Kategori: Barn/föräldraskap

Samsovning: forskningsläget

Igår debatterade journalisten Ida Therén och läkaren Per Möllborg samsovning i P1 morgon. Möllberg avrådde skarpt från samsovning samtidigt som han var helt med på att Therén inte gör något farligt när hon samsover med ett säkerhetstänk.

Jag har tidigare skrivit om ämnet, men eftersom det framstod som så förvirrat i radioprogrammet, så vill jag försöka förtydliga hur läget ser ut.

Det som Therén hänvisade till var s.k. säker samsovning, det vill säga när man är noggrann med att inte ha tjocka täcken, inte intar alkohol eller sömntabletter, och inte heller får röka, med flera säkerhetsföreskrifter. Det finns ett flertal rigorösa studier som stöder att säker samsovning inte leder till ökad risk för SIDS (plötslig spädbarnsdöd). Till exempel:

Alaskastudien där 13 fall av SIDS specialutreddes och man inte fann någon förhöjd dödsrisk. Samt en brittisk studie där 400 föräldrar till spädbarn som dött i SIDS deltog, också med resultatet att säker samsovning inte har någon förhöjd risk.

I dessa studier har alltså forskarna isolerat vissa specifika beteenden; säker samsovning, och inte kunnat hitta någon förhöjd risk med detta.

Sedan finns det ett antal studier där man klumpat ihop alla som samsover i en grupp, och där hittat en förhöjd dödlighet i SIDS (t.ex. Carpenter-studien som jag kommenterade i det tidigare inlägget). Problemet med detta är att man då får med föräldrar som samsover på farliga sätt, exempelvis med alkohol i kroppen eller i en soffa.

I Möllborgs avhandling, vilken var utgångspunkten för radioinslaget, sägs att ca en femtedel av föräldrarna någon gång samsova. Jag förstår argumentationen som att Möllborg och Socialstyrelsen säger att denna stora grupp föräldrar förväntas låta bli att sova nära sina barn med argumentet att några andra föräldrar gör detta med alkohol i kroppen, med dödlig utgång. Möllborg vägrade helt enkelt att kommentera Theréns tankar om säker samsovning.

Möllberg själv hade i sista delen av sin avhandling gjort just denna ihopklumpning och kommit fram till en förhöjd dödlighet. Eftersom det kommit en hel del kritik mot Carpenter-studien för att de inte tagit hänsyn till begreppet säker samsovning, så undrar jag varför Möllberg inte gjorde en studie där man tittar på problemet ur en annan synvinkel. Som det ser ut för mig så säger ju Möllbergs studie exakt samma sak som Carpenters et al, men med ett mindre antal medverkande.

För mig blir frågan: Hur kan Möllberg och Socialstyrelsen se att en så stor grupp föräldrar väljer att samsova, och sedan tro att man ska kunna få bort detta beteende bara genom att hänvisa till att vissa samsover med alkohol i kroppen, så därför så bör ni inte göra detta? Varför väljer Möllberg och Socialstyrelsen att så hårdnackat ignorera att det går att samsova på ett säkert sätt? Det är för mig lika logiskt som att förbjuda människor att köra bil eftersom vissa åker utan bälte.

Tydligen är vi inte ensamma i Sverige om att ha denna debatt. Se gärna på Dr James McKenna, som beskriver samma typ av debatt i USA. Han berättar också om de starka argument som finns för samsovning: att det befrämjar anknytning och amning.

Tillägg: efter att jag publicerat detta blogginlägg fick jag veta att UNICEF skarpt kritiserat Carpenterstudien och samtidigt framhållit säker samsovning.

Love Matters av Sue Gerhardt, ny upplaga (Kärlekens roll)

It should be mandatory reading for all parents, teachers and politicians.
Rebecka Abrams, recensent i The Guardian

Det kommer inte sällan upp böcker och debatt som på olika sätt ifrågasätter vikten av att föräldrarna skapar en god känslomässig miljö för sina barn. Jag tänker på författare som David Eberhard, Judith Rich Harris och Bent Hougaard (som skapade begreppet curlingbarn/föräldrar).

