KBT – Det känsliga barnet

Relationskris? Hur du får din partner att göra som du vill

Rubriken är såklart skämtsamt satt. Relationer handlar om så oändligt mycket mer än att partnern ska göra det jag vill. Men när konflikterna börjar öka i relationen så kan det vara anledning att se över i detalj vad det är som händer mellan er; vad du vill ska hända och hur du uppmuntrar det.

Inte sällan hör jag att en stressfaktor, såsom att få barn, utlöser sämre beteenden hos parterna i ett förhållande, och att man orkar mindre relationsvårdande beteenden. Allra värst är stress och påfrestningar som drabbar båda samtidigt, exempelvis den stora förlust av ”egen tid” som en bebis innebär, eller sorgen av ett barn som får en svår sjukdom eller handikapp. Eller att båda har jobbigt på jobbet samtidigt. Och att detta leder till att relationen försämras till följd. Tyvärr blir det inte sällan en negativ spiral där den enes negativa beteenden triggar den andres sämsta sidor, och så är man inne i reaktioner och motreaktioner och agget och illviljan mot den andre ökar. Här tycker jag att KBT-perspektivet kan vara användbart, för det är så genialiskt enkelt. Jag vill inte säga att det löser allt. Men om man går och längtar efter en beteendeförändring hos sin partner, så kan det verkligen finnas anledning att dra nytta av detta perspektiv.

KBT-perspektivet (eller inlärningspsykologin, som det egentligen heter) säger att beteenden som belönas kommer att öka, och beteenden som bestraffas kommer att minska. Väldigt viktigt här är att bestraffning inte behöver vara avsiktlig. Utan bestraffning här är allt som får en person att känna sig sämre än innan.

Ett exempel kan vara att jag tycker att min partner är dålig på att städa och göra fint hemma. När hen äntligen går ut med en soppåse, så kan det vara lockande att säga ”fint, skulle du kunna ta och dammsuga när du ändå håller på”. En sådan kommentar kan säkert vara välmenad, men får samtidigt en bestraffande roll för den som hör den, för att få i uppgift att dammsuga upplevs sällan som glädjande och positivt, utan som betungande. Istället kan man bemöta partnern med ett leende och en puss på kinden och då finns större sannolikhet att hen kommer att öka sina städbeteenden.

Det finns enormt mycket forskning som visar att detta fungerar. Jag hörde igår om att forskare har låtit skolbibliotekarier klappa sina gäster på axeln och på så sätt ökade studenternas spontana besök i biblioteket. En klapp på axeln leder till en spontan hormonutsöndring i kroppen och hjärnan gör en omedveten koppling mellan biblioteket och denna sköna känsla, vilket leder till ett ökat beteende; att gå dit.

Agget och besvikelserna – ett gift?

Det jag ofta hör när jag pratar med människor om jobbiga kärleksrelationer är att när man blivit besviken eller arg på sin partner många gånger, så ökar de negativa känslorna mot partnern och det blir allt svårare att svara positivt på partnerns initiativ. När min partner går ut med soppåsen så kanske detta hos mig utlöser tanken att jag gått ut 100 gånger med soppåsen, medan partnern gjort det 2 gånger. Och när jag ser partnern göra detta, så blir jag påmind om vilken oförbätterlig slarver jag tycker hen är, och det blir väldigt svårt att säga och utstråla något positivt. Tvärtom, blir det lätt att man kommer med någon spydig kommentar av typen, ”är det så dags att upptäcka nu att sopkorgen behöver tömmas?” Samma sak om partnern har haft alkoholproblem och för första gången beställer in en alkoholfri drink på krogen, då kan det vara lätt att hjärnan associerar till alla gånger hen druckit för mycket och man blir sugen på att säga något om detta. Eller så visar kroppen att jag tänker på partnerns problemdrickande, vilket partnern tyvärr ofta snappar upp. Missnöje, ilska och agg gör oss benägna att svara bestraffande även på beteenden som vi egentligen önskar oss mer av.

