Kategori: Barn/föräldraskap

Om syskonkonflikter

För några veckor sedan skrev jag om barns konflikter med kompisar. Jag försökte göra poängen att vi nog ofta skäms när våra barn bråkar med sina vänner, men istället skulle vi kunna försöka vara där och trösta och tillåta jobbiga känslor att komma fram.

Jag tänkte spinna vidare på detta tema och skriva lite om syskonbråk.

Även när syskon bråkar, så tror jag att många föräldrar skäms eller blir irriterade över att de överhuvudtaget bråkar. Och då blir det lätt en ond spiral så att ju mer man försöker hindra konflikter, desto mer konflikter blir det.

I stället kan man arbeta på att helt acceptera att syskonen har konflikter och se det som att barnen kanske aldrig kommer att älska varandra eller bli bästa vänner, men att familjen och syskonen kan vara en plats att öva samarbete med människor som man inte valt och som man inte alltid tycker om. Förälderns uppgift blir då att vara tydlig med grundprinciper och värderingar och sedan coacha barnen i att lösa konflikter utifrån sunda värderingar.

Och i enlighet med det förra inlägget: Om man som förälder kan välkomna all ilska, frustration och gråt som kommer, så kommer dessa känslor inte att vara så farliga för  barnen, och de kommer så småningom att lära sig att vara nära andra människor även när det är som mest jobbigt.

Så när barnen ryker ihop: försök att inte tänka ”nu igen, varför slutar de aldrig tjafsa” – tänk istället att wow, nu har vi verkligen möjlighet att jobba med känslor, kommunikation och konfliktlösning. Trösta och var nära den som gråter eller är arg. Validera känslor, visa förståelse (”Erik, klart att du blev arg när Lisa tog din bil”). Och när den värsta känslostormen blåst över: prata om konfliktlösning, respekt, integritet och samarbete.

Om man ändå känner att man vill minska mängden bråk mellan syskonen har jag två råd:

  1. Se till att coacha innan en konflikt uppstår. Gå in till barnen när de leker som bäst och titta till dem och prata om dem om vad de gör – försök att se och uppmärksamma vad varje individ gör. Istället för att vänta gå dit tills det blir en konflikt. Om du hör på tonläget att det håller på att bli frustrerat, så kanske det går att komma med ett inpass som leder leken vidare.
  2. Lek regelbundet med ett barn i taget. Detta är ett råd som föräldrarådgivare över hela världen ger, och det kan kanske verka banalt, men det fungerar faktiskt väldigt bra. Om konflikterna håller på att gå helt över styr, kan man behöva införa en lekstund varje dag med varje barn. Minst en gång per vecka bör vara ett minimum.

Jag vill verkligen inte försöka påskina att jag är världens bästa förälder hela tiden, men jag skulle ändå vilja berätta om en stund när jag kände mig väldigt nöjd med hur jag lyckades avstyra en konflikt mellan våra barn. Vi höll på och packade och städade ur stugan vi hyrde i somras. En typisk halvdag som var rätt tråkig för barnen. De lekte bra själva ett tag, men så hörde jag att frustrationsnivån höll på att stiga snabbt. Det ena barnet vill leka att något med att djur var sjuka och det andra var inne på ett rymdtema. En sån sak som snabbt kan eskalera till en jättekonflikt med tårar och ilska. Eftersom vi bara var tvungna att få packat så var det viktigt att hitta en utväg. ”Leker ni rymden?” sa jag. ”Och sjukdomar?… Jag tror faktiskt vi har någon som fått rymdsjuka här.” Jag såg mig omkring i stugan efter något som kunde vara med i en sån lek. Jag fick syn på några stearinljus och fortsatte ”Det här är en rymdspruta och när man fått rymdsjuka, så måste man få en rymdspruta”, och så fick barnen varsin rymdinjektion i naveln samtidigt som det till barnens förtjusning kom konstiga rymdljud. Sen kom de själva på att alla mjukisdjuren nog också hade fått rymdsjuka och var tvungna att få sprutor. Och vi föräldrar kunde i lugn och ro städa klart i stugan…

Den här artikeln är delvis baserad på boken Siblings Without Rivalry (Adlibris, Bokus) som jag varmt kan rekommendera. Läs också gärna mer här på bloggen om barns känslor.

