Etikett: föräldraskap

Bilder av barndomen

Att minnas sin egen barndom är för många ett viktigt steg som kan hjälpa en som förälder och också hjälpa till ett bättre vuxenliv (se mer på min hemsida).

Som jag tänker så hjälper kontakten med den egna barndomen föräldern att känna empati och medkännande med barnets känslor och att anpassa föräldraskapet till barnens behov i varje stund.

Kan bland annat rekommendera: Min Holländska kollega Ingeborg Bosch som har några uttrycksfulla bilder av klienter med på sin sajt. Alice miller har också många egna målningar med på sin hemsida.

Konsten att brottas med barn

Forskning visar att barn mår väldigt gott av fysisk lek, inte minst med sina föräldrar och andra vuxna. Inte nog med att fysisk lek är livsviktig för oss i det moderna samhället där vi hela tiden använder våra kroppar allt mindre. Dessa lekar utvecklar koordination, styrka, uthållighet, balans, precision etc.  Fysiska lekar är också viktiga för att utveckla närhet och socialt samspel och för att få utlopp för ett brett spektrum av känslor.

Nu har en av mina favoritförfattare inom föräldraskap, Lawrence Cohen, kommit med en ny  bok, The Art of Roughhousing, (ungefär konsten att leka fysiska lekar). Se hemsidan theArtofRoughhousing.com, där de bland annat berättar varför det är viktigt att också mammor brottas…

Boken verkar vara under tryckning, jag återkommer så fort jag hunnit få tag på den och läsa.

Se också mitt tidigare inlägg om Roughhousing.

Tillägg: det finns ett antal trevliga videoklipp på kuddkrig m.m. på bokens facebooksida ”The Art of Roughhousing”.

Tillägg 2: Boken kom ut i mitten av maj och finns nu hos Bokus, Adlibris m.fl. boklådor. Mer om boken kommer snart här på bloggen.

VM-extra: pappa Kalla

Vid stora idrottsevenemang (som nu i Holmenkollen) tycker jag att det blir så tydligt att när det inte blir som man tänkt sig, så kan man antingen välja att bli besviken och missnöjd, så som media och journalister ofta gör. Eller så kan man söka efter ett annat förhållningssätt.

[när inlägget skrevs fanns här en länk till inslaget på svt-play]

Kolla gärna den här intervjun Charlotte Kallas far, Per-Erik Kalla. När TV och kvällstidningar var besvikna över att Charlotte Kalla ”bara” blev 11:a i 10 km klassiskt förra måndagen, verkar pappan bara oerhört nöjd och glad, och lyckas säga ”hon körde no’ så gott hon kunde” tre gånger på 47 sekunder. En påminnelse om att bra föräldraskap inte behöver vara komplicerat, det kan bara handla om att komma ihåg att se det bästa i sina barn, även när andra är missnöjda.

Jag vet ju såklart inte hur det förhåller sig, men jag får för mig att det finns ett samband mellan pappans attityd och att Charlotte Kalla lyckas kombinera stenhård träning med att verka tycka att det är kul.

Tre sätt som barn kan trigga sina föräldrar

Jag arbetar med psykoterapi, i en form som kallas integrationsterapi. En grundtanke där är att de flesta av oss inte till fullo fått våra behov mötta som barn, och därför så är vi extra känsliga för vissa saker. Vi är känsliga för saker som på något sätt liknar något som skadat oss som små.

Har man vuxit upp med föräldrar som har alkoholproblem kan man vara extra känslig för att se någon omkring sig bli berusad, till exempel. När man möter en situation som man är extra känslig triggas man känslomässigt och hamnar lätt i ett jobbigt tillstånd. Man kan bli extra arg, eller känna sig dålig, skamsen eller rädd. Detta kallar vi för ett försvarstillstånd. Vi tänker att vi som barn inte kunde bearbeta de jobbiga händelserna, utan tvingades att utveckla försvarsreaktioner för att överleva känslomässigt.

När vi går igång och hamnar i försvarsmönster, så blir det ofta svårare för oss att möta barnet som vi har framför oss, och se dess behov. Därför tänkte jag i det här inlägget prata lite om hur våra barn kan trigga oss. Jag tänkte nämna tre sätt som barn kan trigga jobbiga känslor hos en vuxen:

Barn är behövande och hjälplösa

Många av oss har vuxit upp i en familjekonstellation där den ena föräldern har varit mer tydligt svag eller hjälpbehövande. Ofta har den andre varit mer tuff eller stark, och på så har föräldrarna kompletterat varandra. Den svagare föräldern utvecklar ofta en närmare relation till barnen, där barnet inte sällan börjar svara upp mot förälderns hjälpbehov, och bli lite mer vuxen, och försöka hjälpa och stötta föräldern. I USA har man använt termen emotionell incest för detta, man vill då fokusera på att barnet blir tilldelad en vuxenroll för föräldern. Denna term kanske låter lite dramatisk för vissa, men även mindre tendenser till hjälplöshet hos föräldern kan vara stora för ett barn.

Om man har vuxit upp med en eller flera vuxna med sådana tendenser, kan det trigga jobbiga känslor att mötas av ett barn som faktiskt helt legitimt är i stort behov av ständig hjälp. Den vuxne kan då uppleva exempelvis ilska, eller känna av lite av den ensamhet och vanmakt han/hon själv som barn kände inför den hjälplöse vuxne.