Och tyvärr så spelar det ingen roll hur rätt jag har i min kritik av min partner, om jag inte lyckas bemöta mina partners bra beteenden på ett positivt sätt, så kommer vi att sitta fast i en negativ spiral av konflikt och otillfredsställelse. Här kan jag tipsa om att jobba med acceptans och närvaro, se boktipset nedan. Terapi kan självklart också vara hjälpsamt om man känner att man sitter fast i sina känslor på detta sätt.

Hur man kan ”belöna” sin partner

Det första jag skulle vilja ta upp är kroppspråket. Händerna på bröstet signalerar distans, medan politiker lär sig att det signalerar öppenhet och välkomnande när man visar fram handflatorna. Den starkaste positiva, belönande gesten vi kan ge någon är kanske att le med hela ansiktet, och det är något man ofta ser när människor relaterar till små barn och bebisar.
Kroppskontakt är också ett väldigt effektivt sätt att ge sin partner en positiv respons. Alltifrån att snudda lätt vi någons arm till långa kramar.
Uttrycka uppskattning är såklart också effektivt. Försök gärna vara kortfattad och personlig, t.ex. ”jag blev glad när jag såg att du började med deklarationen nu redan i april”, eller ”när jag hörde att du planerade att laga middag fick jag glada fjärilar i magen”. Ett ”tack”, ”härligt” eller ”underbart” känns oftast väldigt gott att få av sin partner. Att vara specifik är också bra. Istället för ”juste att deklarationen är klar”, kan man säga att ”jag uppskattar verkligen all den tid du lade på att titta på olika avdragsmöjligheter”
Eller varför inte göra något som man vet att partnern längtar efter att man ska göra. ”När jag såg dig gå ut med soporna blev jag inspirerad att börja ta itu med deklarationen som du bad mig göra förra veckan” (kanske kan uppfattas som lite utstuderat av vissa, men jag tror ni förstår idén).
Att använda sex som belöning tycker kanske vissa är manipulerande, men varför inte?
Viktiga principer som KBT-are får lära sig när det gäller belöning är att göra det snabbt i anslutning till beteendet, och att det är hjälpsamt att vara vaksam på minsta lilla förändring i rätt riktning. Om du längtar efter att din partner ska sitta lugnt och prata med dig, men hen sällan gör det, så kan du börja med att le när hen tittar dig i ögonen. Och sen när hen suttit och lyssnat femton sekunder så kan man ta handen. Och så vidare.
Glöm inte att detta med belöningar också gäller att få till bra och djupa samtal med partnern. Bra sätt att svara när man får höra ett förtroende från sin partner är att att uttrycka förståelse. Eller att komma med ett förtroende tillbaks. När man får höra något mer starkt och gripande kan det mest passande vara att inte säga något, utan att bara vara i tystnaden. Det handlar såklart om att svara upp som människa.
Det kan vara viktigt att kolla av med partnern om min respons verkligen fungerar belönande för hen. Inte minst när det handlar om något hen berättar eller anförtror sig. ”Tack för att du berättade om när din mormor dog, kändes det okay att jag delade med mig om min farmors död?” Om man märker att ett beteende hos partnern minskar eller försvinner, så kan man också fråga sig själv och partnern om det är något jag gjort annorlunda i respons till dessa beteenden.

Till sist:

Jag hoppas att det här inlägget kan ge idéer för nya sätt att agera i relation till sin partner (principerna kan självklart också användas av föräldrar, chefer eller med vänner). Särskilt i relationer som går åt fel håll.

Som sagt, om du känner att dina känslor sätter sig i vägen för att agera på ett välkomnande och belönande sätt med din partner, så rekommenderar jag verkligen att du söker hjälp någonstans. Det kan såklart också vara så att partnern gjort saker som verkligen förstört förtroendet eller så, och i så fall behöver detta såklart tas på allvar, då är kanske inte det här belöningsperspektivet första prioritet. Jag kanske bör betona att när jag arbetar i terapi med relationsproblem, så är det mest sådana djupare känslomässiga knutar som jag försöker komma åt.

Läs gärna mer här:

Missa inte John Gottmans spännande forskning inom det här området, t.ex: i SvD, Greater Good, Business Insider eller Huffington Post.

