Spår som säger ungefär ”världen är en ganska trygg plats, när det är som mest jobbigt för mig, så får jag tröst och stöd”. Dessa minnesspår gör sedan att man kan hantera motgångar och stress bättre och utgör en bas för en sund självkänsla.

När föräldrar är fysiskt eller psykiskt frånvarande eller själva hamnar i affekt i förhållande till sina barns känslor, kan det hos barnet med tiden leda till en grundkänsla av att världen är otrygg och hård.

Självklart är det i detta viktigt att ha en försonande attityd med sig själv som förälder, och se realistiskt på sig själv och sina tillkortakommanden; blir man någon gång överdrivet arg är det bättre att be om ursäkt än att gå omkring och älta detta och se negativt på sig själv.

Därför tänkte jag skriva några punkter som kan vara viktiga i förhållande till barns gråt:

• Det absolut viktigaste när ett barn är ledset eller i någon annan jobbig känsla (såsom ilska eller rädsla) är att stanna upp och bara tillåta sig att vara med barnet. Helst till känslan börjar ebba ut. Har man bråttom kanske man i vissa fall kan ta ett senare tåg, eller tillåta sig att komma försent. Dessa stunder när du är med ditt barn när han/hon mår dåligt är så enormt uppbyggande för barnet och för er relation, att det bör ges hög prioritet.
• Placera dig i en öppen och nära kroppsposition – kanske genom att sätta dig på huk intill en 5-åring, eller genom att ta en ettåring i knät, eller en lyfta upp ett spädbarn i famnen. Kroppen bör vara vänd rakt mot barnet och blicken också.
• Var antingen bara tyst eller säg saker som går ut på att du förstår. Såsom exempelvis:
  ”Ja, jag ser att du blev ledsen när du inte fick mer godis i påsen…”
  ”Aj, det måste gjort jätteont att skrapa knät”
  ”Jag förstår att du är arg på lillebror när han tappade din leksak”
  För oss människor är något av det mest lugnande att bli förstådda av någon annan. Att prata så här hjälper också barn att själva utveckla förmågan att prata om känslor.
• Ha så mycket kroppskontakt med barnet som möjligt samtidigt som du respekterar barnets integritet och de önskemål det uttrycker. Vi vuxna påverkas mycket av saker som sägs, våra relationer byggs till stor del av ord, medan kroppskontakt är så otroligt mycket mer viktig för barn. Kroppskontakt har också en rent hormonellt lugnande effekt.
• Undvik att kommentera på känslan (”det var väl inte så farligt”/”det går snart över”/”det var faktiskt ditt eget fel som ville ta den cykeln idag”/”Jag sade ju att du inte skulle kunna hälla utan att spilla”, etc). Eller att distrahera och avleda (”oj, titta vilken fin fågel som sitter där borta…” etc).
  Det är viktigt att prata med barn och hjälpa dem att se konsekvenser och sammanhang, men dessa samtal får bättre effekt senare när barnet är lugnare. Risk finns att barnet tolkar kommentarer och distraktion som att känslan på något sätt är fel. Vi vill hjälpa barnet att ta sig igenom det jobbiga, detta är en mycket viktig färdighet att ha med sig i vuxenlivet; när man möter förluster och liknande.
• Vad gäller konfliktlösning är det väl egentligen ett för stort ämne för detta inlägg. Jag tror mycket på att kompromissa och förklara regler och sånt. Och att ha en dialog med barnet, när barnet blivit så lugnt att det går (hur tycker du att vi ska göra? etc.).
• Upplever du svårigheter med att vara närvarande när ditt barn gråter eller visar andra känslor, så vill jag säga att detta är normalt och inte ovanligt. Då kan det förstås vara viktigt att ta tag i problemen på något sätt. Exempelvis genom att prata med en vän eller terapeut, eller öva sig i avslappning och mindfulness.

För mer information rekommenderas:

• Aletha Solters artikel Vad ska man göra när babyn gråter? (här på bloggen). Bloggaren Maria/BefriaBarnet har också skrivit bra om barns känslor och gråt.
• Jag kan också varmt rekommendera Faber och Mazlish bok How to talk so kids will listen and listen so kids will talk (på Bokus, AdLibris).
• Vad gäller den känslomässiga miljöns betydelse för psykisk hälsa senare i livet, finns mycket skrivet om detta inom anknytningsforskningen. Mycket av denna forskning sammanfattas i boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt (på AdLibris, Bokus, Pricerunner).
• Många har också varit hjälpta av Alice Millers böcker när det gäller att förstå barns känsloliv. De finns dock tyvärr inte att köpa på svenska för närvarande.
• Jag kommer under hösten (2011) att börja hålla kurser i föräldraskap, baserat på Aware Parenting. Välkommen att maila mig eller återkom till bloggen för mer information.