Jag översatte just och lade ut en artikel av Aletha Solter om när barn inte beter sig som vi föräldrar önskar. Vill lägga till en personlig reflektion angående konsekvenser.
Med min son som är tre år känns hamnar jag ibland i en total återvändsgränd. Jag vill att han ska göra något, och han bara totalvägrar. Då är det lockande att dra till med något i stil med ”då blir det inte pannkaka till middag, om du inte städar upp efter dig”. Ur mitt perspektiv som vuxen kan jag tycka att det är rättvist eller normalt att om inte han kan lägga några minuter på att plocka upp legot, varför ska jag stå i en halvtimme och steka pannkakor åt honom?
Men det är som att han på något sätt intuitivt känner att det är något som inte stämmer med detta resonemang. Det finns ju egentligen ingen logisk länk mellan pannkakorna och legot. Och han har ju rätt till att få mat, och att hota med något annat är ju att hota med att han inte ska få sina grundläggande behov uppfyllda. Dessutom har jag redan lovat pannkakor, och att dra in detta är ju verkligen inte juste.
Så om jag gör denna slags konsekvens/bestraffning, så uppfattar jag det som att han instinktivt märker det och blir ännu mer frustrerad och verkligen stålsätter sig och blir ännu mer envis och arg. Det är som att hans hjärna inte riktigt kan teoretiskt analysera situationen, men känslomässigt uppfattar han att pappa här har hittat på en bestraffning åt mig som inte är rättvis.
(att jag sätter konsekvenser inom citationstecken i rubriken är för att vi ofta kallar detta konsekvenser, men kanske ligger det närmare bestraffning…)
Hej,
intressant det du skriver om konsekvenser, men det jag undrar är då vad man ska göra istället om man inte ska ge ”konsekvenser” till barnet?
Mvh Julia
Hej,
Jag fick just en liknande fråga, är jättesvårt att säga något konkret, jag är övertygad om att barn lär sig mest av att få bra respons av det som funkar (det är faktiskt lika med hundar, bestraffning har helt enkelt för låg effekt).
http://detkänsligabarnet.se/2010/varfor-barn-beter-sig-%e2%80%9dilla%e2%80%9d-av-fil-dr-aletha-solter/#comment-26016
Hoppas att allt jag skrivit på bloggen kan vara en slags antydan om vilka slags saker man kan göra för att etablera ett bra samarbete med sina barn, och hoppas du vill fortsätta läsa…
Allra bästa hälsningar,
Daniel
Hej,
Jag håller inte med dig om att det vore att inte uppfylla att grundläggande behov om din son inte får pannkaka till middag. Om han däremot inte får någon middag alls…
Vad gäller legot är mitt tips att du ger honom valet att antingen plocka upp det tillsammans med dig eller så tar du helt enkelt undan legot i ett par dagar. Bara du är konsekvent kommer han att fatta att om man inte plockar undan leksakerna är det inte självklart att man har fri tillgång till dem. Genom att föreslå att ni gör det tillsammans kan du bryta hans låsning. Då är det inte länge någonting han måste göra, utan han får vara med. Ni gör tillsammans.
Hoppas du kan förstå poängen med att man inte gör barn mer samarbetsvilliga genom att dela ut bestraffningar i stunden, särskilt om de innehåller någon antydan om ta ifrån dem något viktigt som de förväntar sig.
Du är såklart välkommen att läsa mer om hur Aware Parenting tänker kring dessa saker. Att ge val är en av de punkter som Solter tar upp. Däremot är jag inte säker på att man skulle hålla med 100 % om att man i stunden ska säga att man kan ta bort legot i några dagar. Det ideala etiskt sett är att man tar upp sådana hårdare åtgärder i en lugn stund, så att man kan förklara varför, syftet är att barnet ska lära sig något, och det är jag inte säker på att det gör mitt i en argumentation.
Hoppas det är något litet av ett svar på dina tankar,
Daniel