Det kom ett brev… om sömnmetoder

Hej Daniel!

Jag har följt din blogg sedan årsskiftet. Jag har även läst äldre inlägg och hajade till när Anna Wahlgrens sova-hela-natten-metod (”SHN”) berördes. För vår del har den varit alldeles underbar. Lilltjejen ”kurades” vid 8 månader och det gick plättlätt. Efter två nätter sov hon 11 timmar i sträck och ifall hon vaknade till så ramsade vi mjukt från vår säng så att hon hörde det in bakom skynket två meter bort och somnade om så gott, så gott. Om läggningen någon gång strulade så ramsade vi hurtigt från diskbänken lite då och då så att vi fick sista ordet. Så sov hon. Wonderful. Storasystrarna som då var X år och Y år behövde ju också lite tid innan läggdags så det var ju bra om minstingen somnade vid sjusnåret. Detta fortgick i ett och ett halvt år och så kom lillebrorsan till världen och läggningarna började strula. Gap och skrik bakom skynket och arga protester. En så kallad fnurra på tråden som det kallas på Annas forum.

Fnurra på tråden? Snarare en listigt kamouflerad misshandel utförd av oss vuxna gentemot vårt barn som på alla möjliga sätt försökte nå oss genom våra högljudda ramsor, tillrättalägganden och korta natti natti sagda under promenaden ut ur rummet, bortvända från henne som lämnades ensam i totalmörkret bakom mörkläggningsgardinerna.

Du skriver att det saknas forskning om de långsiktiga effekterna av bland annat denna sömnmetod och det är synd. Själv har jag kämpat i ett halvår för att lappa och laga de gigantiskt trasiga sår vårt handlande orsakat vår dotter. Anknytningen har fått börja om och huruvida den kommer att bli fullständig återstår att se men det går framåt. Hon fyller tre år om en månad och somnar numera alltid med mamma eller pappa vid sin säng. Hon väljer också själv att hålla mig i handen vilket har tagit lång tid för henne att kunna ta emot.

Man kan väl säga att jag vaknade upp till sist och undrade vad fan vi höll på med. Hur skulle jag själv känna mig ifall min sambo totalt ignorerade mina kommunikationsförsök med ett goddagyxskaftsvar repeterat fyra gånger, ibland sex ifrån andra änden av huset? Jag skäms verkligen över detta.

Det är möjligt att andra SHN-utövare lyckats bättre än vad vi gjorde. Att deras barn gladeligen hoppar i säng för att sova så gott som de blivit lärda och fortsätter med det år ut och år in. Kanske följde vi inte alla delmoment i metoden utan ville bara ha russinen ur kakan med lång sammanhängande sömn och minimal insats när barnet ibland vaknade på natten? Med andra ord kan jag inte säga att metoden som sådan är skadlig men jag VET att den förenklar och reducerar barnet till något som knappt är mänskligt. På natten sover man. Punkt. Somnar man inte snabbt och lätt så har mamma eller pappa inte varit tillräckligt tydlig i sitt ”besked”. Vilket trams.

Detta har alltså jag, en mogen människa över 40 år med ytterst välordnade förhållanden i arbetslivet, plånboken och tillvaron i stort gjort mot mitt barn. Hjärtat blöder.

Jag tror inte att det hade satt sådana spår ifall vi bara låtit bli att försöka rätta till den där fnurran som uppstod vid tvåårsstrecket. Innan dess så sov hon ju verkligen gott direkt en minut efter gonattet. Grät aldrig på natten utan gnydde till och fick höra en mjuk röst med de välbekanta orden. Skadan uppstod nog när läggningarna INTE fungerade så och vi valde att utöva SHN-metodens olika verktyg för att dottern skulle somna av sig själv. 30-40 minuters duell var inte ovanligt. Där gick det sannerligen fel.