En bra artikel där en FBI-agent beskriver hur man etablerar en bra relation med människor. Det kan framstå som ytliga råd, men jag tycker att han är tydlig med att det måste komma ”ända inifrån”.

Jag skriver detta också utifrån en specifik riktning av KBT, FAP, där ett viktigt fokus är att etablera nära och varma relationer. Läs gärna mer t.ex. i Bellevue Reporter.

Ett boktips är Kärlekens ACT (AdLibris, Bokus)

För att förstå relationsmönster på ett djupare plan, rekommenderar jag boken Att återerövra sitt liv av Jean Jenson, som jag givit ut och skrivit förord till.

Recension av boken ”Fem gånger mer kärlek” av Martin Forster

Här kommer några synpunkter och åsikter apropå boken ”Fem gånger mer kärlek: Forskning och praktiska råd för ett fungerande familjeliv” av Martin Forster.

Helhetsintrycket av boken är bra, tycker jag. Den är lagom djup och behandlar de flesta områden som man skulle önska. Och den är skriven på att sätt som verkligen inbjuder till läsning. ”Hur gör chefen”-rutor ger läsaren tillfälle att reflektera och se sitt föräldraskap som analogt med chefskap; hur skulle det egentligen att vara barn till mig? Och det finns också rutor som beskriver forskning lite mer i detalj.

Boken är till stor del baserad på KBT (inlärningsteori). Här ser man verkligen styrkan med detta arbetssätt: att fokuset på konkreta beteenden gör att författaren/rådgivaren säger saker som faktiskt beskriver exakt vad man bör göra, man kan gå direkt från boken in i barnrummet, och direkt applicera råden. Själv har jag ibland lite problem med Jesper Juul, inte för att han säger något jag inte håller med om, utan för att han skriver på ett lite mer på ett abstrakt plan, vilket gör mig orolig att föräldrar inte alltid har så lätt att omsätta det i praktiken.

Nidbilden av KBT är att föräldern blir en distanserad aktoritetsfigur som behandlar sina barn som råttor i ett laboratium. KBT:ns terminologi, att man pratar om belöningar kan ge associationer åt fel håll. Man ser framför sig just uppfostran av hundar, råttor eller andra djur genom att ge dem mat och godis. För oss människor är det mest belönande att ha bra relationer med andra, och det finns därför mycket överlappning mellan ett relationsinriktat synsätt och ett KBT-synsätt på barnuppfostran. Forster är här tydlig med att vår viktigaste uppgift som föräldrar är att etablera bra och varma relationer med våra barn, och att detta är själva grundpelaren när det gäller att hantera svårigheter såsom konflikter, rädslor, sömnproblem och annat. KBT-are skulle säga att relationer måste bli belönande i sig, men för mig spelar det inte så stor roll vad man kallar det. Det viktiga är att vi som föräldrar behöver vara oändligt envisa med att söka kontakt och vara där med våra barn (se vidare till exempel serien prata med barn här på bloggen).

Så i det stora hela har jag inte så mycket att invända mot boken, utan kan varmt rekommendera den till alla som vill ha en lagom lättläst och lättanvänd bok om föräldraskap.

Eftersom helhetsintrycket är så bra, vill jag ändå vara petig och punkta upp några saker som jag gillar mindre bra med boken:

De viktigaste verktyg som KBT och Forster rekommenderar för att hantera barns starka känslor (gråt, raser, etc) är att ignorera och avleda, och detta är metoder som jag starkt avråder från. Jag tror detta kan få varaktiga negativa konsekvenser för barn. Tyvärr bekräftar boken här fördomen att KBT är lite svagt när det gäller det känslomässiga området.
Se t.ex Vad ska man göra när babyn gråter av Aletha Solter (här på bloggen) eller mitt inlägg om att trösta barn.
Den rekommenderar föräldrar att använda 5-minutersmetoden för att ”lära barn” att sova själva. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg om sömnmetoder, är även detta metoder jag tror kan vara verkligt skadliga för barn.
När Forster till större delen är väldigt relationsinriktad så känns det lite avigt att han har med ett helt kapitel om belöningar. Belöningsperspektivet får mig att tänka på den vuxne som en auktoritetsgestalt som ger ut belöningar vid lämpliga tillfällen, och barnet blir mottagare. Det rimmar liksom inte med att barnet och den vuxne möts på lika villkor. Och det riskerar göra att den vuxne fokuserar på fel saker; istället för att förstå och känna med barnet, så hamnar han/hon i ett bedömande och granskande sinnestillstånd som leder till ökad distans till barnet. Målet måste väl vara att barnet upptäcker att det är belönande i sig att lyckas med något, eller att hjälpa någon, eller att delta i en kärleksfull familj eller så. Och belöningar riskerar helt mista sin makt när barnen blir tonåringar, och föräldrarna inte längre hittar saker att belöna med för barnen kan själva tjäna pengar och skaffa sig vad de vil ha. Se vidare Aletha Solters artikel om Supernanny Jo Frost. Se också boken Punished by rewards av Alfie Kohn, som innehåller mycket forskning om hur belöningar kan ge rakt motsatt effekt mot det man vill uppnå.
Boken förtjänar all respekt för att vara en konkret och forskningsbaserad instruktionsbok för föräldrar. Men personligen hade jag gärna velat se lite mer om föräldraskapet som känslomässig och existensiell utmaning. Jag tror att vi alla har våra egna spärrar, rädslor och blockeringar som gör det svårt för oss att vara närvarande och relatera till våra barn. Även här finns det ju faktiskt forskning, exempelvis om hur deprimerade föräldrar påverkar sina barn (även om det här problemet är mycket större än att bara handla om depression). Här skulle jag rekommendera att komplettera Forsters bok med att läsa böcker av Jesper Juul, Aletha Solter eller Alice Miller, för att fånga upp den känslomässiga komponenten av föräldraskapet, som knyter an till förälderns egna barndom. Ett annat boktips på detta tema är Den mörka hemligheten av Linge/Josefsson.

Tillägg – en tanke: Kanske är det när vi som föräldrar misslyckas med att vara känslomässigt närvarande, och validera våra barns känslor, och när interaktionen fylls av gnäll istället för lek, och vi verkligen skulle behöva se in i oss själva och ta föräldraskapets utmaning på fullaste allvar, kanske är det då som belöningssystem framstår som mest frestande, som en enkel och ”effektiv” lösning.
Läs gärna också Petra Krantz artikel om problemen med belöningssystem.

Anmärkning 1: Boken på AdLibris, Bokus.
Anmärkning 2: Jag använder ordet KBT som beskrivning av bokens teoretiska referensram. Den innehåller också forskning från många andra områden, och ska man vara petig, så borde man kanske säga ”inlärningsteori” eller behavorism istället för KBT, som egentligen är en benämning på en terapimetod.

Att göra andningsövningar – bra eller dåligt?

Den här veckan lyssnar jag på ett reportage från BBC där en reporter får hjälp med sin rädsla för att åka tunnelbana av den kände KBT-psykologen Paul Salkovskis (själva ljudfilen med programmet kan vara borttagen när du läser detta, men går eventuellt att hitta via BBC:s podtjänst). Reportern har tidigare fått lära sig att göra andningsövningar när hon börjar få panik och de kommer fram till att detta har en rakt motsatt verkan, att snabba på panikprocessen.

Mindfulness och meditation har ju blivit väldigt mycket allmängods de senaste åren, och själv har jag också mediterat en del. Det känns väldigt främmande att andningsövningar skulle kunna ha en negativ inverkan på den själsliga hälsan.

Ett sätt att tänka kring detta är begreppet ”experiental avoidance” som ofta används inom ACT (Acceptance and commitment therapy). Det kan översättas med upplevelseundvikande eller känsloundvikande och man har funnit att personer som tenderar att vilja undvika sina egna upplevelser och känslor har en sämre psykisk hälsa än andra. Det kan vara alltifrån någon som varit med om ett trauma som undviker stimuli som påminner om traumat, till deprimerade som undviker det initiala obehaget att ta kontakt med en vän, och hamnar i isolering. Vad gäller fobier och panikångest, tyder mycket på att problemen till stor del drivs av rädsla och undvikande inför känslor.

