Mindfulness och egot

Jag tror många som försökt meditera någon gång undrat: Varför är det så svårt att ”släppa egot” och sluta relatera allt till sig själv? I det här inlägget tänkte jag fundera lite över hur tankegångarna inom meditationsfilosofi förhåller sig till den terapi som jag håller på med (integrationsterapi), och använda ego-begreppet som exempel.

Jag är väldigt förtjust i tankegångarna kring mindfulness (medveten närvaro) och meditation. När jag läser om detta uppfattar jag en oerhörd vördnad för det enkla, det mjuka och det ofullkomliga. Att bara helt lungt försöka betrakta sig själv och omvärlden lite mer neutralt och sakligt. Att försöka stilla sitt sinne och lyssna till tystnaden. Jag tycker Eckhart Tolle, Taisen Deshimaru, Krishnamurti, Pema Chödrön och Thich Nhat Hanh verkar ha ett väldigt liknande budskap; att försöka nå någonstans bortom orden, in i tystnaden och tomheten.

Det finns också hos de här meditationsfilosoferna ett begrepp som heter egot, som ofta ses som något slags hinder för att se verkligheten som den är. Egot är ”det lilla jaget” i oss som ser oss själva som så otroligt viktiga. Vi tänker ju hela tiden på våra familjer, våra bostäder, våra pengar, våra jobb, och så vidare i all oändlighet. När man börjar betrakta sina egna tankar, kan detta nog för många upplevas som en besatthet; att det s.k. egot är nästan galet starkt och aktivt. Självklart vore det oerhört befriande att komma bort från all denna besatthet, och kunna se verkligheten mer som den är.

Det som jag utifrån mina erfarenheter med terapi, ser som problemet med det här synsättet, är att det som man här kallar egot, också kan ses som vad vi inom integrationsterapi kallar falskt hopp. I terapin tänker vi oss att de flesta av oss bär med oss erfarenheter då vi som barn inte fick våra behov mötta, och att detta stannar kvar i oss som något slags sår, som vi kallar barndomssmärta.

En viktig konsekvens av barndomssåren är att barnets behov av att bli totalt sedd och älskad som den det är, ofta stannar kvar i oss som vuxna i form av att vi dagdrömmer om att bli kända, eller ”lyckas”, eller få mycket pengar, eller hitta en attraktiv partner eller så, det vill säga det som meditationsfilosoferna kallar ego. Mycket  av reklam och marknadsföring använder dessa våra innersta drömmar, genom att antyda att munskölj är vägen till bättre relationer, eller att grannarna kommer att beundra en om man köper en exklusiv gräsklippare.

Med falskt hopp menar vi alltså alla dessa drömmar om att prestationer eller konsumtion eller några andra yttre betingelser ska kunna döva våra gamla barndomsbehov av att bli sedda och älskade.

Som jag har uppfattat det så menar man inom meditationstraditionerna att genom att bara observera egot, att vara med det och se det i vitögat, så kommer man kunna se förbi det, och det kommer att tappa sin makt över en. Och detta fungerar säker i en viss utsträckning, annars skulle inte så många miljoner hålla på med meditation och liknande övningar.

Vi inom integrationsterapi tycker väl inte att den här approachen är fel, utan vi tycker också att introspektion är mycket viktigt. Men vi föreslår att särskilt för dem som bär på en större dos barndomssmärta bakom egot och självcentreringen, så kan det vara hjälpsamt att se egot som falskt hopp. Att se det som falskt hopp ger en större förståelse av vad de handlar om. Jag är orolig för att många som lider av sviterna av en jobbig barndom kan försöka må bättre med meditation, och börja se att de har ett ”ego”, och i värsta fall känna sig ännu mer misslyckade än tidigare när de ser hur självcentrerade de är. Och eftersom det inom meditationstraditionerna sällan finns så mycket medvetenhet om psykologi och barndomens roll, så blir personen stående med känslan av att vara en dålig meditatör som har ett ”stort ego”.