En kväll i somras bad jag om förlåtelse till henne. Vi hade läst saga tillsammans och hon blev som vanligt arg och aggressiv mot mig. Trött och ilsken. Kudden flyger iväg mot mig otaliga gånger och händerna slår mig. Igen. Ingen kontakt. Så hade det varit hela sommaren. Hon kändes inte närvarande utan gled ofta in i ett konstigt ansiktsuttryck med underbett och stel blick och så dessa klösande små händer som slet bort mina händer när jag skulle hålla om ryggen för att lugna. Detta oavsett hur mjukt jag rörde henne.

Förlåtet ja. Jag kände mig ofta tom och ledsen inombords i dessa situationer. Vad skulle jag göra? Hur skulle vi kunna rätta till det vi antog gått snett? Hon ville inte ta emot närhet annat än i bussituationer och framför allt inte vid läggdags. Just denna kväll så började jag bara prata. Prata om hur ledsen jag var att hon fått vara alldeles ensam i sin säng och att jag förstod hur ensam hon måste ha känt sig. Att hon nog varit väldigt rädd i mörkret och att mamma och pappa gjort fel som inte kommit och tröstat då. På alla möjliga vis så beskrev jag vad jag trodde hon upplevt och strök henne över kinden under tiden. Det som händer under dessa minuter är för evigt fastborrat i mitt minne och mitt hjärta. Lilla Elin börjar gråta, inte på ett barns sätt utan på ett mycket plågat och återhållsamt sätt. Som om hon kämpade med att kontrollera sig. Hon ligger på rygg i sin säng och jag sitter på golvet bredvid. Hennes blick stirrar upp i taket och underläppen darrar. Hennes bröstkorg nästan krampar av andningen som blivit alldeles ur fas. Hon försöker säga något men det bara gurglar och hon kräks rakt upp i luften. Jag hinner inte röra mig innan hon fullkomligen kastar sig om min hals och håller armarna hårt knutna runt mig. Hon kan inte riktigt prata utan kräks mera och vi torkar bort det med täcket. Jag fortsätter att prata, stackars lilla Elin som varit så rädd och ensam. Så rädd och ensam och mamma kom inte. Förlåt Elin, förlåt. Jag ska aldrig aldrig göra så igen. Det var fel. Förlåt. Och så vidare tills hon slutar att gråta. Då börjar hon prata. Säger att jag var skrämsig då. Att hon var jätterädd. Om och om igen.

Nästa dag har vi en helt annan tjej hemma. Hon sitter nära. Jag får krama lite försiktigt. Vid kvällssagan avbryter hon mig och ber att få höra om när hon var ensam och rädd. Jag berättar och ber om förlåtelse. Hon somnar gott. Efter detta har det bara blivit bättre och bättre men det är ändå inte fullständigt. Svårt att förklara men påtagligt för mig som mamma.

Oj. Det blev långt ändå. Jag ville bara berätta vår historia som ger en inblick i vad just denna metod råkat ställa till med i vår familj. Lillebror som är tio månader kommer lyckligtvis aldrig att uppleva samma sak. Om du eventuellt har någon fråga så svarar jag gärna.

MVH Elins mamma

——

Från Daniel: Jag valde att be att få publicera detta brev eftersom det innehöll så många kloka och personliga reflektioner kring sömnmetoder, och inte minst en väldigt gripande berättelse om att be sitt barn om förlåtelse. (Barnets riktiga namn är ändrat till Elin)

Missa inte att bloggposten som brevet refererar till finns här.

Tjafsar ditt barn med andra barn?

