Tre sätt som barn kan trigga sina föräldrar

Jag arbetar med psykoterapi, i en form som kallas integrationsterapi. En grundtanke där är att de flesta av oss inte till fullo fått våra behov mötta som barn, och därför så är vi extra känsliga för vissa saker. Vi är känsliga för saker som på något sätt liknar något som skadat oss som små.

Har man vuxit upp med föräldrar som har alkoholproblem kan man vara extra känslig för att se någon omkring sig bli berusad, till exempel. När man möter en situation som man är extra känslig triggas man känslomässigt och hamnar lätt i ett jobbigt tillstånd. Man kan bli extra arg, eller känna sig dålig, skamsen eller rädd. Detta kallar vi för ett försvarstillstånd. Vi tänker att vi som barn inte kunde bearbeta de jobbiga händelserna, utan tvingades att utveckla försvarsreaktioner för att överleva känslomässigt.

När vi går igång och hamnar i försvarsmönster, så blir det ofta svårare för oss att möta barnet som vi har framför oss, och se dess behov. Därför tänkte jag i det här inlägget prata lite om hur våra barn kan trigga oss. Jag tänkte nämna tre sätt som barn kan trigga jobbiga känslor hos en vuxen:

Barn är behövande och hjälplösa

Många av oss har vuxit upp i en familjekonstellation där den ena föräldern har varit mer tydligt svag eller hjälpbehövande. Ofta har den andre varit mer tuff eller stark, och på så har föräldrarna kompletterat varandra. Den svagare föräldern utvecklar ofta en närmare relation till barnen, där barnet inte sällan börjar svara upp mot förälderns hjälpbehov, och bli lite mer vuxen, och försöka hjälpa och stötta föräldern. I USA har man använt termen emotionell incest för detta, man vill då fokusera på att barnet blir tilldelad en vuxenroll för föräldern. Denna term kanske låter lite dramatisk för vissa, men även mindre tendenser till hjälplöshet hos föräldern kan vara stora för ett barn.

Om man har vuxit upp med en eller flera vuxna med sådana tendenser, kan det trigga jobbiga känslor att mötas av ett barn som faktiskt helt legitimt är i stort behov av ständig hjälp. Den vuxne kan då uppleva exempelvis ilska, eller känna av lite av den ensamhet och vanmakt han/hon själv som barn kände inför den hjälplöse vuxne.

Barn i en viss ålder påminner om oss själva i den åldern

Det är väl inte så konstigt eller revolutionerande att barn kan påminna oss om hur det var när vi själva var i samma ålder som barnet. Men det förtjänar ändå att nämnas här, tycker jag. Om man är en förälder som verkligen försöker vara där och se barnet, kan man i barnets ansikte och ögon se den sårbarhet och de utmaningar som ett barn i en viss ålder står inför, och då kan detta trigga igång att man kommer i kontakt med den utsatthet man själv levde med i denna ålder.

Även detta kan leda till motstridiga känslor och försvarsreaktioner från den vuxne gentemot barnet.

Barn kan hitta våra svaga punker

Barn upptäcker ganska snabbt vad de kan göra för att trigga en förälder. Det kan vara till exempel att balansera på stolsryggar, inte svara på tilltal, eller att prata med hög röst; det är olika saker för alla vuxna. Jag vet inte om jag har någon jättebra förklaring på att barn ofta gillar att ”reta” oss på detta sätt. En trolig förklaring är att det handlar om att barn är så maktlösa en stor del av dagarna, och då blir det väldigt spännande och roligt att se att man gör något litet och lyckas försätta föräldern i ett starkt känslotillstånd. Att kunna framkalla en stark skräck eller ilska hos föräldern.

Inom KBT (kognitiv beteendeterapi), som jag arbetat en del med, pratar vi också om negativ förstärkning. Detta innebär att om man mår dåligt, så kan till och med en negativ interaktion med någon göra att man mår lite bättre. Till exempel att ha ett bråk med någon. Detta kan förklara varför barn kan bli extra retsamma mot föräldrarna när de är trötta eller på dåligt humör, de lyckas då effektivt få något slags interaktion med föräldern.

(Som parantes vill jag nämna att det såklart är fler saker än dessa tre som kan trigga oss i kontakten med barn. Till exempel den tidsstress det kan innebära att vara förälder…)

Jag skriver det här för att jag tänker att det kan vara bra att reflektera över detta ibland som förälder (eller om man träffar barn i någon annan roll). När vi övermannas av starka känslor när vi är med barn, kan det vara något från vår egen historia som triggas igång.

Anm: Integrationsterapi utgår från Alice Millers, Jean Jensons och Ingeborg Boschs böcker, och jag kan varmt rekommendera dessa för mer fördjupning i hur barndomen påverkar oss som vuxna.