Jag fick följande kommentar till Aletha Solters artikel om barns gråt:
”Vilken intressant artikel och blogg!! Jag önskar jag hade läst den innnan jag fick barn. Vad kan man göra för att visa att det är ok att gråta när barnet hunnit bli äldre och man vill bli mer aware? Vår son är 16 månader. Både jag och min man har ”issues” när det gäller barngråt och vi försöker alltid tysta vår son när han är ledsen,tyvärr.
Vilket har resulterat i att han vänder sig bort från oss när han blir riktigt ledsen, han vill inte gråta i famnen utan ålar sig ur kramen och gtåter på golvet eller springer iväg. Det känns fruktansvärt, hur kan vi vända detta? några tips?”
Här är mitt svar:
Tusen tack Susanna för din kommentar. Jag tycker verkligen att det är ett stort kliv att ni ser situationen och problemen på det här sättet, och det tror jag betyder mycket för barnet.
Å ena sidan så är du inne på att ni faktiskt orsakat skada, och det är en del av detta som inte går att reparera, så tråkigt är det, men där kan man göra en enorm skillnad genom att be om ursäkt/förlåtelse. Jag tänker mig att ni kan be om ursäkt både i nuet, och i senare utvecklingsfaser, t.ex. i tonåren, eller i 20-årsåldern. Kanske kan du/ni formulera några ord som ni kan säga till barnet som visar lite av de känslor som finns i bloggkommentaren. Det behövs inte att barnet förstår orden rent språkligt, många barnpsykologer är inne på att de förstår innebörden ändå.
Å andra sidan så finns det också otroligt mycket som går att göra, och det första ord som kommer upp i mitt huvud är: envishet. Om ni fortsätter att läsa och jobba kring det här och fortsätter att vara där och tala respektfullt med barnet när det är ledset eller argt, och sitter bredvid och verkligen andas och är lugna, så kommer barnet kunna lära sig långsamt att dess känslor inte är farliga eller hotfulla för er.
Mycket av det som jag och Solter skrivit kan säkert vara till hjälp (sök under rubriken ”barn” här på bloggen). Dessutom vet jag att många haft hjälp av Alice Millers och Jean Jensons böcker för att närma sig sina egna barndoms-”issues”.
Rent konkret kan det se ut så att nästa gång flickan blir ledsen eller arg och går ifrån er, så sitt kvar och andas lugnt, och fokusera på att känna med smärtan som hon känner. Säga något stödjande såsom ”jag förstår verkligen att du blir jätteledsen när såpbubbleflaskan välter”. Om ni gör så några gånger, så kan jag tänka mig att efter ett tag kan ni sakta börja närma er dottern och kanske lägga en hand på axeln eller så, och sen fortsätta att vara mer och mer deltagande och nära.
Utan att kanske ha tillräckligt med information, är min känsla att det just är era egna barndomsupplevelser som är det största hindret. Som så många andra har ni antagligen blivit bemötta med icke-respekt och icke-empati när ni varit ledsna och gråtit som barn. Det finns massvis med tips om hur man kan vända detta. Solter ger till exempel rådet att verkligen ta tillfället i akt och gråta när man blir berörd av en film eller händelse i nuet. Dessutom är många hjälpta av att skriva, måla eller gestalta saker från sin egen barndom. Min egen erfarenhet är dock att det är väldigt starka känslor kopplade till ett spädbarns känslor. Det är till exempel alltid stark rädsla associerat med att möta närma sig verkligheten att man inte blev ordentligt omhändertagen som spädbarn. Dessa rädslor kan vara svåra att jobba igenom på egen hand. Därför så kan jag verkligen rekommendera psykoterapi om man känner att man har ”issues” kopplade till ett spädbarns gråt. Själv håller jag på med integrationsterapi, en metod som verkligen tar det här med barns erfarenheter och känslor på allvar.
Som sagt: Jag skulle nog behöva mer information för att kunna ge mer specifika råd, men detta är det jag kommer att tänka på mer i allmänhet.