När det blir knepigt och konfliktfyllt i en relation, särskilt med barn, är det viktigt att inte bara fokusera på sina egna behov, utan också försöka förstå den andres känslor och behov. Som vuxen är man i en maktposition gentemot barnet och har därför ett ansvar att hjälpa barnet att artikulera sina behov och känslor. Att visa förståelse för den andres situation och känslor har uppmärksammats mycket av psykologer och terapeuter på sista tiden och kallas då ofta ”validering”.
Två koncept som jag kan rekommendera för att fördjupa sig i detta är non-violent communication (NVC), ibland kallat giraffspråket, och Faber och Maslich bok ”How to Talk so Kids will Listen and Listen so Kids will Talk” (Adlibris, Bokus). Denna bok rekommenderas också till personer som träffar barn i yrket, förskolepersonal och psykologer, till exempel. Det finns också en tonårsverssion; How to Talk so Teens will Listen and Listen so Teens will Talk. Och en bok om syskonrivalitet.
Det som är så bra med Faber och Maslichs böcker är att de är otroligt lättlästa, de innehåller till och med tecknade serier som visar ”bra” och ”mindre bra” sätt att agera med barnen. Dessutom finns det övningar för att hjälpa läsaren att komma in i ”tänket”.
Med allting som måste göras i vardagen så märker jag ofta att jag med min son hamnar i att upprepa ungefär ”nu måste du göra xxx”, med ett alltmer irriterat tonläge. ”Nu är det verkligen dags att gå hem från dagis”, tex. Förutom att tonläget blir alltmer spänt, är det lätt att man efter en stund börjar lägga till mer nedstättande kommentarer, av typen ”skärp dig nu”, eller ”du brukar ju vara en snäll kille” (sådana kommentarer skulle jag hata att få om jag vore barn…).
Men om jag istället gör ett försök att se det hela ur hans perspektiv, så märker jag att mitt röstläge förändras och blir mer mjukt och respektfullt. Om jag till exempel säger: ”Jag förstår att du verkligen vill fortsätta bygga sandslott tillsammans med Niklas, det verkar som att ni har jättekul, och du blir arg och ledsen när jag säger att det är dags att gå hem”. Då har jag både hjälpt sonen att formulera problemet och hans egna känslor, och så har jag också tagit kontakt en mer inkännande del av mig själv att utgå från.
Jag ska inte säga att det alltid fungerar, i betydelsen att sonen gör det jag skulle vilja, men att prata så här är en bra början på ett samtal om hur man ska lösa situationen, och inte sällan löser sig det hela faktiskt av sig självt.
(en liten kommentar till: många föräldrar har läst Jesper Juul, och jag tycker han har gjort en fantastisk insats i att skriva utifrån barns position, och jag tycker Faber/Maslich säger ungefär samma saker, men de har liksom skrivit mer av en instruktionsbok; hur ska man göra rent konkret för att prata respektfullt med barn?)