Veckans löpsedelsskandal är att Anna Wahlgrens dotter, Felicia Feldt skrivit en bok och berättat om hur det var att vara barn till föräldragurun. Media älskar att bygga upp ikoner och se dem falla.
Jag har inte läst boken, men en sak jag vill blogga om i det här är att när Feldt konfronterade AW med saker som hänt i barndomen, så kastade hon från sig kritiken och hävdade att hon var ”världens främsta barnuppfostrare”.
Tänk vad världen skulle vara bättre om vi alla som föräldrar kunde erkänna våra fel och brister och bara lyssna icke-dömande på det våra barn har att säga!
Den här attityden när föräldrar helt förnekar det de gjort och sitt ansvar för barnens mående, tror jag är något av det mest skadliga som finns (läs gärna mer i Alice Millers böcker om detta).
En liten sak till: Under Dan Josefssons recension frågar någon vilka brister som finns med Anna Wahlgrens böcker. Som jag förstått det så är vanlig, mjuk och kärleksfull kroppskontakt mellan föräldrar och barn både anknytningsskapande och lugnande och kan hjälpa barn att sova (se mitt blogginlägg om sömnmetoder). Anna Wahlgren rekommenderar istället att lägga barn i vagn och köra den över en tröskel eller att buffa barnet bestämt i baken. (bara ett exempel på hur hon relaterar till anknytningsforskningen).
—
Boken (Felicia försvann) på Adlibris, Bokus, Jag gillade också Lady Dahmers blogginlägg (och även det här) om boken.
Intressant ändå. Jag har hela tiden känt en stark motvilja mot hennes ”råd” bara av det enkla skälet att hon verkat så otroligt säker på sin sak. Så säker är man inte om man vet vad man håller på med – då är man mer nyanserad.
Välkommen – bra poäng! /Daniel
Jag är en ganska ny mamma. Men från första stund jag hörde om AW:s metoder så var det något i mig som skrek ”ALDRIG!” Jag har väldigt svårt att acceptera och prata med andra föräldrar som glatt och nöjt använder sig av dem – men har försökt att inte lägga mig i för mycket (även om mitt kroppsspråk alltid är allt annat än svårtolkat…)
Nu när detta uppmärksammats känner jag mig en aning lättad (förutom väldigt illa berörd av berättelserna) eftersom kritiken inte kunde komma från någon bättre. Jag är stolt över dottern som vågar stå på sig och hoppas att metoderna ska glömmas. Snabbare än blixten, helst.
Tack för kommentaren – välkommen hit! /Daniel
Har bara hunnit igenom halva boken av Felicia Fäldt, men jag kan säga att det känns väldigt skönt att läsa om någon med liknande problem som en själv.
Välkommen! /Daniel