I mitt förra inlägg skrev jag om borderlinepersoner och narcissister, och i det här inlägget tänkte jag fortsätta lite med hur det är att ha en förälder som har sådana och andra psykiska problem.
Vilken skada lider barnet?
När jag träffar barn och vuxna som har vuxit upp med en deprimerad förälder brukar jag försöka räkna upp olika saker som kan skada barnet i den miljön.
- En deprimerad förälder har ofta alltför lite energi att leka med sina barn. Och lek är barnets viktigaste språk, så denna brist på lek kan få barnet att känna sig ensam och lämnad.
- Deprimerade föräldrar har ofta lätt att bli arga, och detta drabbar mycket ofta barnen. Ilskan gör barnen rädda och att de tar på sig onödig skuld.
- Att se en förälder ligga länge i sängen eller på annat sätt vara passiv är ofta väldigt skrämmande och helt enkelt hemskt för ett barn.
- Stämningen kring en deprimerad person blir grå och mörk och tråkig, vilket påverkar barnet. Barn behöver känna optimism och framtidstro och växa upp i en miljö där positiva känslor dominerar.
Det känns bra för mig att räkna upp så här, för ofta har klienten tänkt på vissa aspekter, men inte alla. Det brukar kännas befriande bara att se problemen i deras hela vidd. Punkterna ovan gäller säkert för många psykiskt sjuka föräldrar med olika diagnoser, och om du har en förälder som inte varit deprimerad men haft något annat problem, så kan du kanske göra din egen lista på saker som skadat dig.
Sveket mot sanningen
Även om det normalt sett finns många konkreta saker som blir problem för ett barn när en förälder har psykiska problem, så finns det en aspekt som lätt är lite dold och svår att se. Det är att barn har en sån enorm lojalitet mot sina föräldrar och när de ser dem må dåligt eller agera på ett skadligt sätt, så har barn inte möjligheten att ifrågasätta och förstå det som händer, utan barn vänder oftast såna saker mot sig själva. Och psykiskt sjuka personer har ofta svårt att se vidden av sina egna problem och inför barnet be om ursäkt och erkänna problemen.
Detta gör att barnets integritet och känsla för moral och sanning blir kränkt. Barnet börjar tvivla på sin egen inre kompass, sin egen vilja. Eller så utvecklar barnet inte alls någon sådan inre kompass.
Och även om många barn får något slags erkännande av problemen när föräldern får en diagnos, så kan de här problemen med att känna sin egen sanning och vilja sitta i länge och jag tror att det är på den här punkten som terapi kan vara väldigt viktigt. Svårigheter med den här inre kompassen kan leda till svårigheter att hitta en lämplig kärlekspartner som man trivs med på lång sikt. Man kan också få problem att sätta gränser på jobbet och i relationer, eller med att göra val i största allmänhet.
Apropå det förra inlägget, så kan jag tänka mig att personer med s.k. ”Störningar med dramatiska och impulsiva beteendemönster” – dvs borderline, narcissism och psykopati, att dessa personer kan ha särskilt svårt att inför sina barn erkänna och kännas vid sina problem. Barn till föräldrar med dessa störningar blir ofta utsatta för stor skuldbeläggning, där föräldern helt förnekar att problemen funnits.
Hur ska kontakten med en sådan förälder se ut när barnet är vuxet?
Kontakten mellan det vuxna barnet och föräldern blir ofta komplicerad. Dels för ovannämnda problem, det är så mycket smärtsamt som hänt, och föräldern har ofta väldigt svårt att inse och erkänna vidden av skadan de orsakat. Dessutom är det tyvärr många med psykiska problem som inte blir bättre, och då tvingas barnet hantera att problemen fortsätter även när man är vuxen.
Det här blir ännu mer svårt och komplicerat av att de flesta barn till en psykiskt sjuk förälder har de nyss nämnda problemen med överdriven lojalitet och brist på en egen inre kompass.
I de här komplexa frågorna kan jag såklart inte ge några generella råd. Men om du känner igen dig i den här problematiken, vill jag verkligen uppmana dig att söka hjälp. Vissa vill söka upp en terapeut direkt, andra vill börja allmänbilda sig genom att läsa på nätet och i böcker (se boktips nedan).
För mig är det viktigt att slå fast att när man är vuxen så är föräldrarna först och främst andra vuxna, och man har rätt att kräva ungefär samma saker av dem som man skulle kräva av sina vänner. Grundläggande respekt och vänlighet och att man ber om ursäkt när man gjort något tokigt, till exempel. När föräldrar brister i detta är det helt legitimt att som vuxet barn vilja ta ett större avstånd på något sätt.
