Jag läser psykiatriprofessorn Bo Runessons artikel på Expressens debattsida. Han säger sig ha belägg för att det inte är någon viktig orsak till självmordsattentat att förövaren mår dåligt. Samtidigt finns det många som hävdar raka motsatsen, se till exempel en artikel i Boston Globe (tack till Wemind-bloggen för tipset).
Jag tänker att det skulle kunna vara både och. Att självmordsbombande uppstår när en enskild människas personliga desperation möter världspolitik och människosläktets blodiga historia.
Det som man skulle kunna framhålla ur ett Alice Miller-perspektiv är att det kanske svåraste för personer som blivit offer för svåra upplevelser i barndomen, är att barn inte kan förstå helheten i händelserna; de kan inte förstå att de själva är oskyldiga. Så ju mer smärta någon varit utsatt för, desto mer förvirring och självhat (generellt uttryckt). Och desto starkare inre drivkrafter att gå till drastiska handlingar, såsom våld mot sig själv eller andra.
Läs gärna mitt tidigare inlägg om våld och vad Alice Miller skriver om hat.