Jag har skrivit några inlägg om vikten av hur vi pratar med barn. Särskilt viktigt tycker jag det är hur vi pratar med barn om känslor.
Varför är detta då en så viktig faktor?
* Vi vill väl alla ”vaccinera” våra barn mot all stress och påfrestningar som man kan möta genom livet. Att kunna hantera och vara nära sina känslor är färdigheter som kan hjälpa barn genom motgångar och stress. Att förmågan att hantera stress påverkas av vår relation till våra känslor, blir mer och mer utforskat (se t.ex. boken Sue Gerhardt: Kärlekens roll…)
* Känslor har potentialen att kunna fungera som en kompass genom livet. Känslor kan hjälpa oss att undvika droger (känslan dagen efter…), eller undvika pedofiler eller bedragare. Eller få oss att välja långsiktigt bra saker (känslan av att lyckas med något man jobbat länge för, t.ex.). Vi vill därför att barn ska vara bekväma med ett fullt känslospektra, från djupaste bedrövelse till den intensivaste glädje.
* Det finns mycket forskning som pekar att det är avstressande och hälsobefrämjande att bli validerad, det vill säga att prata med någon som förstår ens känslor. Att få sådan bekräftelse är särskilt viktigt för barn, då alla barn har en utsatt position i förhållande till vuxenvärlden.
* Många människor med depression och andra psykiska problem hindras av att möjligheten att prova något nytt och ”misslyckas” ter sig som alltför hemskt att utsätta sig för. Detta leder till att man med åren låser in sig i en begränsande trygghetszon. Jag vill att mitt och andras barn ska känna att det är okay att det inte blir som man tänkte sig. Man blir besviken, men detta är uthärdligt. Jag tror att detta är en avgörande komponent i en sund självkänsla; att våga prova nya saker utan alltför mycket nojja och ångest.
Läs gärna tidigare inlägg om detta: Prata respektfullt till barn II och Prata respektfullt med barn. Jag kan också rekommendera artikeln ”Understanding Childrens Feelings” av Marion Badenoch Rose.