[Fortsättning på de tidigare artiklarna om terapi för kronisk depression – 1 och 2]
Det protokoll som jag beskriver här, CBASP (Cognitive Behavioural Analysis System of Psychotherapy) innehåller egentligen två komponenter: en där man knyter relationsmönstren till viktiga personer i uppväxten, och en där man noggrant analyserar interpersonella händelser (möten, konflikter och liknande). Större delen av terapin ägnas åt det sistnämnda.
McCollough bygger sitt tänkande på att den svåra uppväxten har försvårat för dessa personer att tänka ”vuxet” och problemlösande kring relationer och ofta hamnar i starka känslor och orealistiska synsätt. Det kan vara att man har alltför starka krav på lojalitet och uppmärksamhet från en kollega eller vän. Eller att man vid en mindre konflikt blir uppfylld av starka känslor och agerar så att relationen går i kras. Eller svårigheter att på ett respektfullt sätt säga ja eller nej.
Terapin går ut på att dela upp dessa situationer i små bitar och analysera förloppen och vad som egentligen händer.
Det svåraste för terapeuten är att dessa klienter ofta utstrålar mycket hopplöshet och handlingsförlamning, vilket inbjuder till att man välvilligt försöker komma med goda råd och förslag till tolkningar, vilket nästan alltid får motsatt effekt, att motståndet till förändring ökar. I stället måste terapisessionerna användas till att klienten själv uppmuntras dra fler och fler slutsatser av sina negativa erfarenheter. Detta gör att metoden kräver noggrann handledning, vilket troligtvis är det som gjort att metoden inte blivit etablerad i Sverige ännu.
Läs hela serien om terapi för kronisk depression
Hej!
Ville bara skriva och säga tack! Hittade din sida nyss och det du skrivit om kronisk depression/orsaker/behandling. Tror och hoppas att det kan hjälpa mig vidare och ut ur depressionen.
Har haft en jobbig uppväxt kantat av vad jag tror är obehandlade depressioner (fasaden är ju ”viktig” i kombination med att jag inte förstått mig själv). Det har lett till att jag valt fel/undvikit att ta beslut och helt valt bort mig själv så att säga. Nu så här ett och ett halvt år efter skilsmässan kämpar jag med att förstå hur jag ska kunna vända mitt liv åt en mer positiv riktning men det är inte lätt…
Gått till läkare-sedan kurator, och hon rekommenderade medicinering och psykolog. Men eftersom jag inte har några planer på att begå självmord så får jag ingen remiss eller fler samtal hos kuratorn. Bara de läskiga antidepressiva tabletterna, är på fjärde dagen nu men tror jag lägger av med dom redan imorgon. Känns konstigt att börja nu utan ”diagnos”. Griper efter ett sista halmstrå genom att nu göra en egenanmälan till en mottagning och behöver samla all info jag kan innan om hur jag mår för det har jag inte lätt att gräva fram på beställning, fasaden kickar in då, plus att det ger mig ångest att prata om hur jag haft det/mår. Skönt att skriva av sig!
Med vänliga hälsningar, S
Välkommen hit, S, och hoppas det går bra framöver.
Hälsningar Daniel
Stort tack för det du har skrivit om kronisk depression! Det är till stor hjälp för att förstå mig själv och bakgrunden till mitt mående så att jag kan vara lite mer självempatisk.