Det sägs att artisten Robyn tillskriver sin självkänsla till att hennes föräldrar pratat respektfullt med henne när hon var liten. Efter att ha spenderat några dagar på olika sommarland och temaparker med sonen, börjar jag tänka att det här med att prata respektfullt med sina barn kanske är underskattat bland föräldrar. Jag hört så många tillrättavisningar och sura tonfall, som verkar onödiga. Jag förstår att det kan vara jättestressigt att besöka sådana där ställen, men jag blir orolig när jag hör sådana tonfall och formuleringar i andras närvaro, man undrar hur det låter hemma.
Ett exempel var en pappa som verkligen gav sin son en utskällning för att han inte ville gå på den verkligen smutsiga toaletten på djurparken (det var såna toaletter med öppet mellan båsen). Det var en lång utskällning, som verkligen sänkte sonen, och det verkade sluta i något slags tvång, vilket är extra allvarligt, eftersom toabehov till stor del inte är viljestyrda, låser det sig så låser det sig, och då kan man oftast inte bestämma sig för att kissa.
Att prata med barnet ungefär som man pratar med en vuxen som man högaktar, och att ständigt visa förståelse och medkännande med barnets känslor, kommer man långt med.
(OBS – jag skriver detta lika mycket till mig själv som till andra…)