Mod, engagemang och passion – varför pratar terapeuter så lite om detta?

Såg nyligen videon om familjevårdsstiftelsen och har sen dess slagits av tanken att att alla verkligt framgångsrika terapeuter och vårdare verkar ha en sak gemensam: Att de har ett engagemang och en passion för sitt arbete som går utöver det vanliga.

Namn som Alice Miller, Barbro Sandin, Judith Herman kommer upp. Kommer också att tänka på de där riktigt stora författarna som Tolstoy och Vilhelm Moberg. Alla har liksom en särskild gnista, som märks på långt håll; en gnista som berör.

Det skulle vara intressant att titta närmare på vad hur man kan beskriva exakt vad det är som gör att det just är detta som hjälper människor med svårigheter. Om det nu är så. Jag är benägen tro det, men vet inte om det finns någon forskning på detta. Antagligen är Alice Miller något på spåren när hon säger att man behöver ett vittne, någon som verkligen står hundra procent på ens egen sida, särskild när man har varit utsatt för missförhållanden och kränkningar.

Mycket av utbildningen i psykoterapi på psykologlinjen där jag gick var ägnad åt att prata om vad som var effektivt, men ur det här perspektivet som jag tänker i nu, så är sådana saker som metoder och teoretiska referensramar mindre viktiga. Carina Håkansson på Familjevårdsstiftelsen till exempel upprepar ofta att hon ofta känner att hon famlar i blindo, och ändå är detta något så ovanligt som ett ställe där människor med psykosproblem blir friska.

Jag försöker påminna mig om hur ofta vi pratade om dessa saker på psykologutbildningen, och kan nog inte påminna mig att det nämndes någon gång. Märkligt.

Boktips på detta tema: The heart of being helpful av Peter Breggin (AdLibris, Bokus)
Missa inte heller Brené Browns föreläsning på TedTalks/Youtube.

Alice Miller alltför förenklande?

Jag läser olika kommentarer kring Alice Millers död på nätet. Exempelvis: Tablet Mag, NY Times och SvD.

Flera av dessa tycker att hon var för extrem eller förenklande. De skriver inte direkt om vad det är hon förbiser eller förenklar bort, så jag vet inte exakt vad de menar.

Jag skulle ändå gärna vilja peka på att det faktiskt finns ett antal viktiga terapeuter och terapiskolor som har tagit starka intryck av Alice Miller:

Integrationsterapi, som jag själv håller på med, är en terapiform som vuxit snabbt i Holland och Frankrike det senaste årtiondet. Denna terapi har Alice Miller som den främsta teoretiska utgångspunkten.

Även Peter Breggin är tydligt påverkad av Alice Miller i sin syn på psykoterapi och läkning.

Recovery-rörelsen, det som på svenska ofta kallas 12-stegsrörelsen, har ju också satt avtryck i form av psykoterapi. John Bradshaw är en av förgrundsfigurerna för denna 12-stegsinspirerade terapi och även han är tydligt påverkad av Alice Miller. Tommy Hellsten och Olle Carlsson är två författare som spritt Bradshaws och hans kollegors idéer i Skandinavien. Det finns ett längre avsnitt om Miller i Carlssons och Else Blomgrens bok ”Hej och välkommen till Allhelgonamässan”.

Barbro Sandin, Bertram Karon och Robert Firestone är också terapeuter som är kända för sina anmärkningsvärda resultat, där jag ser ett tydligt släktskap med Millers idéer om barndomen.

Dessutom finns det världen över otaliga terapeuter som mer i det tysta arbetar med inspiration av Millers arbeten.

Ett antal auktoriteter inom barnuppfostran har en syn på barndomen som ligger nära Alice Millers. Exempel är Aletha Solter, Thomas Gordon och Jesper Juul.

Slutligen idag vill jag rekommendera en artikel som ligger närmre min egen syn på det Alice Miller uträttade: The Drama of the Gifted Therapist av Mark Harris.