För alla som är intresserade av detta skulle jag vilja rekommendera boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt, som nu har kommit i en ny upplaga på engelska (är osäker på om det nya översatts till svenska). Kunskaperna om hur känslor och omhändertagande påverkar barn har funnits i vetenskapliga sammanhang åtminstone sedan 1940-talet, då John Bowlby började publicerade studier av hur barn påverkas av interaktionen med sina vårdnadshavare, det som blev embryot till anknytningsperspektivet inom utvecklingspsykologin. Gerhardt har gjort det imponerande jobbet att kombinera all kunskap om anknytning med all den nyare forskning där man kan se hur anknytning, känslor och relationer hos barnet hänger ihop med sådana saker som hjärnans utveckling, hormoner och så. Till exempel har den senaste tiden mer kroppsligt inriktad forskning med bland annat magnetresonanskameror lett till att man än tydligare än förut kan se hur individers stresskänslighet påverkas av den känslomässiga miljön under de första åren. Och stresskänsligheten hänger nära ihop med immunförsvaret genom något som kallas för stressaxeln, vilket gör att dessa saker har en direkt påverkan på individens hälsa genom hela livet. Något som jag tycker är väldigt intressant och viktigt.

I den senaste upplagan har Gerhardt lagt till en hel del ny forskning, bland annat om hur miljön i moderlivet påverkar barnet.

För mig som arbetar med frågor om psykiska bekymmer, känslor och barndomens påverkan på vuxenlivet, är detta fängslande läsning, och Gerhardt inger verkligen känslan av att ha djupdykt i den forskning som finns. Och just att man idag kan knyta ihop forskning från longitudinella studier (över lång tid), med hjärnforskning och anknytningsforskning är något nytt för vår tid, som ger ytterligare trovärdighet till detta område.

Så för att sammanfatta: om du vill ha vetenskapliga argument när David Eberhard och liknande kommer upp på tapeten, eller om du vill se hur man vetenskapligt kan visa hur viktig den känslomässiga miljön för barnet är, så är det här en bok du måste läsa. Jag kan bara hålla med recensenten i The Guardian om att boken borde vara obligatorisk läsning för alla föräldrar, pedagoger och politiker!

– Boken på Adlibris, Bokus.
– Välkommen att läsa mer här på bloggen under rubriken barn/föräldraskap.
– Mer läsning om boken på Psychology Today.

Är orsaken till svenska skolans PISA-resultat den höga datoranvändningen?

Jag har tidigare uttryckt oro för att tid framför skärmar kan påverka barn negativt när det gäller utvecklingen av  kreativitet, motorik och hjärnkapacitet (se länkar nedan). Och datoranvändning har också nämnts som en tänkbar orsak till sjunkande sexvanor hos svenskarna.

Nu kommer en rapport som tydligt påvisar ett samband mellan hög datoranvändning och lägre kunskapsnivå för barn och ungdomar. Man har såvitt jag förstår fingranskat datoranvändningen i samband med de tester som ingått i PISA-rapporterna. Och slutsatsen blev att Sverige skolbarn har större datoranvändning än de flesta, både under och efter skoltid. Och dessutom redovisas ett samband att de elever med mest tid framför datorn har lägst kunskapsnivå. Hoppas forskarna har tagit hänsyn till att skolresultat påverkas av föräldrarnas utbildningsnivå, och det också kan finnas ett samband mellan datortid och föräldrarnas utbildning. Kanske är över- och medelklassföräldrar aktivare när det gäller att se till att barnen sitter med vid middagen och att man i övrigt gör fler analoga saker på fritiden.

Jag har just hört talas om boken och initiativet Spark som lyfter fram att forskningen visar ett starkt samband mellan fysisk aktivitet och inlärning (dessutom är fysisk aktivitet bra på tusen olika andra sätt, såklart). Det skulle inte förvåna mig om detta är en viktig faktor som påverkar den negativa korrelationen mellan studieresultat och datortid.

Det vore intressant att se om man skulle kunna skilja ut en komponent av datoranvändning som handlar om den fysiska aktivitet man går miste om, och om det går att hitta en komponent som är att hjärnan går in i ett passivt tillstånd som inte befordrar inlärning. Boken The plug-in-drug beskriver att hjärnan vid tevetittande går in i ett tillstånd som känns avslappnat, men som inte är så kreativt och utvecklande, och som är lite beroendeframkallande. Jag kan tänka mig att människor som strösurfar kan gå in i liknande tillstånd.