Jag kan tänka mig, att för de flesta människor så har det en god effekt att koncentrera sig på andningen, och kanske också att göra den långsammare och djupare och så. Men för vissa människor som har tendenser till upplevelseundvikande, så kan dessa övningar med andningen bli en del av undvikandet. Såsom att man försöker kämpa emot panik och andra känslor med hjälp av att fokusera på andningen och att göra den långsam.

Och som man så tydligt visar i ACT, så leder varje ansträngning att komma bort från en känsla, till att känslan accelereras, så andningsövningarna kan bli högst delaktiga i en inre kamp- och panikspiral.

Jag tycker det här är ett bra exempel på att psykologi och personlig utveckling är så komplext att det sällan finns några enkla lösningar, utan att det är viktigt att ta sig tid gå in i detaljerna och se det individuella och det paradoxala.

Jag vill väldigt gärna att ni berättar vad ni tycker och tänker om detta i kommentarfältet, det är så mycket prat om meditation och mindfulness idag att det vore bra att diskutera detta.

Om jag skulle försöka ge några råd här, skulle det kunna vara:

Om du vill arbeta med andningen, så var mycket uppmärksam på att du inte hamnar i att på något sätt spänna dig, eller att försöka hålla känslor borta genom övningen. Det kan vara väldigt viktigt på lång sikt att hitta ett sätt att arbeta med sig själv, så att du välkomnar och tillåter jobbiga känslor att finnas med. Mjukhet; att sträva efter att andas så mjukt som möjligt, kan vara ett ledord.
Om du har psykologiska problem av det lite mer allvarliga slaget, såsom panikångest, depression, stressproblem eller trauma, och du försöker med meditation, andningsövningar eller liknande, och det inte hjälper, så kan det faktiskt vara bättre att sluta med dessa övningar. En annan lösning kan vara att fortsätta med övningarna men med professionell hjälp.
Ett annat alternativ om du märker att andningsträningen inte ger effekt, är att helt enkelt bara följa andningen, så som din andning är av sig själv. Jag tänker att ju mer du gör och försöker förändra, desto större risk att något slags försvarsattityd eller känsloundvikande påverkar och ger motsatt effekt.

Se också ett annat blogginlägg av av mig med näraliggande tema: Mindfulness och egot

Hur du får dina barn att äta mer nyttigheter och mindre skräpmat och godis

KBT (kognitiv beteendeterapi) har ju varit en stor trend inom terapi de senaste åren, och samtidigt har det kommit en hel del kurser och böcker om att använda KBT-principer (s.k. inlärningsteori) med barn. På den här bloggen har det säkert framkommit att jag kan se en del nackdelar med dessa perspektiv, såsom den människosyn som man anar. Se vidare i Aletha Solters artikel om Supernanny Jo Frost.

Men på området ätande kan jag ändå tänka mig att det kan finnas vissa fördelar med att applicera ett inlärningsteoretiskt perspektiv. Det är ju ändå under många av de viktigaste åren i ett barns liv föräldrarna som bestämmer vilken mat som köps hem och när den serveras, så det finns ett stort utrymme att planera maten så att man underlättar för barnen att få smak för det man vet är nyttigt, och vice versa, att försvåra för dem att bli alltför förtjusta i onyttigheter.

Själv har jag regeln att så långt det bara är möjligt inte ge min son godis och skräpmat när jag vet att han är riktigt hungrig, och aldrig att han får ta initiativ till såna köp i affären. Utan istället strävar jag efter att ge nyttigare saker såsom grönsaker eller kanske en ostbit vid dessa tillfällen.

