Jag läser en del om ACT (Acceptance and commitment therapy) den här sommaren. Blir påmind om när jag höll på med zenmeditation (zazen). De kallar ibland sin praktik för ”att sitta framför en vägg”. Man sitter på en kudde och instruktionen kan vara att följa andningen eller helt enkelt ”bara sitta”. Detta kan vara en enorm utmaning. Väggen är ju liksom helt stum och orörlig och verkligen död. Så framför den tvingas vi märka alla våra tankar som snurrar; hur olika känslor stiger och sjunker i kroppen; alla illusioner som kommer och går; idéer om vår egen förträfflighet avlöses av skamkänslor. På sikt kan man få en känsla av att möta sin egen flyktighet och dödlighet.
”Att sitta framför väggen” är för mig en bild av att våga möta sig själv med all sin skröplighet och alla brister.
En vacker sak med ACT är att teorierna på ett ganska klart, logiskt och vetenskapligt sätt lyckas förklara varför sådana här meditationsövningar faktiskt leder till att man mår psykiskt bättre.
ACT gör detta via begreppet psykologisk flexibilitet. När man är oflexibel, det som ACT kalla experiental avoidance, är man fast i sina egna tankar och tror att de är ”sanna”, t.ex. att jag själv är en nolla, eller att min partner är en usling som inte plockat bort tvätten. Även om det alltid kan finna en sanningshalt i såna påståenden, så gör de ofta att vi blir oflexibla, vi snöar in på något spår, som på sikt gör oss olyckliga. Att gå omkring och tänka att man är en nolla kan bli en självuppfyllande profetia. Och att tänka negativt om sin partner kan försämra relationen och göra att negativa beteenden ökar från båda parter.
Meditation hjälper oss att etablera ett observerande jag som förmår stiga utanför vårat tankefängelse. Att meditera gör att få får ett nytt perspektiv på våra tankar och kan se deras begränsningar.
Så nu när arbetet drar igång igen efter sommaren är min föresats att oftare ta mig tid att sitta framför väggen. Eller egentligen ska jag säga att jag ska sitta framför väggen – ACT är väldigt handlingsinriktat, och betonar att bara är när jag verkligen har bestämt mig för att göra det som en förändring är sannolik.