Jag vill också säga att det tyvärr förekommer att terapeuter på olika sätt uppmuntrar eller sätter press på klienter att upprätthålla en kontakt med knepiga föräldrar, eller att förlåta dem. Läs gärna mitt tidigare blogginlägg om detta. Enligt min mening finns det inget självändamål i att förlåta eller försonas med sina föräldrar, utan det är en process där båda parter måste deltaga på lika villkor. Och tyvärr är det ganska vanligt att föräldrar inte är beredda att verkligen lyssna och ta in det barnen säger om sin barndom.
Läs vidare: En klassiker inom detta ämne är Flodhästen i vardagsrummet av Tommie Hellsten (Adlibris, Bokus). Den handlar om alkoholism i familjer, men passar också på många familjer med psykisk sjukdom. När det gäller ”Sveket mot sanningen” så tycker jag Alice Miller är den som bäst beskrivit detta. Tyvärr är hennes böcker på svenska slutsålda på förlaget för närvarande (aug. 2013)
Missa inte heller mitt tidigare blogginlägg om att förlåta sina föräldrar som nämndes ovan.
Alicer Millers böcker på svenska är dock inte svåra att få tag på om man söker på bibliotek eller som begagnade.
Sen vill jag säga att problemet med föräldrar som har problem, exempelvis psykisk sjukdom eller handikapp, är ju inte själva sjukdomen/handikappet i sig, utan att barnet, på grund av förälderns nedsatta eller bristande förmåga, kan drabbas av omsorgssvikt, psykisk misshandel, fysisk misshandel eller övergrepp, samt av bristande anknytning
Det finns en hel drös med definitioner, som säger vad omsorgssvikt eller barnmisshandel innebär, som fastslagits av olika utredningar. Så man behöver inte vara vag på denna punkt, menar jag. Det finns tydligt upp-punktat av stat och kommun vad som menas med bristande omsorg av barn, och vad skadan av detta kan bli.
Sen också värt att påpeka: Nuförtiden har barn till psykiskt sjuka, psykiskt handikappade, och även fysiskt sjuka, rätt till stöd från sin hemkommun. Så ni som träffar på barn i ert arbete (eller annars); ta reda på vart i er kommun ni ska hänvisa barnen ni träffar på.
Ni kanske inte träffar på barnen i egen person, men ni kanske träffar föräldrarna som mår dåligt, så upplys föräldrarna om de möjligheter till stöd som finns för deras barn och hjälp till att ordna kontakter. Det finns stödgrupper, samtalsgrupper, lekgrupper med mera och kommunerna är skyldiga att ge dessa barn stöd.
Jag tror nog att de flesta föräldrar som mår psykiskt dåligt, och som söker hjälp för detta, snarare är oroliga för sina barn och gärna vill att deras barn ska få stöd.
De föräldrar som har psykiska problem, men som inte söker hjälp, har nog inte den självinsikten att de skulle gå med på att kallas för psykiskt sjuka. De kommer nog snarare dragandes med barnen till BUP (alternativt någon ”djävulsutdrivare” eller liknande) för att reda ut vad felet är på barnen, som är dem till så stor besvikelse när inte dansar helt efter deras pipa. Tyvärr.
Så man kommer inte åt detta problem genom att definiera föräldrarna som psykiskt sjuka, menar jag. Bättre att definiera dem som omsorgssviktande föräldrar, eller barnmisshandlande föräldrar. Det är då man hjälper, skyddar och fångar upp drabbade barn bäst, tror jag. Och även drabbade vuxna, som blivit offer för detta som barn, och nu som vuxna mår dåligt på grund av sin uppväxt.
Många numera vuxna, före detta misshandlade barn, har nog fått höra av sina misshandlande föräldrar att det är barnen själva som har problem, är sjuka, störda eller defekta på olika sätt, så jag tror man skjuter lite snett genom att säga att det är psykisk sjukdom hos föräldrarna som är problemet, eftersom de vuxna barnen själva inte kommer känna igen sina föräldrar som varandes psykiskt sjuka, förrän efter mycket funderande och faktasökande.
Tack Katten för kommentaren. Som du kanske förstår, så försöker jag sätta rubriker som underlättar för människor att hitta rätt information på nätet, och då kände jag att ”barn till psykiskt sjuk” var den bästa etiketten jag kunde hitta. Håller helt med om att det är svårt att hitta en helt passande benämning, bl.a. av den orsak du nämner, att många med ovanstående problem inte har kontakt med psykiatrin och därför inte anses vara ”psykiskt sjuka”.
Hälsningar Daniel
Som barn till alkoholist/mano depressiv förälder känner jag igen mig i mycket i din text och uppskattar dess tydlighet och rättframhet. Har själv gått flera år i terapi och tycker mig se rätt klarsynt på min barndom och uppväxt men det går aldrig att se det som något som är ”löst”. nya insikter och även relationsproblem uppstår ständigt och då är texter som dina bra påminnelser om vad som kan tänkas ligga till grund för situationen.
