Kategori: Barn/föräldraskap

Recension av boken ”Fem gånger mer kärlek” av Martin Forster

Här kommer några synpunkter och åsikter apropå boken ”Fem gånger mer kärlek: Forskning och praktiska råd för ett fungerande familjeliv” av Martin Forster.

Helhetsintrycket av boken är bra, tycker jag. Den är lagom djup och behandlar de flesta områden som man skulle önska. Och den är skriven på att sätt som verkligen inbjuder till läsning. ”Hur gör chefen”-rutor ger läsaren tillfälle att reflektera och se sitt föräldraskap som analogt med chefskap; hur skulle det egentligen att vara barn till mig? Och det finns också rutor som beskriver forskning lite mer i detalj.

Boken är till stor del baserad på KBT (inlärningsteori). Här ser man verkligen styrkan med detta arbetssätt: att fokuset på konkreta beteenden gör att författaren/rådgivaren säger saker som faktiskt beskriver exakt vad man bör göra, man kan gå direkt från boken in i barnrummet, och direkt applicera råden. Själv har jag ibland lite problem med Jesper Juul, inte för att han säger något jag inte håller med om, utan för att han skriver på ett lite mer på ett abstrakt plan, vilket gör mig orolig att föräldrar inte alltid har så lätt att omsätta det i praktiken.

Nidbilden av KBT är att föräldern blir en distanserad aktoritetsfigur som behandlar sina barn som råttor i ett laboratium. KBT:ns terminologi, att man pratar om belöningar kan ge associationer åt fel håll. Man ser framför sig just uppfostran av hundar, råttor eller andra djur genom att ge dem mat och godis. För oss människor är det mest belönande att ha bra relationer med andra, och det finns därför mycket överlappning mellan ett relationsinriktat synsätt och ett KBT-synsätt på barnuppfostran. Forster är här tydlig med att vår viktigaste uppgift som föräldrar är att etablera bra och varma relationer med våra barn, och att detta är själva grundpelaren när det gäller att hantera svårigheter såsom konflikter, rädslor, sömnproblem och annat. KBT-are skulle säga att relationer måste bli belönande i sig, men för mig spelar det inte så stor roll vad man kallar det. Det viktiga är att vi som föräldrar behöver vara oändligt envisa med att söka kontakt och vara där med våra barn (se vidare till exempel serien prata med barn här på bloggen).

Så i det stora hela har jag inte så mycket att invända mot boken, utan kan varmt rekommendera den till alla som vill ha en lagom lättläst och lättanvänd bok om föräldraskap.

Eftersom helhetsintrycket är så bra, vill jag ändå vara petig och punkta upp några saker som jag gillar mindre bra med boken:

  • De viktigaste verktyg som KBT och Forster rekommenderar för att hantera barns starka känslor (gråt, raser, etc) är att ignorera och avleda, och detta är metoder som jag starkt avråder från. Jag tror detta kan få varaktiga negativa konsekvenser för barn. Tyvärr bekräftar boken här fördomen att KBT är lite svagt när det gäller det känslomässiga området.
    Se t.ex Vad ska man göra när babyn gråter av Aletha Solter (här på bloggen) eller mitt inlägg om att trösta barn.
  • Den rekommenderar föräldrar att använda 5-minutersmetoden för att ”lära barn” att sova själva. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg om sömnmetoder, är även detta metoder jag tror kan vara verkligt skadliga för barn.
  • När Forster till större delen är väldigt relationsinriktad så känns det lite avigt att han har med ett helt kapitel om belöningar. Belöningsperspektivet får mig att tänka på den vuxne som en auktoritetsgestalt som ger ut belöningar vid lämpliga tillfällen, och barnet blir mottagare. Det rimmar liksom inte med att barnet och den vuxne möts på lika villkor. Och det riskerar göra att den vuxne fokuserar på fel saker; istället för att förstå och känna med barnet, så hamnar han/hon i ett bedömande och granskande sinnestillstånd som leder till ökad distans till barnet. Målet måste väl vara att barnet upptäcker att det är belönande i sig att lyckas med något, eller att hjälpa någon, eller att delta i en kärleksfull familj eller så. Och belöningar riskerar helt mista sin makt när barnen blir tonåringar, och föräldrarna inte längre hittar saker att belöna med för barnen kan själva tjäna pengar och skaffa sig vad de vil ha. Se vidare Aletha Solters artikel om Supernanny Jo Frost. Se också boken Punished by rewards av Alfie Kohn, som innehåller mycket forskning om hur belöningar kan ge rakt motsatt effekt mot det man vill uppnå.
  • Boken förtjänar all respekt för att vara en konkret och forskningsbaserad instruktionsbok för föräldrar. Men personligen hade jag gärna velat se lite mer om föräldraskapet som känslomässig och existensiell utmaning. Jag tror att vi alla har våra egna spärrar, rädslor och blockeringar som gör det svårt för oss att vara närvarande och relatera till våra barn. Även här finns det ju faktiskt forskning, exempelvis om hur deprimerade föräldrar påverkar sina barn (även om det här problemet är mycket större än att bara handla om depression). Här skulle jag rekommendera att komplettera Forsters bok med att läsa böcker av Jesper Juul, Aletha Solter eller Alice Miller, för att fånga upp den känslomässiga komponenten av föräldraskapet, som knyter an till förälderns egna barndom. Ett annat boktips på detta tema är Den mörka hemligheten av Linge/Josefsson.

Tillägg – en tanke: Kanske är det när vi som föräldrar misslyckas med att vara känslomässigt närvarande, och validera våra barns känslor, och när interaktionen fylls av gnäll istället för lek, och vi verkligen skulle behöva se in i oss själva och ta föräldraskapets utmaning på fullaste allvar, kanske är det då som belöningssystem framstår som mest frestande, som en enkel och ”effektiv” lösning.
Läs gärna också Petra Krantz artikel om problemen med belöningssystem.

Anmärkning 1: Boken på AdLibris, Bokus.
Anmärkning 2: Jag använder ordet KBT som beskrivning av bokens teoretiska referensram. Den innehåller också forskning från många andra områden, och ska man vara petig, så borde man kanske säga ”inlärningsteori” eller behavorism istället för KBT, som egentligen är en benämning på en terapimetod.

Ta barn på allvar – de förstår inte ironi!

Jag tror att en av de stora utmaningarna för föräldrar är att ta sina barn på allvar. Det är så otroligt lätt att dra på smilbanden när man ser barnets oerhörda koncentration när det ska hälla upp mjölk eller trä på en pärla på ett snöre. Eller att säga något lustigt när barnet försöker förstå hur farmor är släkt med kusin Erik.

Jag minns själv hur sådana skratt och sådant skämtande fick mig att känna mig ensam när jag var liten. Det skapar en distans, när barn hela tiden behöver närhet och bekräftelse. Har barnet svårt att göra en ny uppgift behöver det att den vuxne helt allvarligt är med och känner med barnets allvar i situationen.

Kanske är ordet ”gulligt” en fälla. Man kan kärleksfullt le och säga ”oj, vad gulligt”, och visst kan det finnas kärlek och värme i att säga så, men varför behöver vi egentligen etikettera våra barn, om än med denna ”gulligt”-stämpel? När jag skriver detta kan jag se framför mig ett barns förvirrade blick när det blir kallat gulligt. Ur barnets synvinkel är det ju bara sig själv, det enda som det kan vara, och gör sitt bästa för att förstå och lära sig och ha roligt, så som det ska. Hur ska barnet förstå detta ”gulligt”?

Samma sak med ironi. Jag hör inte sällan föräldrar möta sina barn med ironi. Men barn förstår inte ironi innan åtminstone 10-årsåldern och även här resulterar det i förvirring hos barnet och en känsla av distans och ickeförsåelse.

Att verkligen gå ner på golvet och larva sig och ha roligt på barnets nivå och båda skrattar lika hjärtligt är såklart en helt annan sak. Se till exempel mitt tidigare inlägg om clowner.

