Det är lätt att känna sig ”sann”, ”ärlig” eller ”uppriktig” när man säger sitt hjärtas mening och uttrycker att man är arg eller missnöjd med någon. Men problemet med att uttrycka ilska eller irritation är att forskning visar att man bara blir mer arg när man gör det. Detta tas upp i en artikel i måndagens Metro (s. 16). De pekar där just på att det i många sammanhang finns en föreställning om det goda i att släppa ut ilska, eller ”vara ärlig” med negativa känslor man känner mot någon. Men man har gjort många olika forskningsstudier som visar att ilska inte minskar av att man släpper ut den.
Psykologforskarna har varit kreativa när de testat detta. De har hittat på sätt att låta människor vara arga i kontrollerade laboratoriemiljöer. Och de har testat på olika grupper, såsom fotbollssupportrar, och all denna forskning pekar åt samma håll, att utlevande av ilska leder till mer ilska.
Inom integrationsterapi ser vi ilska som ett försvar som man behöver komma förbi på något sätt (se vidare i texterna på min hemsida). Alice Miller diskuterar ofta ilskan mot föräldrarna, och jag kan hålla med henne om att det kan vara viktigt att erkänna sådan ilska, men jag är tveksam till det terapeutiska i att leva ut sådan ilska, vilket inte sällan görs inom en del alternativterapier. Det finns tyvärr väldigt lite forskning på sådant terapeutiskt arbete med ilska.
Dessutom skapar ilska och irritation ofta avstånd mellan människor. En aspekt är att ilska är något som djur använder mot varandra, hundar morrar och visar hörntänderna, och avsikten är att skapa rädsla hos den andre, så det förståeligt att det leder till negativa reaktioner hos motparten. Relationsterapeuten Harville Hendrix förespråkar att man i kärleksrelationer ska skapa en miljö där det är mer okay och acepterat att uttrycka ilska, men jag undrar om det verkligen fungerar, och om ilskan bara leder till mer ilska, kan man undra vad man vinner på detta arbete.
Ur ett KBT-perspektiv (inlärningsteoretiskt perspektiv) skulle man kunna förklara ilskans lockelse med att det är starkt belönande för en kort stund att uttrycka ilska eller irritation. Man känner sig spänd innan, och lättad en stund efter, vilket gör att beteendet (ilskeuttryckandet) belönas och förstärks. Men denna lättnad är alltså bara kortsiktig och det riskerar att bli en ond cirkel, där man upprepar ett beteende som leder till problem på sikt.
Jag kan också rekommendera en artikel av Thich Nhat Hanh om ilska och mindfullness.
Hej,
Jag reagerar starkt på ditt moraliserande över känslor. Är det verkligen din uppgift att tala om, som pyskolog, att en persons ilska är mindre \"nyttig\" än andra känslor? varför denna plötsliga värdering? Det låter verkligen väldigt mycket som den svarta pedagogikens bud, och det man lär barn, att dina känslor är oberättigade, de är inte nödvändiga, de är något som inte intresserar oss, du ska bete dig som vi har behov av, vilket ju är Millers poäng och som alltid varit budskapet i all psykologisk vetenskap. det är ju precis det hon ifrågasätter!
Även samtida forskning är långt ifrån fri från denna form av pedagogik, vilket också är en av Millers viktiga poänger, vilket du borde bemöda dig något om att ta i beaktande, om det nu är som du säger, att du tagit inspiration av henne.
Du refererar hela tiden till Miller, men som jag ser det så går du helt på tvärs med hennes grundbudskap, då kan man fråga sig varför du öht ska referera till henne. räcker det inte med modern forskning, som ju säger samma sak som den svarta pedagogiken lärt oss i åratal, att du inte ska lita på dina känslor? Varför använda dig av Miller om du så totalt går emot hennes viktiga och centrala kritik?
Jag tycker det är beklämmande då en psykolog är så uppenbart konflikträdd, att han/hon moraliserar på detta sätt över sina patienters känslor…Det faller inte under ditt ansvar som psykolog att tala om vilka känslor som är rätt eller fel hos människor, det är inget annat än förmynderi, och det handlar med allra största sannolikhet om dina egna konflikter.
Hur kan ilska vara fel? Det är en känsla som vi människor har. Varför ska känslor över huvudtaget värderas och rangordnas? De bara är. Kan du inte fundera lite på vad det budskapet handlar om?
Jag har tvärtemot det du säger inte alls erfarenheter att ilska aldrig går över utan blir värre. däremot så, vilket också är Millers poäng om du läst på, är det så att om man lever ut ilska som inte hör hemma i situationen på någon som inte har med den att göra, så mildras inte ilskan det minsta.
Den forskning du refererar till gör ju tycks det mig, inget uttalande om huruvida det handlar om berättigad vrede eller inte (och vem fan kan avgöra vad som ÄR berättigat eller ej?). Det låter därmed för mig som det sedvanliga svarta budskapet vilket Miller är så kritisk emot: vad som än händer får du under inga omständigheter visa din vrede, eller snarare visa hur du känner. Eftersom det är så att är man arg så är man arg. Är man ledsen så är man ledsen, etc etc. Det är nog med teoretiserande om forskning kring människors medfödda förmåga till känslor, inte alltid vackra eller stillsamma sådana, och inte alltid godkända av vetenskapen.