I mitt fall eskalerade problemen i min familj när jag var i tonåren, barndomsåren var fridfulla. Det är viktigt att påpeka att barn är man fram till 18 och som tonåring är man ganska osynlig då man mår dåligt, det förväntas man göra i den åldern. Jag upplevde det som att det inte fanns något skyddsnät som fångade upp mig och hjälpte mig.
Jag håller helt med dig om att man inte måste förlåta sina föräldrar och framförallt inte älska dem om man inte kan/vill/vågar. Det går att ha en relation iallafall!
Men det är en evig sorg att inte få en ärlig och trygg relation med sina föräldrar.
Jag är själv förälder nu och hittade till din sida igår och har redan fått många bra tankar och stöd härifrån, tack!
Tack Elli för din kommentar och dina vänliga ord – välkommen tillbaka!
Daniel
Tack för ditt inlägg. Jag levde i 20 år med en man med narcissistisk/borderline störning och jag jobbar nu fem år efter skilsmässan med att hantera detta. Det känns som jag har levt i krig i 20 år. Men min största oro just nu är barnen, två pojkar 16 och 18 år gamla. Hur gör man för att stötta barnen? Så länge vi levde tillsammans fungerade jag som buffert för pappans dåliga humör och ångest. Men sedan vi har skilt oss har barnen varit mycket mer utsatta för honom och i många fall mått dåligt av det. 18-åringen har magkatarr, är trött och nedstämd och vill hoppa av skolan. han sa tex att bo hos pappa var som att vara i ett krig. det fick mig att bli väldigt orolig. Vad ska jag göra? Ska jag tala öppet om pappans problematik? Hittils har jag inte sagt något alls förutom att bekräfta deras känslor och tankar när de delar det med mig. Några förslag eller god råd?
Hej Zorra, jag lever tillsammans med en man med psykiska problem sedan 20 år tillbaka. Det har varit ett helvete att leva med honom då alla hans tillkortakommanden ständigt skylls på mig och barnen. Jag insåg problematiken för 10 år sedan men även potentiella följder på barnen om jag skulle valt att lämna honom. Varken då eller nu klarade han av att tillgodose våra barns fysiska och känslomässiga behov. Ditt inlägg är också en bekräftelse på att barnen kan fara illa när man skiljer sig från en sådan här person. Lagstiftningen är inte på kvinnans och barnens sådana här fall. Mitt råd till dig är att försöka vara så öppen som möjligt om pappans beteendeproblematik eftersom de ändå känner av problemen. Genom att berätta för barnen din syn på hans problem tar du bort känslan av skuld, förvirring och vanmakt hos barnen. Förhoppningsvis kan barnen se situationen på ett annat sätt och ansvaret hamnar istället på pappan som faktiskt äger problemet. Jag har varit i samma situation och jag har kommit fram till att det är bättre att var ärlig med barnen eftersom de ändå känner att något är fel. Barn tycker om sina föräldrar oavsett hur de beter sig så den delen behöver du aldrig känna dig orolig för. Du ger bara barnen en chans att förhålla sig till sin pappa på ett mer sunt sätt och utan att känna skuld.
Tack Zorra och ”Svar till Zorra” för att ni diskuterar detta viktiga problem.
Egentligen är allt som ingår i ett kärleksfullt, varmt föräldraskap viktigt här. Titta gärna på mina andra inlägg kring detta, har skrivit minst tio artiklar på det ämnet. Att vara närvarande med sina barn. Att själv se till att må bra, att bekräfta deras känslor och så vidare.
När det gäller att bekräfta deras syn på den andra föräldern, så är det väl en verklig balansgång, man får väl försöka att hitta en mellanväg, viktigt är att inte blanda in sina egna förbittrade känslor utan att hitta ett sätt att svara an till barnen där men är lugn och neutral och helt enkelt bekräftar det de säger. Ni har säkert hört detta, men man ska såklart inte säga att ”pappa är dum” eller så, utan säga att ”jag förstår att du blir både rädd, arg och ledsen när pappa är så full” (när han är arg, deppad, inte kommer till umgänget etc).
Jag pratar ofta med människor som har sådana här problem, och barnen har väldigt olika process, en del mindre barn kan uttrycka tydligt ogillande till problembeteenden medan många äldre tonåringar brottas starkt med en lojalitet till problemföräldern. Man får som sagt lyssna in var barnet är just nu. (ledsen för det nedlåtande uttrycket problemföräldern, det syftar såklart på den förälder som systematiskt beter sig så att det skadar barnet/barnen)
Att prata öppet om sina egna tillkortakommanden tror jag också kan lätta upp stämningen, så att barnet får uttrymme att resonera kring att mamma är bra på detta och dålig på detta och pappa har de här och de här bra och dåliga sidorna.