Så vad jag tror att vi behöver göra, är att när vi känner att vi är på väg att dra på smilbanden, så kan vi pröva hypotesen att detta är för att vi någonstans minns hur jobbigt det var för oss själva att vara barn och stå inför så många utmaningar och hur ensamma vi ofta var i detta. Vi måste söka djupt inne i oss själva efter vad det kan vara som gör att vi har svårt att möta barn i deras oändliga uppriktighet och allvar. Och sen måste vi bara tona in, och tillåta oss vara med och bli berörda av våra barn.

Hur ger vi våra barn en sund sexualitet?

Jag läser på DN:s insidan om att Nathalie Simonsson är på väg ut med en ny bok som ska användas sexualundervisningen i skolan. Hon uppmanar föräldrar att prata mycket om sexualitet och relationer, i olika situationer med sina barn, så att det inte blir något stelt och styltigt man gör typ en gång och inte mer.

Jag håller nog med om allt det hon tar upp och det låter underbart att man jobbar på detta sätt i skolan i dag. Men samtidigt skulle jag vilja säga att jag tror att det vi ger till våra barn kring sexualitet är så oändligt mycket mer än hur vi pratar om sex i tonåren. Det handlar om barnets/ungdomens relation till den egna kroppen, till den egna kreativiteten, till sina känslor och till sin vilja och integritet. Och allt detta grundläggs i relation till föräldrarna (vårdnadsgivarna).

Det kan vara saker som:

  • Hur vi pratar om snoppar, snippor, pruttar, kiss, bajs, snor och snorkråkor från födseln och uppåt i åldrarna. Är vi avslappnade och kan bara följa barnets nyfikenhet? Utan att det kommer stränga, dömande miner när barnet säger eller gör något lite tabubelagt? Hur ofta bemöter vi barnet med kontroll och tillsägelser och hur ofta lyckas vi släppa våra kontrollimpulser och bara låta barnet vara nyfiket och utforska?
  • Hur vi berör våra barn, är det med ren glädje och kärlek och värme? Tar vi oss tid till kroppskontakt och är vi medvetna om hur våra egna problem med kroppskontakt kan påverka barnen?
  • Och hur förhåller vi oss till våra egna kroppar? Hur ofta tillåter vi oss själva att ha roligt och skoja och njuta med våra kroppar? Hur ofta dansar vi? Hur ofta vidrör vi varandra med värme och närvaro? Hur ofta dansar vi med våra barn? Hur mycket sjunger vi och gör känsliga och sensuella saker, som leka med lera, måla, fingerfärg, snöänglar, och allt annat fysiskt…
  • Och hur bemöter vi barnets känslor, är alla känslor tillåtna? Tar vi oss tid när barnet gråter?
  • Och hur förhåller vi oss till barnens vilja att experimentera och prova annorlunda och ”förbjudna” saker? Är det okay att äta under bordet istället för ovanpå? Hoppa i vattenpölar? Skvätta ner hela badrummet med vatten? Prova att blanda theblad eller murbruk i soppan?

Några råd skulle kunna vara:

  • Lägg krut på barnets känslomässiga miljö. Leta efter dina egna svaga punkter: vilka känslor hos ditt barn har du svårast att acceptera? Inläggen här på bloggen om känslor kan vara en början.
  • Slösa med kroppskontakt. Alltifrån en lugn klapp på kinden till vild, bökig brottning. Vilka sorters fysisk lek har du svårast för? Kan du anta utmaningen att jobba med dina svårigheter där?
  • Lägg märke till och observera ditt kroppspråk, ditt tonfall och hur du känner dig i kroppen i förhållande till mer känsliga och tabubelagda saker hos barnet, såsom ilska, rädsla, kroppsfunktioner, när det vill ta på sitt eget eller andras könsorgan och så vidare. Hitta sätt att jobba med dina svaga punkter här. (Jag utgår från att vi alla har ett bagage av mindre sunda attityder med oss här)
  • När du känner att barnet närmar sig din gräns, till exempel om barnet vill utforska ditt kön, så ge ett respektfullt budskap av typen ”jag blir generad när du tar i min snopp, jag vill inte att du gör det” (eller så kan man föreslå att titta tillsammans). Det är väldigt lätt att inom de här områdena komma med mer dömande tillsägelser som lägger skuld på barnen. Typexempel: ”Nämen så gör man väl inte?!”. Inspiration till respektfull kommunikation kan man exempelvis finna i Non-Violent Communication.

