Etikett: psykofarmaka

Att sluta med psykofarmaka av Peter Breggin

Är det något som jag varit frustrerad över under mina år som psykolog, så är det bristen på kunskap om att sluta med psykiatriska mediciner. Det är jättelätt att få utskrivet idag, användningen ökar hela tiden i alla åldrar. Och läkemedelsbolagen gör massvis med studier på den så kallade effekten, men i princip inga studier görs på utsättningen, och de flesta patienter jag hör av får ganska generella råd om att trappa ner i två steg, halvera dosen och sen sluta helt.

Man vet att hjärnan förändras och anpassar sig till de förändringar i signalstubstanserna som medicinerna medför, vilket gör att nedtrappning för många är ett svårt kapitel. Jag har hört om en väldigt  brett spektrum av problem som uppkommit: Trötthet, uppvarvning, ångest, sömnlöshet, huvudvärk, feber i stil med amfetaminavtändning och många andra symtom. Och det där med nedtrappning i två steg; de som verkligen kämpat och blivit fria från höga doser, de människorna har en helt annan bild av hur det bör gå till (se mitt tidigare inlägg Att trappa ner psykiatriska mediciner).

Därför är det så gott att det nu kommit ut en bok som bara handlar om detta ämne. Den är skriven av Peter Breggin som i många år beskrivits som ”psykiatrins samvete” i USA, han är den som blivit tillfrågad när det gäller att föra fram nackdelar med mediciner i rättegångar, mediaintervjuer och som jobbat enträget med att hjälpa drabbade patienter på olika sätt.

Hans  budskap är ganska enkelt. När vi mår dåligt psykiskt, så behöver vi göra olika förändringar i våra liv. Vi kanske behöver börja eller avsluta en relation. Vi kanske behöver ta itu med våra barndomstrauman. Kanske behöver jag påbörja en utbildning som jag gått och längtat efter med skjutit upp. Vi behöver släppa in livet på riktigt och alla känslor som hör till det. Det gör mig så ont att höra när antidepressiva mediciner skrivs ut till personer som varit med om hemska förluster, skilsmässor eller att någon närstående dött.  Varför kan vi inte ha ett samhälle där vi välkomnar sorg och smärta och hjälper vår nästa med det som är tungt och svårt? Varför sträcker många läkare efter receptblocket så fort det kommer en patient som bär på jobbiga känslor?

Jag kanske bygger ut det hör inlägget mer när jag hunnit läsa hela boken, just nu vill jag bara informera alla om att den här angelägna boken finns och skicka ett stort tack till Karneval förlag som översatt och gett ut den.

Här är en annan av mina artiklar med råd till dem som brottas med att sluta med mediciner.

Länk till boken på Adlibris, Bokus

Resurser för dig som vill trappa ner psykiatriska mediciner

Jag har tidigare skrivit om att trappa ner psykiatriska mediciner. I det här inlägget tänkte jag helt kort berätta om olika källor till kunskap som kan hjälpa till i den processen.

I mitt arbete får jag en känsla av att många som vill dra ner eller sluta med sina mediciner känner sig ensamma i sin situation. Och det förekommer väldigt motsägande information. Inom psykiatrin och hos läkaren är budskapet oftast att medicin är bra och oproblematiskt, medan det i andra sammanhang finns mer kritiska budskap. Till exempel publicerades för något år sedan boken Pillerparadoxen av den amerikanske journalisten Robert Whitaker, som ger en ganska dyster bild av de långsiktiga effekterna av medicinska mediciner. Och i år kom Peter Goetzsches bok Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Dessa böcker innehåller dock inte så mycket praktisk information för att dra ner på mediciner.

Och när det gäller själva nedtrappningen hör jag fortfarande ofta personer som fått rådet av sin läkare att dra ner till hälften och sedan sluta helt efter några veckor. Medan många personer med egen erfarenhet av att ha haft svårt att sluta, starkt rekommenderar långsam nedtrappning, 10 % i taget, ofta över flera år.

Se till exempel Giana Kalis artikel här på bloggen som jag översatt till svenska (numera använder hon sitt riktiga namn, Monica Cassani). Kan man läsa på engelska så är hennes blogg ett bra ställe att börja söka information, tycker jag.

En annan bra källa till kunskap på engelska är Harm Reduction Guide av Will Hall. Se gärna också hans video om detta:

En bra svensk bok om att trappa ner mediciner är Fri från psykofarmaka av Anna Nederdal (Bokus). Anna har också startat organisationen psyke.nu för att samla och sprida information inom ämnet.

Jag kan också starkt rekommendera Peter Breggins böcker och videor. Till exempel Psychiatric Drug Withdrawal. Han har också många bra videor på sin Youtubekanal.

Jag vill avsluta med att skicka alla som kämpar med psykiatriska mediciner min varmaste uppmuntran, jag vet att det kan vara tufft på många olika sätt, samtidigt som jag hoppas att de texter jag länkat till här kan ge hopp.

Vill läkare jobba med att skriva ut psykpiller?

I gårdagens SvD skriver professor Hans Rutberg att det råder en ständigt ökande brist på läkare inom psykiatrin, och att detta skapar problem med patientsäkerheten.