Datorn och internet ger liksom vår hjärna stimulans på en lättsmält och skön nivå, men är det så att de nya PISA-resultaten visar att vi på något vis inte aktiverar hjärnan på rätt sätt här? Att det är som med tarmen, som behöver grova och svårsmälta fibrer för att fungera, att hjärnan behöver dagliga tuffa utmaningar för att utvecklas optimalt?

Särbegåvning och humörproblem

Jag har tidigare skrivit om att det bakom de senaste årens explosion i ”bokstavsdiagnoser” (ADHD, Asperger m.m.) ligger en komplex verklighet, som inte är så enkel att alla dessa barn har något genetiskt medfött fel. Det kan handla om olika kombinationer av trauma, alkoholistiska föräldrar, adoption, fattigdom, svårigheter i skolan m.m.

Ytterligare en möjlig orsak till att barn kan ha humörproblem som kan se ut som som ADHD eller Asperger är särbegåvning.

Jag ser nu att Martin Forster i DN har svarat på en läsarfråga om ett barn som uppvisar tydliga tecken på detta. Föräldern beskriver barnet som ovanligt smart, det löser uppgifter fort, och blir också fort uttråkad, och verkar ha en ovanligt stark känsla för rätt och fel.

Som jag förstått det så kan dessa barn ha en ovanligt hög känslighet, samtidigt som de lätt blir uttråkade i skolmiljön. I stort sett alla barn ser fram emot att börja skolan, men om nivån på undervisningen gör barnet besviken, så är det lätt att förstå att frustrationen växer. Att också vara lite annorlunda jämfört med kamratgruppen kan ytterligare späda på svårigheterna. Detta finns beskrivet i många internationella artiklar. (ämnet är ganska nytt, så jag vet inte i vilken grad det finns systematisk forskning bakom dessa observationer)

Tråkigt att Forster och DN missar detta perspektiv.

Fotnot: Citat ut artikeln som skulle kunna stödja hypotesen att pojken är särbegåvad: verbalt tidig… relativt smart… otrolig fantasi… jobbar snabbt… tappar intresset fort… Han verkar också ha en stark känsla för rätt och fel (”Leker gärna ”polis” och blir galen om andra exempelvis ljuger eller om det inte blir som vi sagt och så vidare.”)

Om begreppet curlingförälder

Begreppet curlingförälder orsakar ofta debatter verkar det som. Här kommer mina tankar:

Tänk att vi har två separata utvecklingar som styr hur barns liv ser ut idag:

1) För det första så ser våra liv så oändligt annorlunda ut än de gjorde för säg hundra år sedan. Min morfar fick gå flera kilometer till skolan genom en skog. I dag har i princip alla familjer i vårt grannskap bil och skjutsar sina barn i de första årskurserna. Far och morföräldrarna bodde på landet och fick tidigt hjälpa till med små och stora sysslor, såsom att ta in korna eller göra upp eld i spisen. I dag är hemmet fullt med bekvämligheter som gör att vi inte behöver tända eld i någon spis för att få värme utan vi vrider bara på en ratt. Det finns alltså ett dramatiskt minskat behov av att barn hjälper till i sin vardag.

2) Samtidigt har samhällsutvecklingen gjort att kunskapen om barns behov av anknytning och kärlek har spritts till många. Jag möter hela tiden föräldrar som känner att deras egen uppväxt hade brister i det psykologiska omhändertagandet och nu vill de ge sina barn en bättre start i livet. Ibland pratar jag om att vi som lever i dag fortfarande bär med oss spår av bondeeran, när livet var tufft och allting hamnade om att överleva och få fram mat på bordet. Barn och barns känslomässiga behov var inget som låg högt upp i prioriteringen. Så våra föräldrar hade inte alltid de bästa verktyg för att hjälpa oss med våra känslor när vi var barn. Och nu har det tagit oss några generationer till att komma fram till att sätta högre värde på att ge våra barn en känslomässigt bra förberedelse inför livet.

Dessa båda utvecklingar tror jag bidrar till att göra det här med curling så oerhört komplext och förvirrande. Ska en sjuåring som bor 700 meter från skolan lära sig att gå dit själv, eller ska jag som förälder ”vara juste” och skjutsa honom/henne, eller åtminstone gå med? Å ena sidan kan det finnas en poäng med att han/hon lär sig en färdighet; att ta sig dit själv. Sånt är helt klart viktigt. Å andra sidan så kan barnet om jag följer med det, känna en särskild anknytning till mig, det kan göra att barnet känner att jag tycker om det.

