Jag fick en kommentar om det tidigare inlägget om problemen med ilska. Jag vill därför berätta lite mer om vad jag tänker om detta.
När jag skrev om att ilska är problematiskt gick det kanske att tolka som att jag ser all ilska som ”fel” eller så. Här vill jag verkligen poängtera att för barn ser jag ilska som helt naturligt, adekvat och förståeligt. Det är säkert ofta jobbigt och frustrerande att växa upp i den här världen, det är så mycket att lära sig och så mycket som man inte förstår och kan hantera, och vuxna är ofta stressade och vuxna förmår inte alltid hjälpa barn så som de skulle behöva. Därför är det mycket viktigt att barn blir förstådda och validerade i sin ilska. Det farligaste när det händer jobbiga saker för barn, är nog oftast inte själva händelserna, utan att de ofta blir lämnade ensamma med sina känslor kring det som hänt. När barnen ser ut att må okay, så drar många vuxna slutsatsen att det bästa är att inte prata om det inträffade mer (kan gälla alltifrån jobbiga gräl mellan föräldrarna till bilolyckor eller sjukdomar).
Barn är så unika i att de är oerfarna, sårbara och helt beroende av vuxenvärlden, och därför kan jag inte nog betona hur viktigt jag tycker det är hur vi vuxna relaterar till barn och deras känslor. (hoppas detta också framgått i de inlägg jag tidigare skrivit under rubriken barn). Jag tycker Aletha Solter resonerar vettigt kring detta, att barn kan fastna i ett negativt ”acting out” och vuxna kan hjälpa dem till en mer konstruktiv känslobearbetning. Se boken Helping Young Childre Flourish . Lite kort om detta finns också i artikeln What causes Violence?.
För vuxna däremot kan ilska ofta ställa till med problem. Det kan leda till en livshållning av distans, ironi eller sarkasm eller till ansträngda relationer. Dessutom vet man att ilska leder till aktivering i det limbiska systemet i hjärnan (bl.a. amygdala och hypothalamus), utsöndring av stresshormoner i kroppen och också tankar (det prefrontala cortex). Detta kan leda till avsevärd stress, särskilt som aktivering av dessa system riskerar att trigga varandra, så att det blir en ond cirkel. Man kanske tolkar en situation på ett sätt som orsakar ilska, och sedan bär man med sig stresshormoner i timmar, som gör att ilskan stannar kvar i kroppen, vilket ytterligare predisponerar för ilskna tankar. Som jag förstått det så visar forskningen att det är skadligt för kroppen att gå omkring med sådan stress för mycket, det påverkar bl.a. immunförsvaret negativt och kan leda till benägenhet att få kroniska sjukdomar.
När en klient kommer till mig och berättar om problem med ilska, så brukar jag försöka föra tillbaks detta till ilskans ursprung, som jag ser som barndomen och relationen till föräldrarna. Samtidigt som det ofta är viktigt att stoppa själva ilskereaktionen här och nu. Att föra tillbaks det till barndomen kan innebära att man ser sig själv i en tidigare jobbig situation, och förstår att ilskan egentligen handlar mer om den situationen än om här och nu. (denna beskrivning är såklart grovt förenklad i jämförelse med hur en verklig terapi ser ut).
När en vuxen klient berättar om ilska mot föräldrarna, är det lite speciellt, där tycker jag att det är viktigt att validera att ilskan är helt befogad och rimlig (det normala är att man kan komma fram till att ilskan är befogad utifrån vad som hänt). Här är jag mycket försiktigt med att tolka denna ilska som ett problem, utan det är viktigt att låta klienten ”ha” denna ilska så länge som han/hon behöver och hur länge det är ska jag inte ha några synpunkter på.
Det finns en debatt där vissa anser att det är terapeutiskt att uttrycka och leva ut ilska, medan andra menar att det inte är det. Den terapi jag håller på med lutar åt det senare.Vad jag känner till finns det inte så mycket bra forskning på ilskeutlevande i terapi, men många terapiriktningar lutar mer åt att det är något som finns stor risk att fastna i. Om någon känner till någon forskning om detta, så skulle jag bli tacksam att få referenserna, för jag ser detta som ett knepigt och viktigt område.
[Se också de andra delarna i serien om ilska: del 1 och del 3]