Barn i en viss ålder påminner om oss själva i den åldern

Det är väl inte så konstigt eller revolutionerande att barn kan påminna oss om hur det var när vi själva var i samma ålder som barnet. Men det förtjänar ändå att nämnas här, tycker jag. Om man är en förälder som verkligen försöker vara där och se barnet, kan man i barnets ansikte och ögon se den sårbarhet och de utmaningar som ett barn i en viss ålder står inför, och då kan detta trigga igång att man kommer i kontakt med den utsatthet man själv levde med i denna ålder.

Även detta kan leda till motstridiga känslor och försvarsreaktioner från den vuxne gentemot barnet.

Barn kan hitta våra svaga punker

Barn upptäcker ganska snabbt vad de kan göra för att trigga en förälder. Det kan vara till exempel att balansera på stolsryggar, inte svara på tilltal, eller att prata med hög röst; det är olika saker för alla vuxna. Jag vet inte om jag har någon jättebra förklaring på att barn ofta gillar att ”reta” oss på detta sätt. En trolig förklaring är att det handlar om att barn är så maktlösa en stor del av dagarna, och då blir det väldigt spännande och roligt att se att man gör något litet och lyckas försätta föräldern i ett starkt känslotillstånd. Att kunna framkalla en stark skräck eller ilska hos föräldern.

Inom KBT (kognitiv beteendeterapi), som jag arbetat en del med, pratar vi också om negativ förstärkning. Detta innebär att om man mår dåligt, så kan till och med en negativ interaktion med någon göra att man mår lite bättre. Till exempel att ha ett bråk med någon. Detta kan förklara varför barn kan bli extra retsamma mot föräldrarna när de är trötta eller på dåligt humör, de lyckas då effektivt få något slags interaktion med föräldern.

(Som parantes vill jag nämna att det såklart är fler saker än dessa tre som kan trigga oss i kontakten med barn. Till exempel den tidsstress det kan innebära att vara förälder…)

Jag skriver det här för att jag tänker att det kan vara bra att reflektera över detta ibland som förälder (eller om man träffar barn i någon annan roll). När vi övermannas av starka känslor när vi är med barn, kan det vara något från vår egen historia som triggas igång.

Anm: Integrationsterapi utgår från Alice Millers, Jean Jensons och Ingeborg Boschs böcker, och jag kan varmt rekommendera dessa för mer fördjupning i hur barndomen påverkar oss som vuxna.

Varför det kan ta emot att leka med barn

Som jag skrev i förrgår, så är det säkert många som har det helt naturligt att leka en massa med sina barn, men här kommer några inlägg för oss som kan ha svårt att resa oss upp ur soffan när barnen kommer och föreslår någon lek.

Några anledningar till varför det kan vara svårt att komma igång och leka med barn:

1.

Många av oss har krävande och allvarsamma jobb på dagarna. Det gör att vi gärna vill vila och ta det lugnt på fritiden. Och dessutom gör det att vi måste koppla om till ett annat mer lekfullt sätt att vara när vi ska leka med våra barn.

2.

Barns lek är ofta repetitiv och kan därför kännas händelselös. Barnen använder leken till att få koll på olika saker, alltifrån sin egen kropp till hur sociala roller och relationer fungerar. De behöver ofta nöta in saker, och prova med ett tema och sedan göra små variationer. Leker de affär är det inte bara en gång, utan hundra gånger.

3.

Många av oss tar på oss en ”vuxen-roll” när vi är med barn, som innebär att vi är lite styrande och ansvarstagande, och till en viss del är väl detta nödvändigt. Men leken kräver att vi istället lyssnar på och följer barnet, och vi behöver också släppa på prestigen och larva oss och tappa ansiktet. Vi måste byta roll för ett tag.

4.

I stort sett alla barn har perioder då de leker saker som många vuxna upplever som larvigt, omoget eller rent av förkastligt. De kan vara besatta av rosa barbiekläder, av att fäktas som i Star-wars, eller av att ”döda” sina mjukisdjur. Eftersom leken kräver att vi på något sätt demokratiskt anpassar oss och lyssnar in var barnet är, blir det en stor utmaning för den vuxne att ta barnets intresse på allvar i dessa lägen.

Det är bra att identifiera dessa hinder för att komma igång och leka. När vi ser att det inte alltid är helt igenom roligt att leka med barn, och samtidigt ser att det är viktigt, kan vi göra leken till ett av de jobb vi måste göra som föräldrar för att våra barn ska må bra.

Kanske kan vi också lära oss att uppskatta att leken är en möjlighet att utforska ett mer kreativt sätt att vara, något som utvecklar och stimulerar även våra vuxna hjärnor.

Jag vill starkt rekommendera alla som är bekväma med att läsa på engelska boken Playful parenting av Lawrence Cohen, som har gett mig inspiration till detta inlägg. Den går igenom alla aspekter av lek, i en anda av att bygga kärleksfylla band med barnen som leder till livskvalitet och självförtroende.

Missa inte: Hela serien om att leka med barn här på bloggen.