I det stora hela så har läkare/psykiatrar i första hand om att skriva ut medicin. De har korta samtal på 10-20 minuter med patienterna som ska resultera i beslut om medicinering.

Jag har ju här på bloggen tidigare försökt lyfta fram nackdelar med psykiatriska mediciner. Bland annat så skrev jag i min psykologuppsats att perspektiv som ofta kommer bort när man pratar i termer av medicin är ett existentiellt perspektiv, samhällsperspektivet och den individuella historien.

Jag kan verkligen förstå att läkare som sökt sig till yrket för att hjälpa inte är så lockade av att sitta och vara väldigt tidspressade och ha superkorta möten och mestadels ha medicinblocket som förstahandsåtgärd. De kan såklart remittera till terapi och samtal, men de får sällan uttrymme att själva hålla på med något sådant. Läkare har ofta en steg 1-utbildning i psykoterapi, men jag har faktiskt under mina år aldrig hört talas om någon psykiater som hållit på med psykoterapi (förutom den gamla skolans psykoanalytiker som arbetar lite vid sidan om det vanliga systemet).

Peter Breggin, som själv är psykiater, pratar ofta om hur detta  paradigm bryter ner läkare och gör dem desillusionerade och utbrända. Medicinperspektivet är inte att fokusera på att det finns helt mänskliga orsaker till att folk har bekymmer och är deprimerade. Perspektivet är inte att du är deprimerad för att din pappa var känslokall och du blir mobbad på jobbet och nu behöver du ta itu med ditt liv, utan problemet är i signalsubstanserna och lösningen sitter i pillret. Jag hör mer eller mindre  varje vecka talas om personer som får piller utskrivna för problem som är helt förståeliga och hanterbara ur ett psykologiskt perspektiv, såsom livskriser, arbetslöshet, trauman, förluster av anhöriga och så vidare.

Och jag kan verkligen förstå Breggins tanke att samtidigt som detta perspektiv är skadligt för patienterna, så är det minst lika skadligt för läkarna själva. De tvingas in i en mindre mänsklig människosyn. Det tillåts alltför lite att fokusera på att förstå patienten och utveckla verkliga tillitsfulla relationer med dem de är satta att hjälpa, för sådana relationer tar långt mycket mer tid att bygga än de minuter en läkarkonsultation förväntas ta.

Vill avsluta med att berätta att detta är ett inlägg skrivet lite snabbt på en måndag, och det kan säkert uppfattas som överdrivet och onyanserat. Det finns massvis med psykiatrar som har höga etiska ideal och gör ett fantastiskt arbete på alla sätt, och det är inte säkert att all medicinförskrivning behöver vara av ondo. Det jag försöker sätta fingret på är en yrkesgrupp som ägnar en stor del av sin tid med att tänka i termer av diagnoser, signalsubstanser och mediciner – trivs de egentligen med livet?

– Boken Toxic Psychiatry av Peter Breggin på Adlibris, Bokus. Missa inte heller boken Pillerparadoxen av Robert Whitaker som nyligen kommit på svenska – om de långsiktiga effekterna av psykofarmaka. Whitaker beskriver också hur den biologiskt, medicinskt orienterade psykiatrin redan på slutet av 70-talet upplevde att de kommit till vägs ände, och att forskningen inte gett de resultat man hoppats på.
– Tillägg: Detta klipp med Daniel Carlat har siffror på hur stor del av läkarbesök inom psykiatrin som innehåller terapi.

Expressen förespråkar diagnoser

Isobel Hadley-Kamptz skriver i fredagens Expressen och argumenterar för diagnoser. Som jag förstår det är argumentet ungefär att ADHD och andra namnkunniga diagnoser står för verkliga problem, som inte sällan kan bli bättre med medicinering. Och för att ta dessa problem på allvar och ge bra hjälp, så behövs diagnoser.

Det finns bara ett problem med detta resonemang. Och det är att det inte alls behövs diagnoser för att människor ska ta psykiatriska mediciner. Om man tycker att det är bra att människor äter dessa substanser, så skulle man kunna ha ett liberalt perspektiv (Expressen!) och helt enkelt släppa dem fria. Man skulle kunna kalla dem för sinnespåverkande substanser eller något sånt, och så skulle man kunna satsa på att ha en vettig och nyanserad upplysning om deras för- och nackdelar, och överlåta till människor att själva välja om de ska ta dem och i så fall hur länge.

I dag känner sig många tvingade, lurade eller övertalade att börja med mediciner som de har svårt att sluta med, och i detta tänkbara scenario så skulle den enskildes ansvar utökas och tydliggöras. Jag säger inte att detta är det bästa, utan bara att det är fullt möjligt att låta människor äta s.k. psykiatriska mediciner utan att behöva sätta diagnoser.

OBS: Detta är ett kort inlägg skrivet sent på kvällen och självklart är den här frågan mycket större än så. Nuvarande system har säkert fördelar och det ultraliberala systemet har säkert också nackdelar.

Läs också här på bloggen om argument mot diagnoser och sjukdomsperspektivet på psykiska problem.

