Barns gnäll kan verkligen komma under huden på föräldrarna och andra som har hand om barn.
Det kan ofta bli ett svårt problem hur man ska se på gnäll – å ena sidan är kan det kännas väldigt jobbigt och stressande, å andra sidan så är gnäll ett känslomässigt uttryck som alla andra, och förtjänar att välkomnas.
Som jag skrivit tidigare är det viktigt att försöka se situationen ur barnets egen synvinkel. När en vuxen kommer hem, kan han/hon säga ”Gud, vilken jobbig dag jag haft på jobbet idag, tre klagomål från kunder och chefen kallade till extramöte”. Men barn har inte riktigt förmågan att säga ”Gud, vilken dag jag har haft, min bästis var sjuk, och min favoritfröken var utlånad till en annan avdelning, och när jag gick på toaletten kom ett annat barn in och störde” eller liknande.
Vi måste dechiffrera barnens budskap, och försöka sätta oss i deras kläder. Så första frågan när ett barn gnäller är: Finns det något som kan ha stressat eller varit jobbigt för barnet?
Man kan också se gnället som känslor som inte riktigt kommer ut, kanske för att föräldrarna varit upptagna och stressade och inte hunnit med barnen så mycket som de behöver.
Jag kommer att tänka på att president Obama sagt att det för hans döttrar är förbjudet att gnälla. Den bild jag fått av paret Obama är att de är två väldigt ambitiösa och upptagna personer. För mig är det lätt att förstå att deras barn ibland kan känna sig bortglömda när föräldrarna så ofta springer på olika möten och har många viktiga papper att läsa. Barn kräver ju tid. Så om barnen Obama har haft en tendens till att gnälla, så är den ur detta perspektiv förståeligt, det är känslor av att vara bortglömd och lämnad som kommer ut i form av gnäll.
Så en annan viktig fråga att ställa när barnet gnäller är: Hur har vi som föräldrar mått på sista tiden?
Upplever man problem med sitt barns gnäll, skulle jag rekommendera artiklarna av Aletha Solter här på bloggen. Och även titta igenom de andra artiklarna under rubriken barn. De flesta artiklarna försöker visa vägar att hjälpa barn med deras känslor.
Sammanfattningsvis: Barns gnäll kan ses som halvkväda känslor – som att de har ett behov av kontakt och av att uttrycka sig, men att något ”står ivägen”, och hindrar, och det är vår uppgift som vuxna att röja bort dessa hinder.
Vad intressant läsning. Jag tycker verkligen att det kan vara svårt att stilla min irritation när barnen gnäller. Min lilla tjej, snart tre år har varit rätt gnällig de sista veckorna. Eller skrikig är kanske ett bättre ord, hon har hittat ett falsettskrik som går genom berg. Och visst förstår jag att hon vill och och behöver vår uppmärksamhet, och att hon har svårt att berätta vad hon känner. Men det är svårt att hantera i situationen! Särskilt när jag precis har hämtat från förskolan och hon vill ha hela min uppmärksamhet samtidigt som hennes äldre bror vill samma sak. Det blir lätt att så fort jag lyssnar på storbror så skriker hon, jag ber henne vänta lite för att storebror ska få berätta klart, hon skriker ännu högre och då blir storebror arg och ledsen för ”att du lyssnar ju bara på henne”. Och så vidare. På kvällen brukar jag och min man gå med varsitt barn och göra/leka precis vad de vill, det känns att det behövs. Men timmarna på eftermiddagen när vi är hungriga, trötta och bägge behöver mig… det enda jag har kommit på är att ta med bananer eller nåt sånt så att hungern stillas i alla fall. Undrar ofta om det egentligen funkar att jobba och ha barn, om tiden räcker till.
Hej – blir glad att höra om dina tankar och att du tycker inlägget var intressant.
En viktig sak är väl egentligen att man inte ser gnället som bara negativt, utan med öppenhet och nyfikenhet, ”vad vill barnet säga med detta” – typ…
Låter också gott att ni är med barnen en i taget. Så jag tycker det låter som att ni gör väldigt bra saker. Nu är ju inte det här kommentarfältet ett forum för föräldracoaching, kanske, men om jag fick komma med ett tips, kanske man skulle kunna försöka var påhittig och hitta ett sätt att leka med syskonrivaliteten. Kanske till exempel om pappa ägnar uppmärksamhet åt det ena barnet kanske mamma kan låtsas bli jättearg och skrika ”men glöm inte bort mig – paapaa!…” eller något sånt. (så att det är tydligt för barnen att hon larvar sig – om dottern skrattar ett förlösande skratt har man hittat rätt tonart). Eller göra något med dockor, eller så, det finns säkert tusen sätt.
Bästa hälsningar Daniel
Tack för tipsen, ska provas! Känns skönt att gnäll kan förstås och förklaras även om man (jag) får tänka annorlunda, tänka till.
