Såg Henning Mankell intervjuas av Anna Hedenmo i igår. De kom in på hans relation till sin son och att han aldrig bott ihop med denna utan istället bott på andra orter Sverige och världen.
Menkell serverade en rad floskler som när man ser dem igen på SVT framstår som både tarvliga och pinsamma. ”Det kanske inte var så dumt att ha en farsa som bodde i Afrika”, ”jag har inte haft så lätt att knyta an till barn utan språket” och ”han hade en fantastisk mamma och också en fantastisk styvfar” (klippet kan vara borttaget från SVT – här är seriens hemsida). På ett sätt var det kanske klädsamt att han var tydlig med att det är sonen som ska få fälla domen över om hans agerande var bra eller inte. Men samtidigt… Vad jag kan höra så uttryckte han inte ett ord av ånger. Det är som att Anna Hedenmo liksom är helt utslagen av häpnad och inte vill tro sina öron. Hon frågar om och frågar om – sitter självaste Henning Mankell, sinnebilden av den vettige, varme, engagerade och världsförbättrande mannen och bortförklarar att han svikit sin egen son?
Så, här vill jag i korthet ge terapeutens och psykologens reflektioner:
- För att må bra behöver barn få tid, utrymme, värme och kärlek av sina föräldrar. Så länge inte en förälder mår uppenbart dåligt, så kan två föräldrar ge mer av detta än en. Det är i vårt samhälle ordnat så att det är de biologiska föräldrarna som är satta att ansvara för detta, så när en förälder är borta så leder detta normalt till sämre förutsättningar för barnet.
- Dessutom så finns det en rad olika omständigheter kring barnet som blir problem med en förälder frånvarande. Att se andra barn med två föräldrar, skilda eller inte. Och när den ena föräldern som alla människor har tillkortakommanden, så finns för de flesta barn en annan förälder som kan ge dessa delar, men så var det inte för Mankells son.
- Självklart har Hedenmo också en stor poäng i att det är ett svek mot mamman, hon får en dubbel börda, både vad gäller det praktiska och det känslomässiga i föräldraskapet. Vilket både hon och barnet lider av i slutändan.
- Förutom att det på ett praktiskt plan blir mer tomt kring ett barn med en frånvarande förälder, så är det också viktigt för barnet på ett symboliskt plan. Barn är fantastiska på att tänka moraliskt och på att vända och vrida på saker. Det går då inte för barnet att komma bort från det faktum att pappan faktiskt har valt bort barnet, och valt att vara någon annanstans. Vilket barn, tyvärr, har en tendens att tolka som att det är något fel på mig, undrar vad jag kan ha gjort för fel. Som terapeut har jag mött otaliga barn med frånvarande föräldrar som går omkring med ett stort hål inom sig av undran; Varför var han/hon inte där?
Allt detta är fakta, som Henning Mankell som annars är så påläst inte verkar ha reflekterat kring.
Tyvärr är han inte ensam, men det gör inte saken mindre. Jag är liksom helt förundrad över att en så lång rad framstående och beundrandsvärda författare kan ha på det här sättet helt negligerat sina barn: Richard Bach, Aksel Sandemose, Pema Chödrön, Thomas Merton och Jan Myrdal, är några författare med hög moralisk svansföring som jag råkar känna till och tyvärr är listan nog långt längre än så. Kan någon hjälpa mig att förstå detta fenomen?
Och det är nog detta som gör mig så otroligt upprörd över Mankells sätt att prata. Det finns miljoner och åter miljoner barn som är drabbade av detta med en frånvarande förälder (oftast en pappa). Mankell, som ju har både ödmjukhet och en moralisk kompass, hade kunnat föregå med gott exempel genom att säga att han ångrade sig djupt och att det egentligen inte går att gottgöra eller reparera. Att vår värld behöver att föräldrar engagerar sig mer och inte mindre och att han där brustit å det grövsta. Att det inte finns några ursäkter, men att det bästa han kan göra nu är att prata med sonen och uttrycka sin djupaste ånger och självrannsakan.
Att prata på ett ångerfullt sätt om sitt faderskap hade varit en mycket bättre gåva till mänskligheten än många av de projekt som Mankell upptar sitt liv med. Han hade då kunnat vara en förebild för alla de föräldrar som på ett eller annat sätt brustit eller varit frånvarande mot sina barn. Med sin stjärnstatus och engagemang i världsfrågorna, ger han nu istället legitimitet till att sitta och humma kring den viktigaste frågan för vår planets framtid, hur vi tar hand om våra barn.
Såg inte intervjun, men jag tappar mycket respekt för Mankell när han inte velat ta ansvar för sitt eget barn. Tyvärr verkar det som många män prioriterar sig själva framför sitt barn.
Jag tillhör den kategori kvinnor som valde att behålla barn, som den blivande pappan inte ville ha. Tycker du det är fel att föda barn, när man vet att pappan inte vill ha barn?
I mitt fall blev det ändå så att pappan ändrade sig och tar ansvar för sitt barn.