Tillägg (juli -13): Som sagt så skrevs detta inlägg lite hastigt. Kanske behöver jag tillägga att det finns ganska lite argument för att de psykiatriska ”medicinerna” är specifika, dvs att de verkar bara på en viss diagnos. Mycket tyder exempelvis på att de flesta människor känner sig mer fokuserade av ADHD-medicin (centralstimulerande) och att de flesta upplever något slags lugnande effekt av benzodiazepiner. Det är inte en specifik effekt att bara dem med ADHD har effekt av att äta centralstimulerande.
(detta finns belagt i forskning och jag letar gärna fram referenserna till den som önskar)
Detta gör att det inte finns något argument att diagnoser behövs för att människor ska kunna äta s.k. psykiatrisk medicin.

En not apropå mediciner

I mitt sista inlägg var jag lite kritisk mot att jag träffar en del klienter som verkar ha fått briställig information om hur de ska trappa ned mediciner.

Min psykologuppsats handlar ju om information från läkemedelsbolag. Dessa har stora resurser att med PR och marknadsföring föra ut sina budskap, såsom när de sprider avrivningsblock om SSRI med en stor synaps på ena sidan. Så jag ser en poäng med att jag som är inom fältet tar mig modet att försöka formulera tankar om medicinernas baksidor. Jag skulle vilja att jag ingår i ett samtal där professionella och andra ansvarsfullt och etiskt pratar om psykiska problem, mediciner och annan behandling.

Men i detta vill jag samtidigt påpeka att jag ofta skriver utifrån min egen begränsade horisont. De människor som vänder sig till oss psykologer är ofta de som inte gillar mediciner eller som har något slags negativa erfarenheter av läkemedel eller av kontakter med den medicinska vården. Så de jag träffar är ett litet, begränsat och snedvridet urval av läkemedelsanvändare.

Jag försöker att vara noggrann med att ange när jag tror mig ha något slags vetenskap bakom det jag skriver och när det mer är mina egna observationer och tyckanden, men det kan ändå vara bra att ha i bakhuvudet när jag skriver om mediciner att det finns ett inslag av debatterande i det jag skriver. För konkreta medicinska råd ska du självklart vända dig till sjukvården och jag tänker att de flesta där gör ett mycket gott arbete i att reflektera och granska och ge bästa möjliga vård.

Dessutom tror jag att man skumläser mycket på nätet, och därför försöker jag skriva enkla och koncisa meningar, och där finns en risk att många nyanser kommer bort. Om någon är intresserad av en mer diskuterande framställning, så kan jag varmt rekommendera min uppsats och de böcker som rekommenderas här i bloggen.

Skulle du som läsare upptäcka ett avsnitt som känns oklart, tveksamt eller så, är du varmt välkommen att höra av dig, så ska jag försöka förtydliga eller rätta!

Om ansvaret för medicinering

Det är lite dubbelt att det finns en flora av information om läkemedel och så här på nätet. Å ena sidan finns risken för att någon får felaktig information och fattar ett ödesdigert beslut om sin medicinering. Å andra sidan finns en risk i att patienter hamnar i en alltför maktlös och underordnad position i förhållande till vården, och då kan det vara bra att stärka sitt självförtroende och läsa på om viktiga saker såsom medicin. Alain Topor har funnit att för psykospatienter kan de vara ett positivt steg att själv börja ta mer ansvar för sin medicinering. Detta görs gradvis och i ett samtal med den förskrivande läkaren.

Så jag påminner för säkerhets skull om att den första du ska vända dig till med frågor om din medicin (om du tar någon sådan) är den förskrivande läkaren. Och ta dig gärna modet att ta upp frågor eller säga vad du tycker, ibland kan det till exempel bara behövas att man ber om en psykologkontakt, så får man det.

Anm. Jag kan varmt rekommendera Alain Topors böcker (Adlibris, Bokus)

Från en socionom som kämpat med psykisk sjukdom och psykiatriska mediciner: Bipolar blast

Igår publicerade jag en översättning av en artikel av Gianna Kali om att trappa ner på psykiatriska mediciner. Jag gjorde detta för att jag själv sökt efter information inom detta område, och inte hittat så mycket bra på svenska.

Kali har under flera år drivit bloggen Bipolar Blast (också kallad Beyond Meds), som varit mycket populär och vunnit åtskilliga priser. Hon skriver utifrån sitt eget personliga perspektiv av att ha haft olika personliga problem, fått mediciner och sedan försökt  bli kvitt dessa. Hon är också socionom.

Jag valde att översätta Kali för att hon skriver så bra och slagkraftigt, och jag uppskattar också att hon ställer sitt professionella perspektiv mot något slags mer ”underjordiskt” perspektiv från drabbade som själva är aktiva på nätet.

Jag kan varmt rekommendera bloggen. Något som jag fann särskilt intressant är att hon skriver mycket om problemen med att sluta med Lamictal (Lamotrigin). Hon beskriver detta som ett rent helvete, och detta är något jag inte hört om förut.

På Bipolar Blast finns också mycket allmän matnyttig information om psykisk hälsa.