Bästa hälsningar Daniel
Oj! De här kommentarerna, det är som om det vore jag som skrivit dem. Har levt med en man i 10 år som jag har 3 barn tillsammans med. Först de sista åren har jag börjat fatta att han inte bara är ”svår att leva med” samt har alkoholproblem utan att det måste vara något mer än det. Har aldrig riktigt lyckats förklara för folk hur han fungerar, ens för mina närmaste. Efter att ha läst om bipolär sjukdom och nyligen även om borderline är det som att pusselbitarna faller på plats. Har vid flera tillfällen pratat om att separera men aldrig lyckats ta oss dit, pga att han gör det väldigt svårt för mig (jävlas helt enkelt) omväxlande försöker locka tillbaka mig med sin ”kärlek”. Har nu äntligen bestämt mig för att inte gå på detta växlande mellan svart och vitt längre men undrar nu VART kan man få hjälp att komma ifrån en sådan människa? Han är ju ”frisk” på ytan. Precis som skrivs ovan så skrämmer det mig att han ska vara ansvarig för barnen när jag inte är med, vilket också gjort att jag tvekat tidigare. Märker också av att barnen inte vill ta parti och anser också att det är svårt att prata om psykiska problem med yngre barn, de förstår ju inte och han gör sitt bästa för att smutskasta mig inför barnen (och andra).
Tack, Mamma, för kommentaren,
Blir drabbad att höra om detta svåra, ta verkligen hand om dig och hoppas du hittar vägar vidare.
Bästa hälsningar Daniel
Jag skrev en liten bok om att ha en psykiskt sjuk mamma som heter ”När Kajsas mamma blev galen” som kanske kan vara bra att läsa. Den är skriven för små och stora barn, fungerar utmärkt för vuxna!
Boken är slut på förlaget men ska finnas på barnbiblioteken runt om i landet.
Karin
Jättetack, Karin, för tipset och välkommen tillbaks hit!
Daniel
Hej, det här är tungt att läsa..
Det är så att jag i dagarna efter att i veckor vänt ut och in på mig själv, med största sannolikhet har diagnosen borderline. Och har bara vart i kontakt med ett par personer där jag har min sjukförsäkring än så länge. Men utredning kommer på något sätt..
Är en man på 39 år och har en dotter på 19 som levt med mig varannan vecka sedan hon var två.
Hon har själv gått i terapi, med största sannolikhet p.g.a. min diagnos. (Som jag ej fått på papper än)
Även hennes mor har haft psykiska problem som jag är dåligt insatt i. Vi separerade när vår dotter var 2 år.
Ville skriva en kommentar med tanke på vad artikeln handlar om.
Och kanske få något tips i sådant här skede? Kanske om jag och dotter ska gå gemensama terapisamtal framöver t.ex..
Idag bor min dotter med mig på heltid och det funkar bra.
Med vänliga hälsningar.
Björn
Tack B.M för kommentaren!
Ett förslag skulle vara att läsa den här artikeln eller andra tillsammans med dottern. Det viktigaste tror jag är att du har ett öppet sinnnelag och verkligen är öppen att lyssna på dottern kring dessa frågor, och för de flesta av oss krävs nog en nypa mod för att verkligen ta in vad våra barn har att säga om oss.
Ett annat lästips är den här boken:
http://beverlyengel.com/books/the-power-of-apology/
Eller andra böcker om förlåtelse och försoning.
(egentligen brukar jag försöka att inte svara personliga frågor här i kommentarsfältet, men jag fick för mig att den här frågan skulle kunna passa att svara såhär)
Hoppas det är till någon hjälp, hälsar
Daniel
Tack! Kommer antagligen beställa den och samtidigt bli bättre på engelskan.. Först vill jag få min diagnos.
Har nu fått en tid hos psykolog, så nu är bollen är i rullning..
/Björn
Har precis ramlat in på din blogg och läst inlägget om borderline. Beskrivningen av en person med den typ av problematik stämmer så bra in på min mamma som jag i dag i vuxen ålder inte har en jättebra relation med eftet att ha blivit illa behandlad under min uppväxt. Känns lite som poletten trillade ner när jag läste de. Tack för en bra blogg.