Om att sätta gränser för barn

Egentligen tycker jag att det pratas för mycket om att sätta gränser mot barn. Vissa barnmorskor och kuratorer och andra hjälpare säger sig vilja hjälpa föräldrar att sätta gränser med sina barn. Jag tycker gränssättningspratet känns alldeles för mycket som att det är den vuxne som bestämmer och barnet ska anpassa mig. För mig vore det oftast bättre att prata om dialog eller samtal.

Tänk dig själv: Om vi har en chef, Olle, som fokuserar på att sätta gränser för sina medarbetare, och en chef, Kalle som fokuserar på att ha en pågående dialog och ett samtal med sina medarbetare, vem skulle du helst vilja jobba med?

Och jag tror att en demokratisk och respektfull dialog också får barnen mer med på tåget, så att de agerar i en samarbetsanda. Kan rekommendera exempelvis Thomas Gordon och Jesper Juul som skriver mycket om att etablera en sån dialog.

Men samtidigt så tänker jag att det också kan vara viktigt att inom vissa särskilda områden så kan föräldrar vilja bestämma, just för att de är vuxna. För mig är exempelvis sovtider och matvanor sådana områden där jag som förälder vill kunna ha en viss makt. Ett mindre barn har inte en sån överblick att det kan tänka sig in i att det blir jobbigt att somna sent, för att jag blir trött i morgon; den framförhållningen måste den vuxne stå för.

Eller apropå min post om matvanor nyligen, så kan den vuxne säga att man vill stödja bra matvanor genom att försvåra småätande, så att mellan målen kan man bara äta knäckebröd och grönsaker.

Och här är det något som jag tycker att man inte pratar så mycket om inom föräldraskap idag. Barnet kan ibland få ett utbrott när en vuxen bestämmer att nu är det verkligen tid att gå och lägga sig. Och det är väldigt viktigt att titta på vad som händer i den stunden.

Kanske ligger det några korn av sanning i debatten om curlingbarn på så sätt att moderna föräldrar gärna lägger sig platt när barnen visar starka känslor, för att vi vill vara snällare än våra mer auktoritära föräldrar. Jag vet inte, det ser säkert väldigt olika ut.

Det som jag ser som viktigt är att man som vuxen kan stå fast vid sitt beslut och genomföra det, och samtidigt välkomna och vara med i barnets känslor. Är det läggdags och barnet vägrar lämna teven, tycker jag att det är helt okay att som sista utväg bära in barnet i sovrummet. Men samtidigt är det enormt viktigt att man gör det med ett öppet och mjukt hjärta. Om man känner sig arg eller sur eller hämndlysten något sånt, är det bättre att vänta.

Aletha Solter betonar mycket att det kan vara viktigt för barn att få ett sånt kärleksfullt motstånd att gråta och rasa mot. Att när vi kan erbjuda en sån stadig och kärleksfull famn, så hjälper vi våra barn att bearbeta jobbiga känslor. Men observera, jag upprepar; det måste ske med en total mjukhet och avsaknad av antipati och irritation.

Det kan vara att barnet går med frustration över saker som händer på dagis eller vid tillfällen då föräldrarna varit stressade. Vanligt är just att sådana här jobbiga känslor av ångest, ilska eller sorg kommer upp vid sänggåendet, så det kan vara viktigt att ge akt på barnet då. Man kan kanske märka att barnet på olika sätt visar missnöje eller motstånd och då kan man om man känner sig mogen lugnt föra barnet tillbaks in i nattningen, och ta emot gråten eller de känslor som kommer.