Tänk dig att: Ditt barn har med en kompis hem. Du står vid spisen och lagar mat, och du hör glada skratt från barnkammaren. De verkar ha riktigt roligt och du börjar känna att föräldrahjärtat värms, och kanske börjar du känna dig lite stolt över vilket trevligt och socialt barn du uppfostrat. Men ack, plötsligt förbyts skratten i gråt och skrik. Du går in och tittar vad som är problemet, och du hör att det är ditt barn som skriker mest, och när du frågar vad som står på så säger det ”han tog min legobit” samtidigt som det finns hundratals andra legobitar på golvet. Plötsligt är du inte lika stolt över barnet, utan börjar skämmas över att barnet får ett utbrott över en sådan struntsak.

Känns detta igen? Att ditt barn helt oväntat kan börja agera väldigt omoget och känslomässigt mitt i leken med ett annat barn, särskilt när du är med? I dina vuxna ögon borde barnet visa upp sina bästa sidor när det leker med nya lekkamrater, men istället väljer det ofta att visa upp sina sämsta sidor? Kanske verkar barnet helt orimligt upprört över en småsak som absolut inte borde kunna störa, såsom att kamraten tar en legobit när det finna massor av andra.

Det här är något som hänt mig åtskilliga gånger, och jag har sett det en hel del med andra barn också. Så ofta så att jag gjort min egen lilla teori kring detta. Om man tar som grund Aletha Solters tanke att barn aldrig beter sig illa av ren illvilja, kan man undra varför de ibland beter sig så här. Ett  barn som leker bra och utan konflikter på dagis, varför kan det plötsligt brista ut i skrik och missnöje när en förälder är med?

Jag tänker att det här är viktigt att förstå att för ett barn på säg 4-5 år, så är det enormt svårt att överhuvudtaget ha sociala relationer. Hjärnan är helt enkelt inte så utvecklad, och barn i förskoleåldern jobbar hela tiden med att lära sig leka och vara tillsammans med andra. Jämför med hur svårt det skulle vara för oss otränade att dansa på slak lina, det skulle kräva en oerhörd koncentration och man skulle vara trött efter 5-10 minuter. Ungefär så jobbigt tror jag det kan kännas för barn att umgås med andra barn ibland. Eller föreställ dig att din bästa vän när ni satt och pratade plötsligt tog kaffekoppen och bankade den i huvudet på dig, eller började gråta häftigt eller bajsade på sig eller helt enkelt gick iväg utan att säga något och pratade med någon helt annan. Så är det att ha en kompis på dagis…

För att kunna leka med andra jämnåriga på dagis måste man kunna vänta på sin tur, och förstå vad den andra säger och vill, och man måste kunna lyssna på den andres impulser och också komma med egna inpass, och kompromissa om vad man ska göra och så vidare. Och man måste stå ut med och hantera att de andra är barn och ibland har svårt att hantera sina egna känslor och impulser.

Så kanske är det så att när ett barn får känsloutbrott när de leker och vi föräldrar är närvarande, så kanske dessa känslor säger ungefär: ”Snälla mamma (pappa) kom och trösta mig och krama mig, jag tycker det är SÅ SVÅRT och jobbigt att leka med jämnåriga, ibland blir det bara för mycket helt enkelt”. Det kanske är barnets uppdämda frustration och desperation över allt svårt och jobbigt som händer under dagisdagarna som kommer ut. På dagis är det hela tiden ont om vuxna, men när föräldern är där så kan man bara inte hålla sig, tårarna och skriken kommer. Kanske kan det till och med vara så att precis när man har som roligast, så påminner detta roliga om hur jobbigt det också kan vara, och kanske kan detta förklara varför barn kan pendla i humöret så oförutsägbart för oss vuxna.