Jättetack för din kommentar och dina uppskattande ord – visst kan det kännas gott att kunna identifiera tydligare hur barndomsproblemen sett ut,
Vänliga hälsningar från Daniel
[Kommentar från s refuserad pga brott mot netikett – du är jättevälkommen att kontakta mig om du vill diskutera mer – jag tar bort kommentarer som är stötande eller olämpliga, för att bloggen ska vara ett vänligt och välkomnande ställe /Daniel]
Jag har växt upp med en mamma som är psykiskt sjuk, en pappa som har andra psykiska problem med depprition, tablett missbrukare osv. Där bode jag i ett hus med två sjuka föräldrar. När jag var 25 år fick jag nog att ta hand om dom (konma städa huset, låna dom pengar, kontakts myndigheter, psyket och personal där när mamma har åkt in och ut där ifrån). Jag flyttade till en annan stad började studera och började klippa banden, säga upp kontakten med dom nu när jag är 30 år, gravid för första gången och lycklig med min man. Jag kommer ej vilja vårt barn ska träffa mina föräldrar, det känns inte tryggt att en bebis ska vara i en sådan otrygg miljö och jag vill ej ha med dem att göra. Dessutom är jag besviken på samhället. Psyket där mamma åkte in och ut ifrån kontaktade inte socialtjänsten att jag fanns till när de viste om det. Jag har inte fått någon hjälp när jag var barn och ungdom som jag skulle behövt. Hur kan samhället svika oss maskrosbarn så? Finns det ingen ersättning eller hjälp man kan få för att man fått ha en hemsk uppväxt och jobbigt liv pga att samhället ej gjort sitt jobb och kontaktat socialen..! Tycker det är hemskt.
Instämmer helt – det låter hemskt. Att psykiatrin in soc-anmält låter som skandal – något för dig eller pressen att rota i och fråga de ansvariga om?
Den goda nyheten är väl att du är vuxen och har ett val nu, och det låter som att du fattar vettiga beslut för att skydda ditt barn.
Allra vänligaste hälsningar Daniel
Hej,
Hittade ditt inlägg när jag letade efter information om borderlineproblematik och barn.
Har barn med en kvinna som har denna problematik men som inte vill få någon diagnos ställd. Efter separationen har jag börjat oroa mig för hur hennes sjukdom kan komma att påverka vårt barns mentala hälsa och utveckling. Han är 3,5 år nu och bor halva tiden hos sin mamma. Känner mig väldigt maktlös och osynlig i vår situation. 1,5 års kontakter med socialförvaltningen gav ingenting. Alla stödsamtal slutade med att mitt ex fick raseriutbrott och till slut gav de upp.
Tar tacksamt emot råd om hur jag bör agera och tips på artiklar och böcker.
Hej,
Johan, jag känner igen situationen.
Jag är perplex, ibland sliter jag mitt hår i förtvivlan, ibland blundar jag och tar djupa andetag. Mitt i detta har jag min älskade pojke på nu 2,5år som har en pappa som är så bortom allt. Det är helt omöjligt att förklara omfattningen, men det svåra i allt detta är att pappan är så oerhört bra att få ALLA att fokusera på honom och hans rätt och behov. Att försöka navigera tillbaka till min pojkes behov och samtidigt lugnt och sakligt försöka hålla en hyfsad dialog, känns helt omöjligt. För allt blir så extremt.
Känslan är att det spelar ingen roll vad eller hur man agerar. För blir det inte exakt så som pappan vill just där och då, så trummas det stort och återigen är det jag som är boven. Alla backar. Ingen annan orkar stå emot. Kvar står jag som försöker göra vad jag kan för min pojke. Skydda honom samtidigt som han ska få sin pappa. Vad är rätt egentligen? Kan sådan innerlig sjukdom någonsin vara rätt för ett barn att ta del av? Vem är jag att bedöma och döma? Alla dessa frågor.
Pappan förvränger. Ljuger. Attackerar verbalt. Men jag tror faktiskt att allt detta är sanningar för honom?
Jag har försökt vara följsam. Det hjälpte inte. Det blir bara värre. Jag har försökt vara strikt. Det hjälper inte. Det blir bara värre.
Jag känner mig så fruktansvärt maktlös. Och jag ser förvirringen i min pojkes ögon när han ska till pappa. Han älskar sin pappa. Pappa är världens roligaste. Men han är inte världens tryggaste. Och pappa och mamma kommer inte överens. Hur mycket vi än ler vid överlämningarna så kommer vi inte överens. Jag kan inte komma överens med en nyckfull sjukdom!
Jag förstår inte vad han vill eller vad han vinner på detta?
Ledsen att höra, gott att höra om er som kämpar på och är föräldrar under svåra omständigheter.
Daniel
Hej!
Jag växte upp med en förälder med psykisk ohälsa. Har inte förrän nu förstått hur illa det faktist var och hur det har präglat mig som vuxen.
Jag fungerar bra och framgångsrikt i ALLA relationer utom i kärleksrelationer. Jag får det inte att funka.
Var till en samtalsterapeut 1 gång men hon förstod mig inte. Eftersom jag och min förälder har en bra relation nu och denne är helt frisk så såg terapeuten inga problem.