En annan typisk sådan situation som kan vara mycket utmanande är mellan syskon, att frustration kommer upp dem emellan, och det ideala är även då att man ger tillfälle för barnet att gråta och skrika ”av sig” i famnen på en vuxen, eller om det hellre vill det, för sig själv. I bästa fall kan två föräldrar hjälpa varandra med såna konfliktsitationer. Jag har själv bara ett barn, och kan föreställa mig att detta är lättare sagt än gjort, samtidigt som enormt mycket kan vara vunnet när man kan hjälpa barnen med de jobbigaste känslorna kring att samarbeta och dela livet med ett syskon.

Ibland får jag frågan vad man ska göra om barnet nyps eller sparkar, och sånt är vanligare än man tror, det är barnets sätt att uttrycka ilska och vanmakt. Om man då själv är i ett tillstånd att man kan göra det med ett kärleksfullt hjärta, så tycker jag att det är helt okay att vänligt och bestämt hålla barnet i sådana lägen. Detta kan ofta hjälpa barnet att få gråta och komma igenom jobbiga känslor.

Boktips:

Thomas Gordon: Parent Effectiveness Training (Adlibris, Bokus)
Jesper Juul: Ditt kompetenta barn (Adlibris, Bokus)
Aletha Solter: Tears and Tantrums: What to Do When Babies and Children Cry (Adlibris, Bokus)

Hur du får dina barn att äta mer nyttigheter och mindre skräpmat och godis

KBT (kognitiv beteendeterapi) har ju varit en stor trend inom terapi de senaste åren, och samtidigt har det kommit en hel del kurser och böcker om att använda KBT-principer (s.k. inlärningsteori) med barn. På den här bloggen har det säkert framkommit att jag kan se en del nackdelar med dessa perspektiv, såsom den människosyn som man anar. Se vidare i Aletha Solters artikel om Supernanny Jo Frost.

Men på området ätande kan jag ändå tänka mig att det kan finnas vissa fördelar med att applicera ett inlärningsteoretiskt perspektiv. Det är ju ändå under många av de viktigaste åren i ett barns liv föräldrarna som bestämmer vilken mat som köps hem och när den serveras, så det finns ett stort utrymme att planera maten så att man underlättar för barnen att få smak för det man vet är nyttigt, och vice versa, att försvåra för dem att bli alltför förtjusta i onyttigheter.

Själv har jag regeln att så långt det bara är möjligt inte ge min son godis och skräpmat när jag vet att han är riktigt hungrig, och aldrig att han får ta initiativ till såna köp i affären. Utan istället strävar jag efter att ge nyttigare saker såsom grönsaker eller kanske en ostbit vid dessa tillfällen.

Ur ett inlärningsteoretiskt perspektiv är det ju så att ätande är en aktivitet som belönas med att det känns gott och att man blir mätt. Och ju mer hungrig man är, desto godare känns det att äta, och desto tydligare belönad blir man av mättnaden. Så om jag får sonen att äta grönsaker när han är riktigt hungrig, så kommer han hans hjärna ”automatiskt” att associera grönsaker med ”gott” och ”mätt”, alltså med något positivt. Och detta gör att på psykologspråk att beteendet ”äta grönsaker” ökar – han kommer att bli mer intresserad av att äta detta. Medan om han alltid är relativt mätt när han får glass och godis, så kommer associationen med ”gott” och ”mätt” att bli betydligt svagare. Sedan så är det säkert så att godis är gjort med en massa socker och smakämnen som ska göra det lätt för oss att gilla det, vilket gör att det har ett försprång gentemot grönsaker. Men genom att planera på det här sättet kan man minska den beroendeframkallande tendensen hos godis och skräpmat.

Här kan jag också påminna om GI-perspektivet som säger att om vi äter mat som tar tid att smälta (med lågt GI), så jämnas blodsockernivåerna ut och vi slipper bli jättehungriga och riskera att panikäta, vilket kan bli starkt belönande och beroendframkallandande.