Tack själv! /Daniel
Jag ser gnäll som en pysventil. Vem vill inte ha uppmärksamhet, särskilt när man känner sig lite ur gängorna? Angående förskolan så är det en miljö där många barn delar på de vuxnas uppmärksamhet och där barn förväntas vara kompetenta. När så föräldern kommer kan man släppa efter och få känna sig liten igen.
Jag gillar inte heller gnäll och då kan man visserligen som Obamas förbjuda gnäll men man kan också , så gott det går, ta sig tid och lyssna på vad gnället gäller. Argumentera inte emot utan bara lyssna och bekräfta barnets känsla även om det du får höra inte alls stämmer med din upplevelse av situationen. Det häör handlar inte om att hittas en obestridlig allmängiltig ”sanning” utan om upplevelse och känsla.
Sant! /Daniel
Jag inser att min underbara unge känner sig ha en anledning av att gnälla men håller inte med att man ska nicka på huvudet med ett leende fast man brinner upp inifrån. Det måste vara ok att säga ifrån och få visa att man kan bli arg och att vissa beteenden är inte socialt acceptabla.
Jag ser det som min uppgift som förälder att göra mitt barn så redo för den här världen som möjligt ( tycka vad man vill om världens skeenden ). Det innefattar såklart en hel del kärlek och omtanke och förståelse samt hänsyn till barnets behov och att se barnet där det är men det handlar också om att våga vara förälder och att säga ifrån och att sätta upp ramar för vad som är accepterat och inte.
Och kom ihåg nu att jag inte säger emot någon forskning, för forskningen utgår ifrån det som är bäst för barnet. Men lägg till ett antal medlemmar i det som kallas familj så blir det ohållbart då vi vuxna har egna behov också. Och om dom behoven ( såsom att bara få 5 min lugn o ro vid en kopp kaffe på morgonen) inte blir tillgodosedda så blir vi heller inte några bra föräldrar.
Alltså, vi är ett team (familj) där varje individ får göra avkall på vissa delar för teamets bästa och ju tydligare det är för alla ju bättre på lång sikt.
Tack Juan Carlos för din kommentar!
Jag håller absolut med att familjen är ett team där man behöver lära sig anpassa sig efter varandras behov, och att det också gäller barnen.
Samtidigt om jag försöker lyssna in vilka exempel du tar så låter det som att:
Barnet gnäller mycket -> pappa får inte ens dricka 5 minuter kaffe -> pappa kokar inombords -> pappa tycker att han bör säga till på skarpen, och inte lägga huvudet på sned och le.
Om det är så du menar, så finns det väl en hel del att säga om detta, t.ex: om föräldern tycker att barnet gnäller mycket, så kan det vara på flera sätt, t.ex. att barnet har det tufft, t.ex. i skolan eller på dagis, eller av någon annan anledning bär inom sig jobbiga känslor. Eller så har föräldern låg toleranströskel. Eller både och. Eller så är det som du säger, att man kan lära barnet att inte låta just vid vissa tillfällen.
Bästa hälsningar, Daniel
I och för sig läsvärt, men det är skillnad på barngnäll och gnälliga barn! Vi har en son och en dotter; flickan kan naturligtvis gnälla (även om hon oftare blir arg), men pojken har en slags normalnivå som är gnällig. Min man och jag kan ibland säga ”vilken skön morgon; pojken var glad när han vaknade”. Han är ganska negativ och hans första svar är oftast ”nej” (tom häromkvällen när hans pappa frågade om han ville åka till glasscaféet efter middagen!!). Han har blivit lite bättre med åldern på det, men grundgnället är så etablerat att det är konstant. Det är helt omöjligt att vara en sån käck och fantastisk förälder att man kan hantera honom med jämnmod eller skämt.
Hej Linnea,
Tack för din kommentar. Här får jag verkligen lust att veta mer, vad kan det vara som gör att han svarar nej så ofta, och vad kan det vara som har lett dig till den här positionen att du etiketterat honom som ”gnällig”.
Det låter som att du står långt från din son just nu och hoppas du kan hitta vägar som för er närmare varandra.
Vänligaste hälsingar Daniel
Den här tråden fortsatte visst inte, men jag plockar gärna upp den. Fann den när jag googlade på ”varför är mitt barn gnälligt?” Som synes ställer jag alltså frågan, och tänker alltså i psykolog-banan ”det finns alltid en anledning”. Natten till idag sov mitt 5-åriga barn för lite, sedan har hon varit tvungen att vara bara med mamma och pappa hela dagen, inga egna kompisar. Jag kan säga till henne ”jag förstår att detta är tråkigt osv”, men hon slutar ju inte gnälla för det. När dagen avslutas med att hon det första hon gör när vi kommer till ett hus med fem släktingar, inkl en sexårig kusin som väntat på henne, slänger sig på mattan och skriker har jag faktiskt fått nog. Jag öppnade dörren igen, lyfte ut henne, gick efter och stängde dörren. Sedan sa jag, ”vi kan inte vara här om du skriker. Nu står vi här ute tills du har skrikit färdigt. Och fortsätter du får vi köra hem.” Nu känner jag mig så klart inte nöjd eller glad, och jag är mycket, mycket medveten om hur saker som för oss vuxna ter sig som nödvändiga lärdomar sätter sig som vassa pilspetsar i själen på de små barnen. Jag talar alltid om för henne efteråt att jag älskar henne över allt annat, även om jag blir arg ibland. Jag vill inte bli det, jag vill vara den som tar allt med jämnmod… Nu sitter jag här och undrar om vi inte ska ha dagar som vår dotter bara får hänga med på, vilket ju känns ohållbart.
