Etikett: Jesper Juul

Om att sätta gränser för barn

Egentligen tycker jag att det pratas för mycket om att sätta gränser mot barn. Vissa barnmorskor och kuratorer och andra hjälpare säger sig vilja hjälpa föräldrar att sätta gränser med sina barn. Jag tycker gränssättningspratet känns alldeles för mycket som att det är den vuxne som bestämmer och barnet ska anpassa mig. För mig vore det oftast bättre att prata om dialog eller samtal.

Tänk dig själv: Om vi har en chef, Olle, som fokuserar på att sätta gränser för sina medarbetare, och en chef, Kalle som fokuserar på att ha en pågående dialog och ett samtal med sina medarbetare, vem skulle du helst vilja jobba med?

Och jag tror att en demokratisk och respektfull dialog också får barnen mer med på tåget, så att de agerar i en samarbetsanda. Kan rekommendera exempelvis Thomas Gordon och Jesper Juul som skriver mycket om att etablera en sån dialog.

Men samtidigt så tänker jag att det också kan vara viktigt att inom vissa särskilda områden så kan föräldrar vilja bestämma, just för att de är vuxna. För mig är exempelvis sovtider och matvanor sådana områden där jag som förälder vill kunna ha en viss makt. Ett mindre barn har inte en sån överblick att det kan tänka sig in i att det blir jobbigt att somna sent, för att jag blir trött i morgon; den framförhållningen måste den vuxne stå för.

Eller apropå min post om matvanor nyligen, så kan den vuxne säga att man vill stödja bra matvanor genom att försvåra småätande, så att mellan målen kan man bara äta knäckebröd och grönsaker.

Och här är det något som jag tycker att man inte pratar så mycket om inom föräldraskap idag. Barnet kan ibland få ett utbrott när en vuxen bestämmer att nu är det verkligen tid att gå och lägga sig. Och det är väldigt viktigt att titta på vad som händer i den stunden.

Kanske ligger det några korn av sanning i debatten om curlingbarn på så sätt att moderna föräldrar gärna lägger sig platt när barnen visar starka känslor, för att vi vill vara snällare än våra mer auktoritära föräldrar. Jag vet inte, det ser säkert väldigt olika ut.

Det som jag ser som viktigt är att man som vuxen kan stå fast vid sitt beslut och genomföra det, och samtidigt välkomna och vara med i barnets känslor. Är det läggdags och barnet vägrar lämna teven, tycker jag att det är helt okay att som sista utväg bära in barnet i sovrummet. Men samtidigt är det enormt viktigt att man gör det med ett öppet och mjukt hjärta. Om man känner sig arg eller sur eller hämndlysten något sånt, är det bättre att vänta.

Aletha Solter betonar mycket att det kan vara viktigt för barn att få ett sånt kärleksfullt motstånd att gråta och rasa mot. Att när vi kan erbjuda en sån stadig och kärleksfull famn, så hjälper vi våra barn att bearbeta jobbiga känslor. Men observera, jag upprepar; det måste ske med en total mjukhet och avsaknad av antipati och irritation.

Det kan vara att barnet går med frustration över saker som händer på dagis eller vid tillfällen då föräldrarna varit stressade. Vanligt är just att sådana här jobbiga känslor av ångest, ilska eller sorg kommer upp vid sänggåendet, så det kan vara viktigt att ge akt på barnet då. Man kan kanske märka att barnet på olika sätt visar missnöje eller motstånd och då kan man om man känner sig mogen lugnt föra barnet tillbaks in i nattningen, och ta emot gråten eller de känslor som kommer.

En annan typisk sådan situation som kan vara mycket utmanande är mellan syskon, att frustration kommer upp dem emellan, och det ideala är även då att man ger tillfälle för barnet att gråta och skrika ”av sig” i famnen på en vuxen, eller om det hellre vill det, för sig själv. I bästa fall kan två föräldrar hjälpa varandra med såna konfliktsitationer. Jag har själv bara ett barn, och kan föreställa mig att detta är lättare sagt än gjort, samtidigt som enormt mycket kan vara vunnet när man kan hjälpa barnen med de jobbigaste känslorna kring att samarbeta och dela livet med ett syskon.

Ibland får jag frågan vad man ska göra om barnet nyps eller sparkar, och sånt är vanligare än man tror, det är barnets sätt att uttrycka ilska och vanmakt. Om man då själv är i ett tillstånd att man kan göra det med ett kärleksfullt hjärta, så tycker jag att det är helt okay att vänligt och bestämt hålla barnet i sådana lägen. Detta kan ofta hjälpa barnet att få gråta och komma igenom jobbiga känslor.

Boktips:

Thomas Gordon: Parent Effectiveness Training (Adlibris, Bokus)
Jesper Juul: Ditt kompetenta barn (Adlibris, Bokus)
Aletha Solter: Tears and Tantrums: What to Do When Babies and Children Cry (Adlibris, Bokus)

Frågan: Bör jag skaffa barn?

Jag har själv brottats med frågan om det vore en bra idé att skaffa barn, och jag tror många som ser att den egna barndomen inte var så bra, kan fastna i grubblerier om hur lämpligt och ansvarsfullt det egentligen vore att själva skaffa barn.

Om du som läser det här själv har såna grubblerier, så vill jag först och främst gratulera, jag ser det som en väldigt bra och viktig sak att blivande föräldrar tänker över det ansvar de ger sig in i. Att fundera över sig själv som blivande förälder är att försöka ta ansvar för vilken värld man lämnar efter sig och det förtjänar allt beröm.

Jag tror ju mycket på terapi och personlig utveckling, och utifrån detta tänker jag att det är en bra idé att människor som funderar på att skaffa barn läser på om barn och barns behov och kanske också själva går i terapi. Alice Millers böcker och Jesper Juuls kan säkert vara bra att börja med. Och såklart Aletha Solter här på bloggen. Själv läser jag ibland på forumet Sjalbarn, och där finns också många boktips i ämnet.

Jag råkade idag också ramla över en engelskspråkig sida som listade böcker om beslutet att skaffa barn: Well Woman (man behöver scrolla ner på sidan för att hitta ”Pregnancy decision-making”).

Jag ska väl egentligen inte försöka råda någon, det här är ju helt en fråga för det egna samvetet, men kanske kan jag ändå få komma med tanken att om man känner sig enormt engagerat att ens barn ska må bra, så är detta i sig ett bra tecken för att barnet sedan också kommer att må bra. Jag kan tänka mig att en del personer ser sina egna tillkortakommanden och låter detta göra att de inte kan tänka sig att ha barn. Istället kan man tänka att medvetenhet om sina egna brister är en enorm tillgång som förälder, för det gör att man kan be om ursäkt för sina fel och prata öppet om sakerna med barnet.