Tyvärr så kan de nyss nämnda principerna sättas ur spel, exempelvis om det uppstår kamp eller tjat kring maten; då kan det för barnet bli så att istället för att smaken och mättnaden blir belönande, så blir det känslan av att få trotsa eller säga emot som blir det viktigaste. Så det är viktigt att titta på helheten om man upplever att det finns problem med barnen och deras ätande.

Här kommer några sammanfattande tips på saker man kan tänka på för att hjälpa sitt barn till bra matvanor:

  • Se över den generella känslomässiga miljön. Om du så mycket som misstänker att ditt barn har problem (med mat eller annat) som har en känslomässig koppling, så vill jag verkligen uppmuntra dig att våga ställa de svåraste frågorna: hur är min relation med barnet egentligen? Hur är stämningen hemma? Finns det problem från min egen barndom som påverkar hur jag är som förälder? Drabbas barnet av mitt dåliga humör? Hur ofta är jag närvarande på riktigt med mitt barn?
    Ätande är ett område som väldigt lätt påverkas av hur barnet mår känslomässigt, och då tror jag självklart på att man behöver ta itu med grundproblemen: vad det är som påverkar måendet.
    Läs gärna mer här på bloggen i kategorierna Barn/föräldraskap och Aletha Solter för mer uppslag i detta.
  • Försök att hitta enkla regler och enkla knep som gör att du inte behöver ge barnen något onyttigt när de är som hungrigast. Grönsaker, nötter, ost och andra saker med lågt GI är att föredra, och godis och snacks är det som ger tydligast sockerkick. Kanske kan du ha med en rågbrödsmörgås till dagishämtningen, eller se till att ha färdigskurna grönsaker i kylskåpet att slänga fram när ni kommer hem.
  • Var pragmatisk och mjuk. Vi lever i ett samhälle med mycket reklam för skräpmat och där många har problematiska matvanor. Jag läste för ett tag sen om en bok med namnet ”The Addicted Society” (det beroende samhället), och jag tycker det ligger något i den titeln. Vi är alla på jakt efter kickar av olika slag.
    I det läget måste vi som föräldrar (och andra som har hand om barn) lära oss att kompromissa. Kräver barnet lördagsgodis för att det hört att grannen får det, så kanske man kan lösa det så att hälften av godiset är ”nyttigare” såsom torkad frukt och nötter.
  • Glöm inte dina egna matvanor. Barn lär sig också av att se oss vuxna. Detta kallas inom inlärningsteori för modellinlärning. Goda, nyttiga och trevliga måltider tillsammans i lugn och ro är viktiga för att ge barnet en sund relation till mat.
  • Det är också viktigt att låta barnet vara med och bestämma om maten och få delta i matlagning och allt kring maten och helt enkelt uppleva glädje kring mat. Så om ni hamnat i tjat och gnat och bråk kring maten, lägg ner kampen och fokusera på positiv interaktion. Det är ju nämligen så att de flesta barn har perioder när de har fixa idéer kring mat, men ändå så lyckas barnen i slutändan få i sig de näringsämnen de behöver för att växa och bli stora.

Gränssättning, belöningar, bestraffningar och COPE-programmet

Lyssnar på ett utmärkt inslag på P1 där en teatergruppen Teaterrepubliken gjort en kritisk föreställning bl.a. om föräldraprogrammet COPE som används i många kommuner. Det är från hösten 2011, men förtjänar ändå att tas upp.

Några tankar:

”Effektiv” gränssättning

Cope-representanten föreslår att man kan ta bort s.k. förmåner såsom att få titta på TV när barnet gör oacceptabla saker. Han är noga med att påpeka att 80 % av programmet handlar om att etablera en positiv relation till sitt barn och där kan jag till viss del hålla med, att ibland blir kritiken mot dessa föräldrastödsprogram lite väl svartvit, det mesta handlar ändå om detta positiva (tror man kan gruppera ihop programmen Komet, Cope och Incredible Years, de är ganska lika i detta avseende). Min gissning är att det är dessa 80 % av relationsbyggnade som gör att programmen uppvisar effektivitet i studier.