Ett sätt att säga det är att vi föräldrar helt naturligt har en mekanism som registrerar när våra barn är ledsna och har det jobbigt, och att vi då vill ta bort det jobbiga. Och detta är precis som det ska vara. Men att denna mekanism ofta hamnar i strid med behovet av att lära barn saker, såsom att ta hand om sig själv och ta ansvar. Det är pinsamt att erkänna det, men själv har jag problem med så grundläggande sak som att få min sjuåring att samarbeta kring att duka på och av vid måltider. Eftersom han är van vid att vi föräldrar gärna diskuterar med honom när han tycker att saker är jobbiga, så blir det lätt en evinnerlig kamp kring vardagssysslor, och då känns det ofta lättare att jag slänger fram besticken själv.

Vad jag vill säga är att jag inte kan se att det finns något lackmustest som kan säga om en viss sak är att ”curla” eller inte. Vi befinner oss i den här väldigt förvirrade senindustriella samhället där det är väldigt lite arbeten i hemmet som egentligen måste göras. Samtidigt som vi lägger stor vikt på att låta barn få vara barn. Det är inte ett dugg konstigt att vi har svårt att säga exakt hur mycket ett barn ska behöva hjälpa till hemma och så.

Så alla ni föräldrar som har konflikter och gräl om detta, hur mycket man ska hjälpa och passa upp på barnet: Var snälla med er själva och varandra, det är självklart att detta är knepiga frågor för oss föräldrar på tvåtusentalet, och det finns inga självklara svar. Såklart att det blir konflikter kring sådant här.

Apropå det här med kompetens så kan jag inte låta bli att koppla ihop detta med trenden att barndomen sträcks ut gott och väl in i tjugoårsåldern. Jag hör om 25-åringar som bor hemma och får hjälp av föräldrarna med allt från klädtvätt till pengar och jobbsökande. Ska vi se detta som ett tecken på att ”curlandet” gått för långt? Eller är det ens ett problem?

Jag vet verkligen inte. Jag är lite orolig för att jag när jag har svårt att få min sjuåring att duka, kommer att få svårt att få min 19-åring att tvätta sina kläder själv. Men jag hoppas att mitt fokus på ömsesidig respekt och känslomässig närvaro ska göra att vi kan ha en bra dialog om sådana här saker framöver när han växer upp.

Jag försöker ha följande strategier:
*Jag får inte vara lat med att få mina barn att göra saker. Till exempel hjälpa till hemma. Det kommer att komma känsloutbrott och de kan vilja ligga på golvet och skrika, men de ska ändå ta ansvar och ta del av vårt gemensamma hushåll. Det är en farlig linje att slå in på att undvika barnets känsloutbrott genom att lägga ner krav på beteenden för att de protesterar eller visar känslor. Mat är ett annat problemområde, och där är jag mer benägen att bara acceptera att barn under tio ofta är kräsna med vad de stoppar i sig. Se vidare mina inlägg om att möta barns känslor.

* Genom att vara ofta i naturen kan jag i en avslappnande miljö lära mina barn om samarbete. Det kan vara alltifrån att göra fast en segelbåt till att slå upp ett tält. Där, i naturen, finns inga andra distraktioner och samarbetet blir så mycket mer självklart. Om det kommer en dag, vilket kan hända, att vi inte längre har kvar all vår bekvämlighet, så vill jag att barnen ska bära med sig en erfarenhet av att hjälpas åt. Alla erfarenheter på detta tema är av godo, tror jag, t.ex. att tågluffa, fjällvandra, Wwoof:a, vara med i scouterna eller friluftsfrämjandet.

Hoppas alltså att det här framgår att detta med ”att curla” är ett komplext och knepigt begrepp som jag ser som svårt att definiera och prata om. Vissa verkar tycka att man curlar när man tröstar ett barn som gråter, andra att det handlar om hur mycket man lär barn färdigheter.

Sammanfattningsvis: Jag tror att det går att lära sina barn en hel del om ansvar och tillvarons realiteter samtidigt som man tar yttersta hänsyn till deras behov av kärlek och känslomässigt omhändertagande. Men det finns inga enkla recept. Att curla kanske har blivit så uttjatat att det är meningslöst som begrepp, kanske används det mest som slagträ.

