Varför det är så viktigt att leka med barn

För många föräldrar är det kanske självklart att ägna mycket tid åt att leka med sina barn, men för oss andra som gärna blir sittande i soffan tänkte jag skriva några inlägg om att leka med sina barn.

Här kommer några anledningar att leka med barn:

1. Att leka är barnens kanske främsta sätt att lära sig saker. Alltifrån motorik till komplicerat socialt samspel. Visst kan barn göra en hel del av detta själva, men i samspel med en vuxen utökas möjligheterna och den vuxne kan också styra in på viktiga saker, eller helt enkelt utmana barnet på ett lagom sätt. Märker man att barnet har problem med att vänta på sin tur, kan man låta det öva på just detta i små portioner.

2. Leken är lite som barnets språk. Jag tänker på de svenskar som flyttar till Norge eller Danmark. Vissa lär sig inte språket, och andra gör det. De som anstränger sig för att prata språket, upplever att detta gör att de kommer närmare norrmännen/danskarna. Så kan man tänka kring att leka. Man kan ha en bra närhet med sitt barn genom att läsa sagor vid läggdags och äta tillsammans och så. Men den extra ansträngningen att verkligen delta i deras lek gör att de känner att vi vuxna kommer nära och engagerar oss lite extra. Denna närhet blir en tillgång då den gör det lättare för barnet att komma och anförtro sig till oss när det är något som är svårt, kanske när det blir retat på dagis. Eller för den delen i tonåren när det kommer frågor kring mens, relationer, droger och så.

3. Det är lätt för oss som har allvarsamma jobb hela dagarna att se leken som något oseriöst och lite onödigt. Men inte nog med att det är barnens kanske främsta verktyg för lärdom och utveckling; utan barn använder också leken till att uttrycka och ta sig igenom jobbiga upplevelser och känslor. Ett barn som står inför utmaningen att bli lämnad på dagis kan behöva leka lämning med dockor, lämna pappa i sovrummet eller lämna mjukisdjuret i bilen (pappa får gärna låtsasgråta när han blir lämnad, så att barnets känslor blir tydliga och avdramatiseras). Ett barn som är lite utanför lekgruppen kan behöva leka en massa lekar på temat vara med / vara utanför. Så när vi leker med våra barn, så är det inte bara ”på kul”, utan vi gör det också möjligt att dela barnets utmaningar och smärta.

4. I många KBT-baserade föräldrakurser (såsom Komet) säger man att lekar och positiva aktiviteter är som insättningar på ett konto, och gränssättningar och liknande är uttag. Detta är ett smart sätt att underlätta för föräldrar att se varför det ibland blir svårare med samarbetet. Men jag vänder mig samtidigt mot att likna relationen förälder-barn vid en penningtransaktion. Ändå tycker jag att det finns något viktigt att ta till sig i den här metaforen som är att när vi är nära och ger kärlek till barnet t.ex. genom lek, så är detta själva grundstenen för barnets fortsatta livskvalitet, självkänsla och förmåga att klara sig i livet.

5. På samma sätt som vi vuxna blir stressade av att ha massa tider att passa och alltför lite tid till motion och rekreation, så blir också barn stressade. Dessutom är det i sig frustrerande att vara barn, tänk er att inte kunna ta på sig kläderna själv, och inte ens kunna sätta på tv:n…  Att leka, särskilt fysiska lekar såsom kuddkrig och att brottas, kan vara ett sätt att få ur sig frustration och stress. Dessutom blir det i fysiska lekar ofta ett element av kroppskontakt, som i sig leder till lugn och närhet.

6. Fast egentligen kanske det inte borde behövas så många förklaringar mer än att barn älskar att leka och älskar att leka med vuxna!

Dessa tankar om lek kommer i stor utsträckning från boken: Playful Parenting av Lawrence Cohen (se hans hemsida: www.playfulparenting.com – boken på AdLibris; Bokus).

Missa inte: Hela serien om att leka med barn här på bloggen.

Mer om spädbarns skrik och gråt

Jag lade igår upp en översättning här av en artikel av Aletha Solter om spädbarns gråt och sorg. Tipsar idag om en artikel i ViFöräldrar om att låta sitt barn gråta ut. Jag tycker dock att Solter resonerar lite mer grundligt genom att ta upp att det sätt vi bemöter våra barn är intimt förknippat med hur vi själva blev bemötta som barn.

”Konsekvenser”

Jag översatte just och lade ut en artikel av Aletha Solter om när barn inte  beter sig som vi föräldrar önskar. Vill lägga till en personlig reflektion angående konsekvenser.

Med min son som är tre år känns hamnar jag ibland i en total återvändsgränd. Jag vill att han ska göra något, och han bara totalvägrar. Då är det lockande att dra till med något i stil med ”då blir det inte pannkaka till middag, om du inte städar upp efter dig”. Ur mitt perspektiv som vuxen kan jag tycka att det är rättvist eller normalt att om inte han kan lägga några minuter på att plocka upp legot, varför ska jag stå i en halvtimme och steka pannkakor åt honom?

Men det är som att han på något sätt intuitivt känner att det är något som inte stämmer med detta resonemang. Det finns ju egentligen ingen logisk länk mellan pannkakorna och legot. Och han har ju rätt till att få mat, och att hota med något annat är ju att hota med att han inte ska få sina grundläggande behov uppfyllda. Dessutom har jag redan lovat pannkakor, och att dra in detta är ju verkligen inte juste.

Så om jag gör denna slags konsekvens/bestraffning, så uppfattar jag det som att han instinktivt märker det och blir ännu mer frustrerad och verkligen stålsätter sig och blir ännu mer envis och arg. Det är som att hans hjärna inte riktigt kan teoretiskt analysera situationen, men känslomässigt uppfattar han att pappa här har hittat på en bestraffning åt mig som inte är rättvis.

(att jag sätter konsekvenser inom citationstecken i rubriken är för att vi ofta kallar detta konsekvenser, men kanske ligger det närmare bestraffning…)