Jag har tvärtemot den \"forskning\" du refererar till faktiskt erfarenhet av att ilskan frigjort mig från riktigt skadliga och destruktiva förhållanden. Utan den uttryckliga ilskan hade jag inte kunnat försvara mina gränser, och det handlar om både mental och fysisk överlevnad. Hade jag kommit till dig för konsultation, så hade det inneburit att jag aldrig kunnat få tag i mina känslor, utan moraliserat över dem, och det hade lett till mer skuld och handlingsförlamning, och kanske att jag vekligen inte överlevt tillslut. Fullständigt felaktigt och perverst budskap alltså.
Så- jag vill också säga att du genom den attityden knappast kommer kunna få fram patenters riktiga jag. De är nämligen fullproppade av moraliserande budskap sedan barndomen om hur de ska vara för att bli älskade. Det är rent förräderi att förstärka den inmatningen, av en psykologisk auktoritet som du som dessutom säger sig tagit inspiration av Miller (!). Dessutom kanske du missat att Miller helt tagit avstånd ifrån andliga budskap och hänvisning till det luddiga begreppet i tid och otid, då hon klart och tydligt gör upp med det livsförnekande som finns i de flesta new-age teorier, och religioner. Det kan ju vara på plats att vara tydlig med era skiljelinjer, då detta är som jag uppfattar det en oerhört viktig poäng hos Miller.
som sagt, jag har min vrede att tacka för mycket. Hoppas att andra kan läsa detta och ta till sig inte ditt livsförnekande budskap, utan just det att det inte är fel på dem för att de upplever och känner.
Very interesting topic! I would agree that it seems counter productive to express anger but at the same time I think it’s appropriate to address the root of the problem. I think there is really something to the Buddhist principle of detachment.
I’d also be interested in learning about the physical and chemical reaction involved with anger. I’d bet there is a lot of cortisol released like a fight or flight response. I’m going to check out the link to the article by Thich Nhat Hanh. Thanks
Jen
Metro artikeln känns besynnerlig då den anmodar till ett flyktbeteende?! Thich Nhat Hanh artikeln säger väl en del om att omfamna sin ilska och känna på den utan för den delen leva ut den. Artiklarna står i två olika hörn med hur man hanterar sin ilska. De är bara överens om att man inte bör leva ut den.
Tror du på att försöka distrahera sig från sin ilska fungerar på det sätt det beskrivs?
(Till Anna:) Jag ska erkänna att jag inte tittade så mycket på Metros råd, utan mest på själva artikeln. Vad jag själv tycker fungerar bäst, är ju den terapi som jag håller på med, och mindfulness-spåret, tror jag också man kan ha mycket nytta av. Distraktion kan väl kanske vara bra om man inte får till något annat sätt att hantera känslorna.
Hoppas detta är svar på frågan… (Ber om ursäkt att jag dröjt några dagar – jag tittar för sällan på kommentarerna, upptäcker jag)
Tack till signaturen ”Vrede” för kommentaren! Ledsen att jag dröjt med att godkänna och svara – har varit mycket spam och så här…
Jag återkommer så fort jag kan – detta är ett superviktigt ämne /Daniel
Till signaturen ”Vrede” igen:
Tack igen för kommentaren. Jag skrev ett nytt inlägg för att förtydliga lite kring detta:
http://xn--detknsligabarnet-ynb.se/?p=1111
En undran jag har är:
Kan det inte vara möjligt att till fullo vara med på och validera faktiska och f.d. barns känslor av ilska, sorg och så vidare, och samtidigt med den vuxne ha ett samtal kring hur han/hon hanterar känslor i nuet, och vad som är hälsosamt och konstruktivt för en vuxen?
Jag håller verkligen inte med om att jag på något sätt vill trycka ner barns helt och hållet rättmätiga ilska mot föräldrarna och vuxenvärlden.
Du får jättegärna läsa det nya inlägget och sen berätta mer precist om vad du ser som problemen med det jag skriver. Det finns ju en debatt kring detta med ilska i terapi, och där vet jag inte om det finns någon tydlig forskning eller så att stödja sig på. Då får man kanske nöja sig med att konstatera att man kan tycka olika.
Och så vill jag säga att om du hade kommit till mig i terapi och velat jobba med en situation som gör dig arg, så hade den normala gången varit att vi först hade titta på ilskan ”i sig” som en känsla i dig och som vi behöver titta på utifrån din historia, och sedan så är det fullt tänkbart att du efter detta hade velat göra förändringar i vuxenlivet. Då hade jag stött och uppmuntrat dig i detta. (även denna beskrivning är förenklad mot hur man pratar i en verklig terapi).
När jag på detta sätt problematiserar ilska, innebär det verkligen inte att jag på något sätt förminskar eller bagatelliserar de faktiska verkliga problem som människor möter som vuxna, tvärtom är det mycket viktigt att ta även dessa på allvar. I stort sett alltid är ilska på något sätt förståelig även utifrån ett vuxenperspektiv och det är såklart viktigt att en klient möts med förstående av terapeuten i viktiga frågor som gör en upprörd.
Om andlighet:
I korthet så ser jag på andlighet lite utifrån Judith Hermann, att många som är drabbade av jobbiga upplevelser och trauman, behöver återuppbygga en mer positiv och optimistisk attityd till världen, och vissa människor gör detta med hjälp av s.k. andlighet, andra gör det på andra sätt, och hur man gör det tycker jag är mindre viktigt.
Vad jag vet är det bara i översättningen av Peter Breggin som andlighet nämns, han gör det utifrån USA:s kulturella perspektiv, du får gärna påminna mig, om det är så att jag skrivit om det någon annanstans.