Som 12åring låtsades jag vara sjuk från skolan då min förälder ofta sa att hen skulle ta livet av sig. Man kunde aldrig lita på att hen fanns kvar om man åkte bort. Min förälder låg även i sängen i 1,5 år i streck som längst utan att duscha och knappt äta och vi inte tvingade denna . Drog även stort lass i familjen bland mina syskon att de inte skulle bli påverkade och att allt skulle vara ”som vanligt” i vardagen men särskilt vid högtider då jag nästan knäckte mig för det var så mycket att göra. Min andra förälders energi gick åt att stötta den andra samt att jobba heltid och bära det ekonomiska.
Jag är idag 33 år och är nog mest påverkad av detta nu. Blir så ledsen av att jag inte kan få en kärleksrelation att fungera. Att jag inte vågar lita på en nära människa fullt ut och att jag stänger av känslor då det inte blir som jag tänkt eller trott. Vem ska jag vända mig till att få hjälp med detta? känner mig så ensam.
Ojoj, jag blir så ledsen att höra att du låtsades vara sjuk från skolan för att föräldern hotade ta sitt liv. Det ska inget barn tvingas utstå, och problem i kärleksrelationer är utifrån vad jag ser i mitt arbete inget ovanligt för dessa barn, snarare regel än undantag.
Har två tips: Böcker och terapi. Vad gäller böcker, rekommenderar jag Att återerövra sitt liv, och vad gäller terapi, så har jag två tips på min hemsida (under aktuellt), du kan behöva se till att du hittar en bra terapeut som verkligen kan guida när det gäller trauman, och då kan det vara bra att ha läst på lite innan.
Det finns också den här boken: https://www.amazon.com/Adult-Children-Emotionally-Immature-Parents/dp/1626251703
Hoppas det är till hjälp,
Bästa hälsningar Daniel
Som sambo till en bipolär man nu sen 13 år tillbaka börjar jag vackla och tappa styrka på riktigt nu känner jag. Våra två barn blir påverkade dagligen just nu när han har en sämst period och är egoistisk och aggressiv, negativ och bitter och otrolig sur konstant. Vi har skiljt oss en gång för två års sedan och det var ett helvete det å, att inte vara barnens trygga punkt varannan vecka. Därför är det knappast ett alternativ längre om man inte lyckas få ensam vårdnad men känns som han är för ”frisk” för det, men hur mycket ska barnen behöva stå ut med? Törs inte tänka hur de ska bli färgade i vuxen ålder. När tar jag mitt ansvar som bäst? Att bo kvar med deras sjuka pappa och låta de bo i samma hem hela tiden men finnas där och försöka städa efter pappans beteende hela tiden, eller att gå ifrån pappan och strida för att ha största delen av vårdnaden? När skonar jag barnen som mest? Är så förvirrad i detta just nu…. Igår var farsdag och vår yngsta, nioåringen, hade sett framemot det så mycket. Men pappan förstörde hela dagen och sket fulla fan i att hela hon gick sönder inombords av hans beteende… Är så ledsen, varför just mina barns pappa?
Jätteledsen att höra, det går liksom inte att säga något klokt såhär i kommentarsfältet… men en aspekt är nog att om du mår bra, så har du bättre möjligheter att vara en god förälder i ”dina” veckor. Alla föräldraskapstips som finns här på bloggen är såklart intressanta att gå igenom, såsom att leka och bekräfta barnens känslor.
I sista hand blir det väl soc som får bedöma om situationen är så allvarlig att de ska fortsätta vara hos pappan veckovis, man får lita på att de gör sitt bästa för att bedöma (är du riktigt orolig, så kan du ju alltså soc-anmäla).
Inte lätt. Du kan nog också höra av dig till soc eller någon terapeut eller en kvinnojour och be att få bolla, det är nog ett viktigt råd.
Hälsningar Daniel
Hej Daniel!
Efter så många år med en psykiskt sjuk mamma, (psykoser, borderline, narcissism, ptsd, schizofreni, jag vet inte vad) efter så många tvångsinläggningar, rättegångar, hot, mordförsök, ja allt möjligt från henne, så hittar jag äntligen den här bloggen.. Jag började störtgråta på en gång.
Jag behöver hjälp. Rättssystemet vill inte hjälpa, lägger ner anmälningar om mordförsök och hot pga av bristande bevis eller nekande av brott. Snälla, om denna blogg fortfarande är aktuell och du läser dessa inlägg/kommentarer, snälla, ja ber dig, kan du kontakta mig?
