Etikett: Thich Nhat Hanh

Att inte prata illa om andra

Förra veckan skrev jag om grön FAP och att man bedriva psykoterapi i en anda av att vilja skapa en bättre värld. I det här inlägget tänkte jag fundera lite över en sak som jag tycker knyter an till detta ämne. Det handlar inte om faktiskt kemisk nedsmutsning av vår natur, men om en slags känslomässig nedsmutsning.

Jag skulle vilja att vi pratade mer om vilka värderingar vi har i stort och smått, och en sådan fråga som jag tycker det pratas om för lite är problemen med att prata illa om andra människor som inte är på plats.

Jag tänker så här: Ibland blir man utsatt för saker som känns jobbiga från andra människor. Då känner vi ofta ett behov av att prata och lätta våra hjärtan, och ofta gör vi detta med en vän eller kompis. Problemet är att det då lätt skapas en slags känsla av förtrolighet med den vännen och samtidigt något slags känsla av ogillande eller fiendeskap mot den person man pratar om. Ofta hamnar man i något slags ”vi-och-dom-känsla”. Har du någon gång kommit in i ett rum och känt att man just pratat om dig? Då vet du nog vad jag menar. Det kan handla om en obekväm tystnad, eller blickar som kommunicerar detta ”vi-och-dom”. Det är också väldigt svårt att hantera för den som är utsatt, för man har ju liksom inga bevis att ta upp.

Om jag får tillåta mig att prata om ett idealfall så är det att man först vänder sig direkt till den personen som kränkt en och på ett fredligt sätt tar upp problemet, och sedan om man inte blir positivt mottagen, så måste man också jobba på att acceptera läget, istället för att skynda sig att prata med någon annan som saken. Observera att jag säger att detta är ett idealfall, till exempel kan det hända att jag har en chef som allmänt är känd för att såra människor och att jag får en jobbig utskällning av denna chef, och om jag då vet att chefen redan har fått feedback på sitt beteende, då kan jag som underställd vilja välja att inte skapa mer problem på jobbet genom att inte ta upp vad jag tycker och känner med den chefen.

Och mycket av sådant här ”prat om andra” sker väl i en gråzon där vi tycker att vi försökt ta upp problemet med personen men inte blivit hörda. Och jag vill verkligen inte säga att jag tror att det finns några enkla lösningar på dessa situationer. Värdet av att man får vädra sina känslor med någon annan måste ställas mot problemet med den distans som skapas mellan de som pratar och den den de pratar om.

Att skämta om en person som inte är på plats är också i något slags gråzon. Ibland har jag upplevt skämtande som enbart känts varmt och vänligt mot personen, och detta tror jag inte skadar så mycket. Men ofta smyger det in sig toner av ironi och dold kritik mot personen man skämtar om, och detta vill jag också räkna in i ”skitprat som skadar”.

I den terapi jag arbetar med, integrationsterapi, pratar vi om att vi har olika försvar som gör våra liv enklare, för att de hjälper oss att inte känna så mycket smärta, sorg och rädsla. Ilska har ofta funktionen av att slippa känna jobbiga känslor såsom rädsla, smärta och kränkthet, utan istället får man fokusera på den andre och kanske känna sig lite överlägsen denne. Vi kallar ilska för falsk makt, för vi tror att den springer ur barnets maktlöshet, att barnet genom att vara arg, skapar en falsk känsla av makt, samtidigt som barnet egentligen är väldigt maktlöst och utsatt. När vi pratar illa om någon annan kan det vara en poäng att titta på om det kan vara ett utslag för falska makt. Jag kan vilja på djupet meditera över vad det är som gör att jag vill skapa detta avstånd till personen jag är arg på.

Samtidigt är detta prat om andra också ett sätt att känna något slags gemenskap med någon. Så när man är på väg att börja prata illa om någon annan kan man också vilja fråga sig om det är något som lockar i att ha den där mysiga gemenskapen av att ha en gemensam fiende. Kanske känner man sig i grunden lite osäker, oälskad eller mindervärdig med den här vännen som man vill anförtro sig till. Då finns det en poäng att istället titta på dessa känslor, istället för att börja prata illa (i termer av försvar skulle negativt prat om andra kunna vara tecken på falskt hopp).

Så för att sammanfatta: För mig kan terapi, meditation och annan självutveckling stå för värderingar om att istället för att prata negativt om någon annan, välja att titta in i sig själv och umgås med sina mer ljusskygga och sårbara känslor. Det kan vara osäkerhet, rädsla, kränkthet, smärta, hämndbegär, skam och liknande. Om vi blir bättre på att umgås med dessa sidor av oss själva, så kan vi minska den börda av känslomässig miljöförstöring som skitprat kan skapa.

Några råd om hur man kan tänka om man känner att man är på väg att lätta sitt hjärta om någon icke närvarande person:

  • Har jag verkligen gjort mitt yttersta för att kommunicera med personen ifråga? Att använda punkterna i giraffspråket kan vara ett bra tips för att maximera chansen för att nå förståelse.
  • Har jag försökt odla medkänsla med personen? Den här texten av buddhistmästaren Thich Nhat Hanh ger tips på hur man kan arbeta med ilska.
  • Om jag praktiserat detta, men ändå känner att jag behöver få ventilera problemet med någon annan, då kan det vara bra på att även här fokusera på punkterna i giraffspråket. Det är stor skillnad på att säga ”personen x gjorde det här och det här, och detta fick mig att känna mig fullkomligt förkrossad och utelämnad”, och att komma med bedömningar och värderingar av personen, till exempel ”han har faktiskt narcissistiska drag, och så har jag hört ryktas att han är otrogen mot sin fru, och …” Det som mest skapar negativ energi och distans och vad förstör miljön mellan människor, tror jag är när vi hamnar i att sätta etiketter på den vi talar om, eller när vi spekulerar om den personens liv, eller sprider vidare vad andra har sagt om personen.
  • Att också prata om vad det är personen väcker i mig kan också mjuka upp samtalstonen och ta bort udden från den andre. När min son har raseriutbrott kan detta väcka känslor från tidigare tillfällen när jag varit utsatt för jobbig ilska, och det är ofta detta som är viktigast att prata om.
  • Befinner man sig i en grupp, i en terapisituation, i en familj eller på en arbetsplats där det förekommer mycket ”prat om andra” kan jag verkligen rekommendera att man tittar närmare på varför det är så, och om det inte förändras kan man vilja minska ner på sitt engagemang där.
  • Att inte prata illa om andra är verkligen ett område där jag tror att vi kan vara förebilder för våra barn, helt enkelt genom att inte göra det framför dem. Och om barnet säger ”mormor är dum”, kan vi försöka översätta det till giraffspråket genom att säga ”blev du ledsen när mormor inte kom och grattade dig på födelsedagen?”

Mindfulness och egot

Jag tror många som försökt meditera någon gång undrat: Varför är det så svårt att ”släppa egot” och sluta relatera allt till sig själv? I det här inlägget tänkte jag fundera lite över hur tankegångarna inom meditationsfilosofi förhåller sig till den terapi som jag håller på med (integrationsterapi), och använda ego-begreppet som exempel.

Jag är väldigt förtjust i tankegångarna kring mindfulness (medveten närvaro) och meditation. När jag läser om detta uppfattar jag en oerhörd vördnad för det enkla, det mjuka och det ofullkomliga. Att bara helt lungt försöka betrakta sig själv och omvärlden lite mer neutralt och sakligt. Att försöka stilla sitt sinne och lyssna till tystnaden. Jag tycker Eckhart Tolle, Taisen Deshimaru, Krishnamurti, Pema Chödrön och Thich Nhat Hanh verkar ha ett väldigt liknande budskap; att försöka nå någonstans bortom orden, in i tystnaden och tomheten.

Det finns också hos de här meditationsfilosoferna ett begrepp som heter egot, som ofta ses som något slags hinder för att se verkligheten som den är. Egot är ”det lilla jaget” i oss som ser oss själva som så otroligt viktiga. Vi tänker ju hela tiden på våra familjer, våra bostäder, våra pengar, våra jobb, och så vidare i all oändlighet. När man börjar betrakta sina egna tankar, kan detta nog för många upplevas som en besatthet; att det s.k. egot är nästan galet starkt och aktivt. Självklart vore det oerhört befriande att komma bort från all denna besatthet, och kunna se verkligheten mer som den är.

Det som jag utifrån mina erfarenheter med terapi, ser som problemet med det här synsättet, är att det som man här kallar egot, också kan ses som vad vi inom integrationsterapi kallar falskt hopp. I terapin tänker vi oss att de flesta av oss bär med oss erfarenheter då vi som barn inte fick våra behov mötta, och att detta stannar kvar i oss som något slags sår, som vi kallar barndomssmärta.

En viktig konsekvens av barndomssåren är att barnets behov av att bli totalt sedd och älskad som den det är, ofta stannar kvar i oss som vuxna i form av att vi dagdrömmer om att bli kända, eller ”lyckas”, eller få mycket pengar, eller hitta en attraktiv partner eller så, det vill säga det som meditationsfilosoferna kallar ego. Mycket  av reklam och marknadsföring använder dessa våra innersta drömmar, genom att antyda att munskölj är vägen till bättre relationer, eller att grannarna kommer att beundra en om man köper en exklusiv gräsklippare.

Med falskt hopp menar vi alltså alla dessa drömmar om att prestationer eller konsumtion eller några andra yttre betingelser ska kunna döva våra gamla barndomsbehov av att bli sedda och älskade.

Som jag har uppfattat det så menar man inom meditationstraditionerna att genom att bara observera egot, att vara med det och se det i vitögat, så kommer man kunna se förbi det, och det kommer att tappa sin makt över en. Och detta fungerar säker i en viss utsträckning, annars skulle inte så många miljoner hålla på med meditation och liknande övningar.

Vi inom integrationsterapi tycker väl inte att den här approachen är fel, utan vi tycker också att introspektion är mycket viktigt. Men vi föreslår att särskilt för dem som bär på en större dos barndomssmärta bakom egot och självcentreringen, så kan det vara hjälpsamt att se egot som falskt hopp. Att se det som falskt hopp ger en större förståelse av vad de handlar om. Jag är orolig för att många som lider av sviterna av en jobbig barndom kan försöka må bättre med meditation, och börja se att de har ett ”ego”, och i värsta fall känna sig ännu mer misslyckade än tidigare när de ser hur självcentrerade de är. Och eftersom det inom meditationstraditionerna sällan finns så mycket medvetenhet om psykologi och barndomens roll, så blir personen stående med känslan av att vara en dålig meditatör som har ett ”stort ego”.

Inom integrationsterapin har vi sedan särskilda tekniker för att ta oss igenom barndomssmärtan. Genom att för en begränsad period tillåta oss att känna den fullt ut, så mister den sin kraft och farlighet. Sådana tekniker är något som jag upplever saknas inom meditationen, samtidigt som jag som sagt ser stora likheter mellan hur integrationsterapin och meditationsfilosoferna ser på livet och människan.