Ilska som försvar

Jag har nyligen skrivit två inlägg om ilska (länk till det första och det andra).

Här tänkte jag skriva lite mer i detalj om hur vi ser på ilska inom den terapiform som jag håller på med, integrationsterapi. Vi säger att ilska är ett försvar, och menar då att ilskan är en kombination av tanke/känsla/beteende som har funktionen att vi undviker än mer smärtsamma känslor.

Ilskan gör att vår kropp förbereder sig för kamp eller flykt, och denna funktion var livsnödvändig på den tiden då människan levde i naturen. Ilska gör att kroppen producerar stresshormoner såsom adrenalin och kortisol, vilka exempelvis ökar blodtillströmningen i de stora musklerna i armar och ben, just som en förberedelse på kamp eller flykt.

I vårt moderna samhälle är de flesta konflikter inte direkt hotande för vår fysiska integritet. Det finns inget hot om våld. Därför så blir ilska på ett plan onödig. Kroppen går igång som för att försvara sig eller fly, men egentligen finns inget behov av detta. I alla fall inte om man gör en realistisk bedömning. Däremot känns det ofta som att psykologiska hot är verkligt hotande mot vår existens. Inom integrationsterapi tänker man här att det som gör att människor övertolkar olika hot och därför överreagerar med överdriven ilska, är att vi som barn upplevt verkligt livshotande händelser, som vi ofta inte haft möjlighet att bearbeta, utan de har liksom lagrats som trauman, i en obearbetad form. Dessa tidiga minnen blir som ett raster genom vilket vi tolkar vår vardag, och gör att vi upplever situationer som mer hotande än de egentligen är, och får lättare att gå in i ilska.

Så när en person söker hjälp av integrationsterapi med ilska, så pratar vi först allmänt om situationen och kollar av vilken slags situation det handlar om. Är det fråga om en verklig fysisk fara? Vilket det sällan är. I så fall så kan vi tillsammans bestämma att titta närmre på ilskan som ett försvar. Vissa personer kan ha en tendens att trycka bort ilska och i så fall kan det vara viktigt att tillåta sig att ”släppa fram” ilskan och känna den. Men i de flesta fall, kan vi direkt börja titta på hur personen upplever världen när han/hon är arg, och genom att prata om detta och hitta vad som klienten upplever som allra jobbigast i situationen, kan han/hon komma ur ilskan och vidare till mer sårbara känslor, såsom ensamhet, sorg eller rädsla (det sistnämnda ser vi också som ett försvar, dock),

Terapin verkar genom att klienten dels  hittar nya sätt att tänka och agera, rent konkret i vardagen, och parallellt arbetar vi med att bearbeta de ursprungliga traumana, som vi ofta kallar ”barndomskänslor”.

Att säga att en viss känsla eller reaktion är ett försvar kan kanske framstå som en anklagelse, något som är dåligt eller mindre bra. Men inom integrationsterapin ser vi försvaren som strategier som vi utvecklade för att kunna överleva under svåra omständigheter (i barndomen). Detta gör att det inte finns något anklagande eller negativ i att konstatera att någon har ett försvarsmönster, utan det är snarast ett tecken på att personen blivit skadad eller kränkt som barn, och något att ha empati inför.

Mer om nackdelarna med ilska finns alltså i de tidigare två inläggen om ilska (länk till det första och det andra).