Min mamma är bipolär. När hon mår bra så är hon en jättebra mamma, och jag älska henne så mycket, men när hon har sina dåliga eller passiva dagar då är jag livrädd. Jag vill bara rymma hemifrån, vilket är väl helt okej nu eftersom jag är vuxen och kollar på lägenheter och universitet längre bort så att jag kan flytta detta år. Problemet är väl att jag aldrig vet när jag ska lyssna på henne och när det är hennes sjukdom som talar. Enligt henne är jag förstörd, för känslig och osjälvständig, jag vet inte om detta är sant och försöker jobba på dessa egenskaper. När jag dock tar upp detta med andra, är jag en självständig social och stark person. Jag vet inte vem som har rätt. Mycket av det hon säger sårar mig, och jag vet att det kanske bara är hennes diagnos som talar men det är svårt att inte ta det personligt när jag bor med henne. Andra dagar, när hon är ”normal” så förstår jag inte hur jag någonsin kunnat vara rädd för henne, och många av mina vänner önskar att hon var deras mamma. Svårt att förklara för andra och ännu svårare att förklara för henne att det inte alls är lätt att vara hennes dotter, då hon bara kallar mig för känslig. Hur ska jag hantera henne medan jag måste bo kvar hemma? Så fort jag har flyttat kommer jag i alla fall kunna välja att gå ifrån situationen, men just nu är det inte en val möjlighet.
Hej Maria,
Tack så mycket för ditt mail. Just i den ålder du verkar vara så står man ofta med ett ben i ursprungsfamiljen och ett ben i vuxenlivet, tyvärr tar det några år att frigöra sig från familjen, även om man har en förälder som har så här mycket problem.
Jag hör tyvärr inte sällan om föräldrar som psykar sina barn och säger elaka saker på det sätt som du beskriver och det förtjänar du såklart inte att höra. ”Känslig” till exempel – hela den här bloggen går ut på att vi alla är känsliga och att det är något bra!
Och det är såklart att du tar det personligt när din egen mamman säger så. Och du ska inte behöva känna dig livrädd med henne, verkligen.
Jag tror att det bästa rådet är att lite ”stänga av” henne, som att du tänker att när hon är i rummet är du i en egen bubbla, eller något. Och att du så mycket som möjligt tar kliv för att etablera dig med kompisar, jobb och skola utanför hemmet, och är där mindre och mindre.
Viktigt är att hennes mående är hennes problem, och om hon inte hittar vägar att må bättre, så ska du inte behöva lida för det. Jag vill verkligen uppmuntra dig att fortsätta att läsa på och kanske så småningom uppsöka en eller flera psykologer eller terapeuter.
Stort lycka till /Daniel
Befriande att läsa inlägget och kommentarerna.
Jag är uppvuxen med en pappa utan diagnos men misstänkt personlighetsstörning, mycket verbal/psykiskt våld, stämningen i rummet avgjorts av hans humör, bråk varje dag med mamma som tagit på sig offer/martyr-roll. Jag agerat medlare och försökt ”fixa” deras relation under hela min uppväxt utan framgång. Det svåra är att jag inte vet om jag kan säga till t.ex pappa att jag misstänker att han har den här problematiken, men alla runtekring tror ju han har det. Känns som ett svek att säga det, men också att inte säga det till honom. Gick till en psykolog som sa att jag verkade medberoende och gjorde bäst i att dra mig ur allt, men det skulle kännas som ett enormt svek mot mina föräldrar, de kan ju inte hjälpa sig själva och har ingen annan som kan hjälpa dem. Har du något råd hur de bäst kan bli behjälpta?
Oj, jag ska försöka att inte ge råd här (det blir för kort och fyrkantigt), men ibland gör jag det ändå. Artikeln går ju ut på att om man verkligen försökt ”fixa” och det inte funkar, så finns en poäng med att titta på sitt medberoende – har de motivationen att själva jobba, så kan de nog söka hjälp själva också.
Önskar stort lycka till,
Daniel
Hej,
Det går att kontakta mig via mail – se min hemsida psykologdanielkraft.se (under ”kontakt”)
Vänligen Daniel
Hej
Blir ledsen för er skull
Jag är mamma med diagnoser och blir så hårt bedömd av tex Soc och BB när jag läser så förstår jag varför. Jag är bedömd som en bra mamma.
Men visst har jag vissa svårigheter som jag är väl medveten om och som jag och min psykolog jobbar med .
För mitt mål är att min dotter ska få en bra uppväxt. Och när hon blir större om hon behöver kommer jag se till att hon får stöd och hon kommer aldrig behöva vara lojal mot mig. Utan mår hon dåligt vill jag att hon berättar det
Och hon har en underbar pappa och jag en underbar make.