Men varför ska de 80 procenten som är trevliga och humanistiska få motivera 20 procent som är oetiska och icke-humanistiska?

Alla KBT-are vet att bestraffning helt enkelt inte fungerar. Det skapar dålig stämning, protester, tjafs och är helt enkelt inte ett effektivt sätt att förändra beteende, och detta stöds av åtskilligt med forskning.

Jag skulle önska att föräldrar har som ideal att bygga familjen med samma etiska och moraliska ideal som vi har för samhället. Det vill säga demokrati, respekt för den enskildes integritet, kärlek, medkänsla och så vidare. Och när någon gör något man inte gillar, så får man inleda en dialog med den personen och försöka att förstå vad som händer.

Aletha Solter räknar upp tre tänkbara orsaker till att barn inte beter sig som man önskar:

  • Barnet har ett legitimt rättmätigt behov – det är exempelvis uttråkat och söker stimulans
  • Barnet saknar information eller förmåga att kontrollera sina impulser. Exempelvis när mindre barn spiller.
  • Barnet lider av stress eller obearbetat trauma. Såsom när ett barn är svartsjukt på ett syskon och grälar/slåss med syskonet.

Inget av dessa fall motiverar en bestraffning. Radioprogrammet diskuterar exemplet att ett barn är våldsamt mot ett yngre syskon. I ett sånt fall behöver föräldern först avstyra den omedelbara faran, exempelvis genom att sära på barnen och hålla i ett barn som inte kan styra sina egna impulser. Och i nästa steg tvingas föräldern verkligen anstränga sig för att förstå vad det kan vara som orsakar våldet.

I det här perspektivet så framstår alternativet att ge en bestraffning som en genväg. Det är ansträngande att titta på orsaker. Och det kan dessutom innebära att man som förälder måste titta på sina egna tillkortakommanden (har jag genom mina egna beteenden orsakat smärta hos barnet som kan ha lett till att det slår sin syster?). Förslagen om ”effektiv bestraffning” minskar sannolikheten att föräldern verkligen kommer att ta den jobbiga vägen. Och jag är dessutom rädd att de föräldrar som mest skulle behöva jobba med att förstå sina barn, kommer att vara mest benägna att ta till bestraffning.

Belöningar

Bara några korta ord om belöningar:

Det finns mycket forskning som tyder på att belöningar inte fungerar på sikt. Aletha Solter går igenom några av dessa nackdelar med belöningssystem i artikeln om Supernanny Jo Frost:

  • Belöningar gör att barnets fokus hamnar på att göra saker med ett materiellt mål i sikte. Barnet diskar för att få poäng och kunna köpa något istället för att göra det för att delta i en god familjestämning där vi hjälper varandra och dessutom har trevligt på vägen.
  • Belöningar mister helt sin verkningskraft med tonåringar (blir svårt/omöjligt att hitta effektiva belöningar), och då finns stor risk att föräldern ångrar att han/hon inte istället inriktat sig på relationsbyggande.
  • Föräldrar behöver hela tiden hjälpa barn att jobba för långsiktiga mål, såsom personlig utveckling, hjälpa andra och så, medan belöningarna lägger fokuser på kort sikt och materiella, yttre ting.

Slutsats

Det vore intressant att se forskning på föräldraprogram som inte tar sådana här genvägar. Personligen tror jag att det finns många komponenter som är tveksamma i dessa de mest kända programmen, men att bara människor går på kurs och fokuserar på sina föräldraskapsbeteenden, säkert ger stora förbättringar.

Anm: Läs mer om nackdelarna med belöningar och belöningssystem i Alfie Kohns bok Punished by Rewards (Adlibris, Bokus). Det finns också många bra intervjuer med Kohn som man kan höra på nätet, t.ex: på BlogTalkRadio.