Tack Anna för kommentaren!
Svår fråga, min första ryggmärgsreaktion var att ducka för frågan – det beror såklart väldigt mycket på, t.ex. hur man har med människor omkring sig som kan stödja och så.
Men egentligen kokar det kanske ned till om det är ok att skaffa barn av egoistiska skäl. Daniel Mackler vars videor jag ofta rekommenderar på Twitter, tycker inte det, och jag förstår och håller till viss del om hans argument. Samtidigt så har jag själv barn och vet att detta inte är så svart och vitt, ibland kan det kännas i hela kroppen som att livet vill bli till.
Hoppas detta är lite svar på frågan.
Hälsningar Daniel
Tycker att det är upprörande att Mankell inte varit närvarande för sin son. Tycks ha betett sig som en avlägsen släkting, som man hör av ibland. Han är medveten om att något är fel och förstår att han står i oändlig tacksamhet till mamman och styvfardern. Men jag tycker det är bra att han inte försöker spela ångerfull om han nu inte är det.
Han säjer att han nog inte hade kunnat göra på något annat sätt. Det finns föräldrar som bara inte har den självklara instinkten att vilja ta hand om sitt barn. John Lennon tog inte hand om sin äldste son Julian, hade nästan ingen kontakt efter att John hade träffat Yoko Ono. Vad jag läst var det smärtsamt för Julian Lennon. John Lennon sågs som en fredskämpe etc, men ville inte ge kärlek till sin son. Det finns fler exempel på framstående ffa män t.ex Ingmar Bergman. Jan Myrdahls föräldrar verkar inte alla ha förstått sig på sin son. Mankells mor lämnade honom tidigt, Lennon växte upp med sin faster. Men om man inte har det inom sig, om det fattas, viljan att ta hand om sitt barn på bästa sätt så har man ändå en plikt att göra det. Önskvärt att människor i omgivningen klargör det för vederbörande. Jag har själv erfarenhet av förälder/föräldrar som övergivit mig.
Tack, Calla, för kommentaren!
Daniel
Jag undrar över det här verkligen. Väldigt många människor mår inte bra i samhället. Tidigare har jag som de flesta jag känner rätt oreflekterat trott på den psykologiska förklaringsmodellen och stannat i den. Men det börjar uppstå frågor i mig efter att jag omvärderat mina föräldrar i en slags synvända. Då har jag blivit intresserad av ett annat tankespår..Vad är det t ex som gör att vi inte saknar närvaron av många, av kusiner och mostrar och andra? Vi är ättlingar till den i huvudsak samlande människan som tillbringat ett liv på savannen i hundratusentals år inom en hel grupp som funnits ständigt närvarande. Vad är det som gör att vi idag accepterar en modell som säger kärnfamilj kärnfamilj kärnfamilj. annars mår ingen riktigt bra. Mamma pappa barnen ska det vara. Inte en större grupp än så. Många syskon är acceptabelt men inte hela tjocka släkten under samma tak och i samma jobb för det blir lite märkligt och socialt kontrollerande och halvt symbiotiskt och instängt. Finns det en mental box här? Ett kulturellt impregnerat tänkande som reproducerar sig självt. När jag var ung för rätt länge sedan och skulle frigöra mig fanns bilden av föräldrars starka inverkan på vem jag var fix och färdig. Vad är det som säger att man står fri i sin tanke? Om någon mår dåligt och är adopterad så vet hen redan på förhand att temat adoption betyder avbrott på en modersrelation och då sannolikt skadande vilket kan förklara den känsla en har. Någon annan med samma känsla, som inte är adopterad kanske haft en mamma som varit närvarande. Och sökandet efter orsakssamband får fastna i annat. Förbindelselänk uppstår mellan historia och nu för att de ges oss kulturellt kanske. Tänk om man har flyttat runt pga pappas jobb som diplomat. Inte så självklar länk eftersom den inte är socialt särskilt utpekad och beskriven som skadande trots att det betytt uppbrutna kompisrelationer i stor mängd och språkbyten och nya omständigheter. Då finns det ett perspektiv av att ha fått en rikedom att ta vara på och att vara privilegierad och då får det avundsvärda samsas med en negativ känsla som kanske kan begripliggöras i vårt gemensamma common sense. Jag säger inte att det här jag drar är en tanke som sopar banan med anknytning etc men den kanske gör en lite vaksam mot det omedelbart uppfattade och intolkade. Inte ens Mankells barn är kanske ultimata som apostlar. Det är så lätt att känna med John Lennons barn Julian och fundera vidare på hur det skulle vara att ha en pappa som är fredspredikant men som inte lever fridfullt med sina barn. Fast samtidigt vet vi att andra barn kan uttrycka hur stolta de är över sina fäder som offrat sig för en stor sak i en befrielsearmé.
Tack, TS, för din tankevärda kommentar!
”Vad är det t ex som gör att vi inte saknar närvaron av många, av kusiner och mostrar och andra?”
