Det är lätt att känna sig ”sann”, ”ärlig” eller ”uppriktig” när man säger sitt hjärtas mening och uttrycker att man är arg eller missnöjd med någon. Men problemet med att uttrycka ilska eller irritation är att forskning visar att man bara blir mer arg när man gör det. Detta tas upp i en artikel i måndagens Metro (s. 16). De pekar där just på att det i många sammanhang finns en föreställning om det goda i att släppa ut ilska, eller ”vara ärlig” med negativa känslor man känner mot någon. Men man har gjort många olika forskningsstudier som visar att ilska inte minskar av att man släpper ut den.
Psykologforskarna har varit kreativa när de testat detta. De har hittat på sätt att låta människor vara arga i kontrollerade laboratoriemiljöer. Och de har testat på olika grupper, såsom fotbollssupportrar, och all denna forskning pekar åt samma håll, att utlevande av ilska leder till mer ilska.
Inom integrationsterapi ser vi ilska som ett försvar som man behöver komma förbi på något sätt (se vidare i texterna på min hemsida). Alice Miller diskuterar ofta ilskan mot föräldrarna, och jag kan hålla med henne om att det kan vara viktigt att erkänna sådan ilska, men jag är tveksam till det terapeutiska i att leva ut sådan ilska, vilket inte sällan görs inom en del alternativterapier. Det finns tyvärr väldigt lite forskning på sådant terapeutiskt arbete med ilska.
Dessutom skapar ilska och irritation ofta avstånd mellan människor. En aspekt är att ilska är något som djur använder mot varandra, hundar morrar och visar hörntänderna, och avsikten är att skapa rädsla hos den andre, så det förståeligt att det leder till negativa reaktioner hos motparten. Relationsterapeuten Harville Hendrix förespråkar att man i kärleksrelationer ska skapa en miljö där det är mer okay och acepterat att uttrycka ilska, men jag undrar om det verkligen fungerar, och om ilskan bara leder till mer ilska, kan man undra vad man vinner på detta arbete.
Ur ett KBT-perspektiv (inlärningsteoretiskt perspektiv) skulle man kunna förklara ilskans lockelse med att det är starkt belönande för en kort stund att uttrycka ilska eller irritation. Man känner sig spänd innan, och lättad en stund efter, vilket gör att beteendet (ilskeuttryckandet) belönas och förstärks. Men denna lättnad är alltså bara kortsiktig och det riskerar att bli en ond cirkel, där man upprepar ett beteende som leder till problem på sikt.
Jag kan också rekommendera en artikel av Thich Nhat Hanh om ilska och mindfullness.