Och jag har avtal med min öppenvård att om jag blir dålig och inte kan ta hand om mig själv ska min man ringa psyk och så blir jag inlagd på tvång är det akut ska han ringa 112 plus akut numret till min läkare för lpt
Men hittils de senaste 10 åren har det räckt med sjukskrivning och ökad dos medecin och minska på aktiviteter ett tag när jag blivit dålig
Tror man kan vara bra förälder med i mitt fall bipolär och borderline om man är medveten om sin sjukdom och tar i mot hjälp och har ett bra avtal med psyk som jag har
Sa det inför hennes förlossning att blir jag psykotisk vill jag ge mitt barn en puss och kram och sen oavsett om jag vägrar eller inte ska jag föras till psyket för att få snabb hjälp så jag snabbt kan komma till min dotter
Blev aldrig sjuk
Så lång text men vill förklara mitt perspektiv
Jag växte upp med mamma som var psykiskt sjuk. Hon hamnade i djupa depressioner och lades in på psyket i omgångar. Oförmögen att sätta gränser som hon var fick jag bete mig hur illa som helst mot henne. Kände mig provocerad av henne på olika sätt, hon ville ”leva” mitt liv, allt skulle vara bra utåt, jag fick vredesutbrott mot henne vilket förstärkte vårt sjukliga symbiosföthållande=jag blev ofrivilligt mamma och auktoritär i vår relation. Ute var hon misstänksam mot andra och kunde skälla ut någon som ”tittade”/”tagit platsen hon ville ha på restaurangen/bussen, hon samlade på skräp, undvek att diska, toalettspola då grannarna knackade i väggarna som hon påstod, för att hon störde..så det var allt annat än fräscht därhemma..vägrade hjälp från någon annan än mig. Jag bodde då i Stockholm och hon i Norrköping. En av de sjukaste incidenterna var när hennes katt dött och hon hade lämnat kvar honom liggande i sin säng några dagar, tills jag kom dit, då luktade det i lägenheten och katten var som uppstoppad..hon trodde att jag skulle ha förmåga att väcka honom till liv igen…så orimliga krav ställdes på mig av min sjuka mor! Tyvärr fick jag inte någon hjälp, det här var innan Bris, och så är man ju lojal som bekant…haft mkt dåligt samvete då jag under barndomen gett mig på min mamma under ohämmade vredesutbrott som hon aldrig lyckades förhindra, inte min syster heller vad jag minns, systern min som är 10 år äldre har dock fyllt i en totalt förträngd minneslucka hos mig, att hon brukade attackera min mormor-alltså sin egen mamma så vi såg! Som vuxen med två egna barn och man med ett vårdjobb hamnar jag titt som tätt i psykiska svackor. Ställer orimligt höga krav på mig själv!!! Hamnar i nedstämdhet, trots antidepressiv medicinering!
Som barn söker och behöver man gränser och jag fick inga utan levde lite hur som haver, dock hos mormor och morfar, när mamma var inlagd på psyket. Tror att jag tvingats begränsa mig själv till slut..med höga krav som resultat eller något ditåt..Efter min mammas död har jag försökt plöja igenom hennes psykjournal för att få någon klarhet i alla mina frågor! Den är på många sidor. Just nu är den hos min syster men jag minns att jag läste att hon en gång försökt dränka sig i badkaret när min syster var liten och att mormor avbröt försöket. Också fått höra av min syster att mamma tänkt göra abort när hon blev med mig men att hon ändrat sig iallafall…Vid min födelse drabbades mamma av ännu en depression och jag togs om hand av pappa första tiden! Men senare när mamma var på det humöret brukade hon säga-”Dig har man fått för syndens skull”. Min pappa gifte om sig men inte mamma-Hon sa själv att det var för vår skull, min och min systers. Överdriven oro för oss var en annan egenskap som präglade mamma! När hon var på det sättet kunde jag vakna mitt i natten av att hon stod och tittade på mig, vilket var ganska läskigt…gick knappt att få ett ord ur henne när den djupa depressionen var framme, hon tuggade mest mekaniskt med käkarna och stod och trampade på stället då. Men en natt vaknade jag av att hon pratade i telefonen, hon hade ringt SOS-alarm och begärt ambulans då hon trodde jag var sjuk, om jag inte minns fel slutade natten med att hon hämtades till sjukhuset istället..Men som liten var det allt annat än betryggande att stå i dörröppningen och gråta när mamma hämtades av vården mitt i natten, eller hälsa på henne bland de konstiga personerna på psyket. Oj det blev ett långt utlägg det här!
Jag växte upp med alkoholism och föräldrar som inte (isf inte för det mesta) orkade tänka på vad som skulle vara roligt eller bra för mig. Jag kände mig precis som du skrev ofta ensam och lämnad, ibland extremt uttråkad. Jag vände mig inåt och ägnade mig mycket åt läsande, grubblerier mm. Aktiviteter gjorde jag själ utan vare sig bu eller bä. Har verkligen haft känslan av att vad jag än gör så spelar det inte så särskilt stor roll iaf. Länge har jag gått och mått dåligt, varit förvirrad, gjorde konstiga val när jag skulle bli vuxen. Har väl försökt överkompensera när jag själv fick barn men nu finner jag mig själv fortfarande kämpa med trötthet och låga tankar in mig själv och livet. Det var så synd att det blev så kände jag, mitt liv hade kunnat kännts positivt och roligt istället. Särskilt som ungdom!