Slutsatsen är att jag tror att det är väldigt att viktigt inte bli arg och tillrättavisa barnet när jobbiga känslor kommer upp i barnets lek med andra barn. Utan att bara ta emot dessa känslor med en öppen famn, så som jag tidigare beskrivit. Jag kan tänka mig att många liksom jag skäms lite inför det andra barnet när detta händer. Man börjar oroa sig att barnet förstör sina chanser att bli populär bland de andra barnen när barnet agerar ut så. Här tror jag det kan vara viktigt att tänka på att barn är vana vid att andra barn har massor av känslor. Om ditt barns kompis ser att sorg och ilska tas emot med öppen famn, kan det till och med hända att du får äran att ta emot några av kompisens tårar efter ett tag.

Om man ändå känner att sådana här utbrott börjar bli för frekventa och problematiska, så är det första rådet jag skulle ge, att du som förälder ser till att vara med och guida barnen i leken. När en vuxen är med så känner sig barnet sig ofta tryggare och den vuxne kan också guida lite när det blir problem. Kanske har ditt barn specifika problem med turtagning eller något annat, sånt är helt normalt, och det är då en enorm hjälp om du som förälder coachar barnet i detta. Och ibland kan leken fastna i något som känns repetitivt eller frustrerat och då kan man som vuxen liksom smörja maskineriet genom att komma med nya idéer och impulser, så att det kommer vidare.

Aletha Solter har förresten gett ut en ny bok om lek: Attachment play (Adlibris, Bokus, bokens hemsida). Det här inlägget handlar om att konflikter mellan barn kan ses som något normalt och förståeligt. Självklart kan konflikter med andra barn också vara ett tecken på att barnet på något sätt mår dåligt eller stressas av något. I så fall är det viktigt att ta tag i detta. Välkommen att läsa mer om att hjälpa barn här på bloggen under rubrikerna Föräldraskap och Solter.

När ditt barn krisar – några kom-ihåg-punkter

Jag har ju tidigare skrivit ur olika perspektiv om föräldraskap och barns psykiska hälsa. I det här inlägget tänkte jag försöka kort sammanfatta några viktiga punkter att tänka på om du är orolig för hur ditt barn mår. Jag försöker skriva så kort och tydligt som möjligt, eftersom jag vet att det kan kännas bra att ha något tydligt att relatera till när allt känns som jobbigast. Du hittar mer om föräldraskap här på bloggen under rubrikerna Aletha Solter och Barn/föräldraskap.