Ur ett inlärningsteoretiskt perspektiv är det ju så att ätande är en aktivitet som belönas med att det känns gott och att man blir mätt. Och ju mer hungrig man är, desto godare känns det att äta, och desto tydligare belönad blir man av mättnaden. Så om jag får sonen att äta grönsaker när han är riktigt hungrig, så kommer han hans hjärna ”automatiskt” att associera grönsaker med ”gott” och ”mätt”, alltså med något positivt. Och detta gör att på psykologspråk att beteendet ”äta grönsaker” ökar – han kommer att bli mer intresserad av att äta detta. Medan om han alltid är relativt mätt när han får glass och godis, så kommer associationen med ”gott” och ”mätt” att bli betydligt svagare. Sedan så är det säkert så att godis är gjort med en massa socker och smakämnen som ska göra det lätt för oss att gilla det, vilket gör att det har ett försprång gentemot grönsaker. Men genom att planera på det här sättet kan man minska den beroendeframkallande tendensen hos godis och skräpmat.

Här kan jag också påminna om GI-perspektivet som säger att om vi äter mat som tar tid att smälta (med lågt GI), så jämnas blodsockernivåerna ut och vi slipper bli jättehungriga och riskera att panikäta, vilket kan bli starkt belönande och beroendframkallandande.

Tyvärr så kan de nyss nämnda principerna sättas ur spel, exempelvis om det uppstår kamp eller tjat kring maten; då kan det för barnet bli så att istället för att smaken och mättnaden blir belönande, så blir det känslan av att få trotsa eller säga emot som blir det viktigaste. Så det är viktigt att titta på helheten om man upplever att det finns problem med barnen och deras ätande.

Här kommer några sammanfattande tips på saker man kan tänka på för att hjälpa sitt barn till bra matvanor:

Se över den generella känslomässiga miljön. Om du så mycket som misstänker att ditt barn har problem (med mat eller annat) som har en känslomässig koppling, så vill jag verkligen uppmuntra dig att våga ställa de svåraste frågorna: hur är min relation med barnet egentligen? Hur är stämningen hemma? Finns det problem från min egen barndom som påverkar hur jag är som förälder? Drabbas barnet av mitt dåliga humör? Hur ofta är jag närvarande på riktigt med mitt barn?
Ätande är ett område som väldigt lätt påverkas av hur barnet mår känslomässigt, och då tror jag självklart på att man behöver ta itu med grundproblemen: vad det är som påverkar måendet.
Läs gärna mer här på bloggen i kategorierna Barn/föräldraskap och Aletha Solter för mer uppslag i detta.
Försök att hitta enkla regler och enkla knep som gör att du inte behöver ge barnen något onyttigt när de är som hungrigast. Grönsaker, nötter, ost och andra saker med lågt GI är att föredra, och godis och snacks är det som ger tydligast sockerkick. Kanske kan du ha med en rågbrödsmörgås till dagishämtningen, eller se till att ha färdigskurna grönsaker i kylskåpet att slänga fram när ni kommer hem.
Var pragmatisk och mjuk. Vi lever i ett samhälle med mycket reklam för skräpmat och där många har problematiska matvanor. Jag läste för ett tag sen om en bok med namnet ”The Addicted Society” (det beroende samhället), och jag tycker det ligger något i den titeln. Vi är alla på jakt efter kickar av olika slag.
I det läget måste vi som föräldrar (och andra som har hand om barn) lära oss att kompromissa. Kräver barnet lördagsgodis för att det hört att grannen får det, så kanske man kan lösa det så att hälften av godiset är ”nyttigare” såsom torkad frukt och nötter.
Glöm inte dina egna matvanor. Barn lär sig också av att se oss vuxna. Detta kallas inom inlärningsteori för modellinlärning. Goda, nyttiga och trevliga måltider tillsammans i lugn och ro är viktiga för att ge barnet en sund relation till mat.
Det är också viktigt att låta barnet vara med och bestämma om maten och få delta i matlagning och allt kring maten och helt enkelt uppleva glädje kring mat. Så om ni hamnat i tjat och gnat och bråk kring maten, lägg ner kampen och fokusera på positiv interaktion. Det är ju nämligen så att de flesta barn har perioder när de har fixa idéer kring mat, men ändå så lyckas barnen i slutändan få i sig de näringsämnen de behöver för att växa och bli stora.