För mig är svaret att vi organiserat samhället ganska mycket utefter kärnfamiljen, och detta gör att de som skaffar barn har ett särskilt ansvar för hur barnen mår psykiskt och känslomässigt. Mycket tyder också på att vi har en särskild medfödd förberedelse i hjärnan för att knyta an till en eller några få i barndomen.
Du tar exemplet med en fader i en befrielsearmé – men vet vi att Mankell gjorde sitt val utifrån idealism, eller var det psykologiskt betingat?
Bästa hälsningar Daniel
Jag kan nog inte riktigt se varför det förvånar dig att Henning Mankell inte har en aning om vad han har hållit på med i förhållande till sin son. Är han inte någon slags deckarförfattare? Är det han som har skrivit de där vedervärdiga historierna om Wallander? Jag tycker det är grymt att en fin skådis som Rolf Lassgård måste göra den där idiotiska karlen… Är inte Henning Mankell fjärde gången gift? Hur ska han kunna hålla reda på sina barn? Nå, jag vill inte vara elak, men varför är du förvånad?
Tack Viveca för kommentaren – när man läser kultursidor och t.ex. Ordfront Magazine, så utmålas ofta Mankell som en som kämpar på ”den goda sidan”, och ofta tycker jag han har en genuint sympatisk framtoning. Jag ser honom inte bara som ”deckarförfattare” utan som en person med världsförbättrarambitioner.
Vänliga hälsningar Daniel
Jag försvarar inte på något sätt hans uttalanden men det är svårt att döma utan all fakta. Kan det inte vara så att han försöker släta över just pga han vet att han inte funnits där. Glöm inte heller bort att samhället uppmuntrar fäder att vara frånvarande. Själv sitter jag t.ex. i sitsen att min exsambo vägrade mig gemensam vårdnad (då ogift mamma per automatik får ensam) och sedan sa upp sig på jobbet, flyttade 25 mil bort med en 6 veckor gammal bebis för att hon hellre ville bo nära sin mamma. Jag får nu bara träffa honom några få timmar varannan helg efter ha suttit 3 timmar enkel väg på tåg. Jag är ofrivilligt frånvarande i hans uppväxt men skulle någon fråga mig när han blivit stor skulle jag nog också försöka släta över min frånvaro även om jag inte valt det själv. Min uppmaning är att inte döma någon på förhand när man inte vet hela bakgrunden och eftersom allt inte är eller vitt.
Jag såg precis ”Min sanning” med Henning Mankell.
Jag försöker alltid att beskriva människors egenskaper /personligheter i så ”icke-värderande” termer.
Jag är ingen kvasipsykolog, dock så ser jag en man som är så självupptagen med att understryka vilka ”goda gärningar” han uträttat men säger ”att det här är egentligen inget jag tycker man behöver prata om…men…jag har gjort det här och det här och det här”.
En narcissist i egen hög person. Den absoluta likgiltigheten inför en son som han uppenbarligen inte brytt sig om att ha en aktiv kontakt med. Rycker på axlarna.
Exakt så handlar och resonerar en narcissist .
Det är hedervärt att han hyllar denna Sofi,dock sorgligt att inte ens vara i närheten av att tala så ”upprymt” om sin son.
Denne man har varit helt fokuserad på hans egna behov.
Jag blev upprörd, och jag gissar att jag omedelbart kände igen hans sätt att resonera som min far gjort och gör.
Som vuxen har jag ofta ställt frågan till honom hur det kom sig att han inte tex ville spela badminton med mig (ett ex men talande).
– Nej, jag tycker inte om att spela badminton…
Han ser förvånansvärt kylig ut när jag frågar honom
;- Men kan du inte känna någon sorg för att du varit närvarande, men frånvarande och ointresserad av dina barn?
– Nä, jag tyckte om att sitta i källaren och hålla på med datorn.
???!!
Och försök att få en narcissist att visa känslor (förutom vrede), be om ursäkt och känna ånger…det är ett omöjligt företag att ta sig an.
De är specialister på att ”klara” sig ur sådana situationer genom att skifta samtalsämne eller helt enkelt sätta punkt på diskussionen. Allt sker på narcissistens villkor.
Jag blir så förbannad på föräldrar som inte tar ansvar för sina barn.
Så jävla coolt kanske det inte var för hans som att ha en pappa som bodde i Afrika. Det är att höja sig själv och sin egen självbild som den evige ”vagabonden” som man påstår det.
Nej Henning, det där med barnuppfostran var nog inte din paradgren.
Tack för kommentaren Helene. Håller med – välkommen tillbaka!
Daniel
Varför talar man inte om hans andra tre barn.
Thomas, Morten och Marius.
Det talas bara om Jon.
Jag blir verkligen besviken för barnens skull.
Han var ju så engagerad i barn i världen.
Maja
Oj, är det alltså tre barn till som på något sätt försvunnit ur historieskrivningen…
Tack för kommentaren, Maja, hälsar Daniel