Tips om fortsatt läsning här på bloggen:
Hur man tröstar barn
Mitt tidigare inlägg om gränser och curling
Serien om att uppfostra kreativa barn
Serien om barns känslor
Och såklart kategorierna Aware Parenting och Föräldraskap
Jag tipsar också om ett inlägg om Curlingbegreppet på MirandasHave

Synpunkter på Socialstyrelsens nya råd angående samsovning med bebisar

När vi fick barn för sju år sedan så kom precis Jorunn Modéns bok Nära föräldraskap, och vi blev inspirerade och följde de flesta av råden, däribland att sova tillsammans med barnet, och bära det mycket.

Nu har Socialstyrelsen i vintras (2014) kommit med nya råd där de avråder från samsovning med spädbarn som är mindre än tre månader. Socialstyrelsens råd är vägledande för hur vården handhar frågor, så numera förväntas barnmorskor över hela landet avråda från samsovning enligt SoS råd.

För den som vill veta mer om detta kan jag rekommendera följande video med James McKenna som leder ett forskningslaboratorium där de forskar om mödrar och sömn.

För att sammanfatta i några snabba punkter:

McKenna påpekar att det är en helt naturlig instinkt att modern och barnet vill sova nära varandra, det är något som vi lärt oss genom årmiljonerna. Det främjar en god anknytning och mycket tyder på att det är helt ofarligt. Samsovning blir också allt vanligare i västvärlden, troligen för att föräldrar mer och mer prioriterar att bygga en bra anknytning med sina barn.

Samtidigt är det i vår moderna värld viktigt att samsova på ett säkert sätt. Bland annat bör man inte samsova om barnet under eller efter graviditeten varit utsatt för rökning, eller om föräldern är påverkad av alkohol (sömnpiller har jag inte hört nämnas, men det borde nog ingå som något att undvika). Se vidare i McKennans guide och hos den svenska bloggaren Sagogrynet.

Det finns motstridig forskning om riskerna för plötslig spädbarnsdöd när föräldrarna samsover. En stor undersökning i Alaska fann att i 99 procent av dödsfallen med samsovande mödrar så fanns andra orsaker såsom alkoholintag med i bilden. Denna undersökning fann alltså inga förhöjda risker orsakade av enbart samsovningen. Socialstyrelsens råd är baserade på en enda studie (Carpenter et.al.), som visserligen är en sammanslagning av data från fem mindre studier. Men flera av de ingående studierna har haft ofullständig information, bland annat om alkoholintag hos modern, och därför så har forskarna använt en metod för att gissa fram data (”imputation” på engelska). Jag är lite orolig för att detta kan ha lett till överdrivna slutsatser, då det inte framgår av artikeln hur de har hanterat den statistiska felmarginalen kopplat till gissandet och det framgår inte heller hur de tänkt kring det faktum att studierna ägt rum i olika länder, vilket borde göra det svårt att generalisera om alkoholvanor hos mödrar.

Jag kan inte heller se att de har kontrollerat om någon förälder intagit sömntabletter. Min bloggarkollega Evolutionary Parenting räknar faktiskt upp tio punkter där det verkar som att Carpenter och hans kollegor har missat att kontrollera tänkbara alternativa dödsorsaker, och alla dessa punkter verkar i mina ögon rimliga. Om detta stämmer; att Carpenterstudien har inte har kollat upp alla tänkbara alternativa dödsorsaker, så blir tyvärr slutsatsen att denna studie inte säger så mycket. Vetenskapliga studier bygger mycket på att utesluta alternativa förklaringar, och det verkar dessa forskare inte ha gjort.

Jag har begärt ut information av Socialstyrelsen hur de tänkt kring dessa frågor, men det framgår inte hur de resonerat. Jag hade önskat att de på något sätt resonerat kring att Alaska-studien och Carpenter-studien gav så väldigt olika resultat. Jag kan inte heller se att Socialstyrelsen gör några som helst resonemang kring att samsovning främjar amningen och anknytningen, två saker som är vetenskapligt belagda som hälsobefrämjande (hör av er till mig om ni vill ha referenser på detta).

Det är såklart väldigt svårt hur myndigheterna bör agera när det kommer en rapport som talar om risker med samsovning, men jag tycker åtminstone att de borde ha försökt resonera kring studiens kvalitet och ställa eventuella risker mot fördelar med samsovning.

– Boken Nära föräldraskap på Bokus

– Läs också vad jag skrev om detta i ett senare inlägg: Samsovning: Forskningsläget.