Inom integrationsterapin har vi sedan särskilda tekniker för att ta oss igenom barndomssmärtan. Genom att för en begränsad period tillåta oss att känna den fullt ut, så mister den sin kraft och farlighet. Sådana tekniker är något som jag upplever saknas inom meditationen, samtidigt som jag som sagt ser stora likheter mellan hur integrationsterapin och meditationsfilosoferna ser på livet och människan.

11 reaktioner till “Mindfulness och egot”

  1. Du resonerar kring en dimension som jag funderat mycket över. Många kan söka sig till många olika tekniker med till synes samma obehag i livet. En del börjar att lösa upp något som ligger mer djupt och får insikter den skulle behöva ha hjälp och stöd för att hantera vilket ofta inte finns att tillgå för att tekniken är det centrala.

  2. Tack för kommentaren. Jo – detta är något som man nog skulle behöva prata mer om i samhället, när var och varannan går på yoga, meditation, qigong och liknande. / Daniel

  3. Tack för det inlägget! Jag tillhör en av dem som du skriver om. Som har känt mig lite misslyckad eller fixerad för att jag inte bara kan släppa egot och vara… fri. Dina tankar bekräftar nåt jag oxå funderat på. Har känt mig väldigt osynlig i dessa världar.

  5. Hei,
    Jeg er nok en av disse som har hatt en vanskelig barndom, og tatt den med meg lang inn i voksen alder.
    Det har blitt mye angst og depresjon. Likevel har jeg hatt med meg et håp, men ikke helt visst hva som lå i selve håpet, hva som var realistisk kan jeg vel si i ettertid.
    Håpet tok meg i mange ulike retninger, fra alternativ behandling, litteratur, møte med ulike mennesketyper m.m.
    Jeg fant ikke noen løsninger eller svar noen steder, og kan ikke si annet enn at, da jeg begynte å akseptere meg selv som den jeg var og er, med angst og depresjoner bl.a., da begynte \"noe\" å løses opp i meg. Jeg ga meg selv rom til å bare være, og med på veien ble det mange skogturer, både med og uten tanker. Etterhvert ble det med et kamera på skogturene, og jeg fikk etterhvert en stor interesse for å ta bilder. Det merkelige er, når jeg på mine turer tar bilder, kan ingenting forstyrre meg, og angsten er borte. Jeg som har problemer med å konsentrere meg til tider, har funnet min lille fredsstund, kamera og meg, noe som når mitt hjerte. Noen bilder deler jeg med andre, men de fleste ikke. Jeg har blitt en glad amatørfotograf, og har ingen ambisjoner annet enn, at jeg syns det er morsomt å finne nye motiv, redigere og se de ulike resultater, og det viktigste, jeg er angstfri når jeg er ute og tar bilder. Merkelig, men slik er det, og jeg nyter stunden, som gir meg både hvile og glede.
    Vennlig hilsen Bibbi.

  7. För mig har meditation hjälpt där psykiatrin har stjälpt men det är viktigt att inte tvinga sig till saker som inte känns ok. Jag tycker även det är synd att man ser egot som något negativt, nästan ondskefullt, som ska bekämpas precis som man ser på kroppen i flera livsåskådningar. Att skapa en fiende inombords leder till inbördeskrig. En mer positiv och konstruktiv inställning skulle vara att se alla delar av sig själv som värdefulla och välkomna medborgare som helt enkelt behöver lära sig att samsas och samarbeta med varandra. Vem blir benägen att samarbeta och lyssna på andras åsikter när alla jämt utmålar en till att vara så dålig att man bör utrotas? Inte jag iallafall och jag tror inte att egot blir så välvilligt inställt heller.

  9. Hej
    För min del så handlar meditation om ett ickevärderande och samtidig acceptans. Det finns väldigt lite värderande och prestation och när man förstått det så får egot ganska dåligt med näring. Det gäller såklart att utövaren av meditation från början får lära sig att meditation inte har med prestation att göra! Skulle personen känna av sitt ego som ”grandiost” i början ,so what tänker jag, så länge han/hon fortsätter att träna på att inte värdera prestationen av att meditera, då tror iaf jag att detta löser sig självt. Man behöver inte döma egot!
    Ibland är vi medvetna och ibland omedvetna.

Kommentarer inaktiverade.