Vill bara säga att mitt barn är fortfarande gnälligt [se ovan för tidigare kommentar 2 år sedan]
Hon har den bästa av uppväxter med massor av närhet o kärlek från inte bara oss föräldrar utan från alla vuxna i hennes närhet. Vi lyssnar hela tiden på vad hon vill och läst varenda bok i ämnet så jag funderar snart på att tenta av i ämnet. Hennes mor är den mest tålmodiga individ jag träffat och vi har satt tydliga gränser MEN hon utmanar VARJE gräns ALLTID vilket bara kan sluta på två sätt med henne. Antingen får hon igenom sin nya gräns eller så blir det gnäll och skrik.
Hon har varit så här sedan födseln så det känns verkligen inte som vi kan påverka det pt något håll, starkare person har jag aldrig stött på.
Vi orkar snart inte mer
Tack, Juan,
Tack för rapporten.
En tanke jag får när jag läser, är att om man har ett så här viljestarkt och envist barn, så kan det vara extra viktigt att inte ändra sig som en respons på ”gnäll”, man kan behöva bestämma sig redan från början om detta är en gräns som kan flyttas eller inte. Och börjar gnället får man väl ta en paus eller så, tills barnet lugnt kan uttrycka ”pappa, jag vill verkligen ha gunghästen med mig i sängen i natt” eller vad det nu är som gnället handlar om. Målet ska vara att man ibland belönar att barnet kommer med vettig, ”ognällig” argumentation, men aldrig belönar ”gnäll” genom att ge efter. Kan det vara så att när ni ändrar er så gör det att gnällbeteendet ökar…? (Jag är inte generellt för att applicera för mycket KBT-tankar på barn, men det är inte förbjudet, och här kan KBT kanske sprida lite ljus)
Bästa hälsningar Daniel
Hej,
jag hittade hit via en googlesökning och har en fråga – mitt femåriga barn lever delad tid hos mig, mamman, och pappan. Han är ofta arg och tvär när han kommit från pappan, det tar flera dagar innan han ”stabiliserats”. Pappan upplever aldrig samma sak. Nu, efter en ganska jobbig långledighet där jag varit trött av olika anledningar upplever jag honom som väldigt gnällig (han är ofta gnällig i vanliga fall – vill inte, inte ul osv) – hur kan jag möta honom och vara det stöd han behöver? Ofta när mitt lirkande och försökande gång på gång går i baklås tappar jag hoppet och ibland humöret och svarar ”sluta gnäll” eller ”nu räcker det”. Han har också dragit sig undan mer,vill sitta med sin padda, inte alls den glada unge jag är van med. Orolig! Hoppas på handfasta råd.
Jättesvårt att komma med konkret råd när man vet så begränsat, tyvärr. Jag hoppas att den allmänna anda som finns här på bloggen, att allt handlar om att verkligen försöka förstå barnet, och visa kärlek och empati, plus att titta på sina egna brister, ska kunna hjälpa. Annars så rekommenderar jag professionell hjälp.
Bästa hälsningar,
Daniel
Mycket intressant tråd.
Jag känner igen mig som förälder på flera punkter (Juan Carlos träffade mycket rätt) och känner definitivt igen min son på 2.5 år.
Vi har en helt underbar son som talar mycket, lär sig snabbt och är kärleksfull men som verkar hamnat i en väldigt gnällig fas.
Jag tror och hoppas att det är en fas då han tidigare haft
NEJ
VARFÖR
VAD GÖR DU
som tre tydliga faser som nu gått över.
Gnället är dock värst med råge.
Det kommer till synes oprovocerat och även om han är på gott humör, sovit bra m.m.
Min fru och jag har försökt med vänlig och kärleksfull approach, skarp och arg approach, försökt vilseleda bort det, men inget funkar.
Intressant nog funkar inte alltid det som han tydligt uppskattar annars, till exempel nån glass, bär, eller att pappa leker med honom och hans bilar som exempel.
Gnället är definitivt här för att stanna ett tag.
Man (mest jag, min fru har bättre tålamod) känner sig hemsk som förälder när man inte orkar med det.
Identitetsbildande i all ära men detta borde ju vara kontraproduktivt i det syftet…
Pust, och skönt att se att man inte är ensam.