  1. Ta kontakt med ditt barn. Det vanligaste jag ser när jag ser barn som mår dåligt är att de isolerar sig på något sätt. Och att föräldrarna känner sig handfallna i hur de ska närma sig och nå fram till barnet. Jag vet att det ofta är lättare sagt än gjort, men jag vill ändå uppmuntra dig att göra allt som står i din makt för att öka din kontakt med barnet. Tänk på att de allra enklaste sakerna oftast är effektivast. Kanske känner ni några ögonblick av lugn innan ni släcker lampan på kvällen eller när ni sitter i bilen. Då kan man utnyttja denna stund till att lugnt och försiktigt prata med barnet och kolla av hur det har det. Kanske finns en kusin eller farmor eller landställe eller någon sån plats där barnet trivs. En dag eller helg på ett sånt ställe kan göra under för er relation när allt känns svårt och omöjligt.
    Det kan vara viktigt att våga ta kommandot och med bestämdhet i rösten säga att ”nu går vi en promenad” eller så. Man kan också behöva säga ungefär att ”jag vill vara i en familj där vi hjälper varandra när vi har det tufft, så det är inte okay att du säger att mår dåligt och sen sitter hela kvällen på ditt rum”.
  2. Våga prata om känslor och validera det allra svåraste. En annan vanlig sak jag möter är att föräldrar är rädda att prata om jobbiga känslor för att de tror att det blir värre om man pratar om dem. Särskilt laddat blir det ofta med stark rädsla eller ilska eller när barn tänker på döden. Då gäller det att ta ett djupt andetag och bara ta tjuren vid hornen och lugnt ta upp det där jobbiga. Ett tips kan vara att visa sårbarhet och säga att det är svårt för dig, som vuxen, att prata om detta.
    Det kan låta som en klyscha, men jag tror verkligen till 100 % på att allting blir mindre farligt för ett barn om vi kan prata lugnt om det.
    Läs också gärna min post om giraffspråket.
    Glöm inte heller att du kan vara en förebild när det gäller sårbarhet. Du kan prata om dina egna jobbiga känslor och tillkortakommanden, både som vuxen och barn. Och du kan be om ursäkt för dina mindre goda stunder med barnet, jag tror vi alla är där någon gång att vi låter vårt dåliga humör gå ut över våra barn.
  3. Vem mår sämst, du eller barnet? Det är helt naturligt att man blir väldigt orolig och i obalans när man får tecken på att ens barn inte mår så  bra. Tyvärr är det också vanligt att detta drar upp de allra värsta demonerna och rädslorna i förälderns psyke och det hela slutar i att föräldern är ännu mer i kris än barnet. Om du känner att det är på väg åt det hållet, så är det verkligen viktigt att du bryter denna trend. Exempelvis genom att prata med vänner eller professionella, eller genom att ta dig tid för dig själv. Det är nästan alltid lönlöst att försöka närma sig sitt barn om man inte har något slags grundläggande lugn och acceptans i förhållande till situationen. (läs gärna också posten här på bloggen om hur barn kan trigga sina föräldrar).
  4. Ta dig tid att leka och bara vara med barnet. Detta faller delvis in under punken ett ovan, men det förtjänar att upprepas, att det mest läkande och lugnande för barn ofta är att tillbringa ordentligt med tid tillsammans med en förälder och att man ger utrymme åt både lugna stunder och lek. Är barnet väldigt rädd, så kan man till exempel låtsas att man är världens räddaste förälder. Inte så att man driver barnet, utan så att man tillsammans kan skratta åt vad mycket det finns att vara rädd för här i världen. Nu när allt känns tufft kan det vara läge att tänka tillbaks på vilka lekar som fått er att skratta mest tidigare. (läs mer om lek här på bloggen)

Tips på mer att läsa:

Tänker du ta kort på dina barn i sommar?

… Glöm i så fall inte att fota dem när de är trötta, sura, uttråkade och missnöjda.

Jag skriver detta för att jag har märkt på mig själv att jag gärna väljer ut bilder att framkalla där sonen ser glad, lycklig och helst fullkomligt strålande ut. Det liksom stödjer mitt föräldraego, får mig att känna mig som en exemplarisk förälder.

Men det slår mig att hur ska sonen tolka detta när han tittar i fotoalbumet sen? Kommer han att känna att pappa vill att han helst ska se glad och lycklig ut? Jag tror att det tyvärr finns en tendens i vår kultur att tycka om glada ungar. Men för att barnen ska må bra behöver de känna att alla känslor är tillåtna och välkomna. Så vi föräldrar kan göra en insats genom att också framkalla de där mindre roliga bilderna när barnet är allt annat än glad.

Detta får mig också att tänka på ett föredrag jag hörde en gång med Mary Pipher. Hon försökte prata utifrån erfarenheterna som psykolog och terapeut om vad det är som kan bygga bra familjer, och en sak hon lyfte fram var att det som barn kommer ihåg från familjens semestrar sällan är de där perfekta dagarna på stranden eller nöjesfältet. Nej, det de minns och tycker om att prata om är när familjen mött ett svårt problem, och löst det tillsammans. När campingplatsen varit full, eller när man missade sista färjan, eller när det var strejk på flygplatsen och man fick improvisera någonstans att sova.

Så som jag tidigare skrivit: Underskatta inte det tråkiga, jobbiga och frustrerande, på semestern såväl som i vardagen.

Tillägg: När jag läser kommentarerna så känner jag att jag kanske behöver förtydliga att när barn har en jobbig känsla, så behöver de framförallt att vi som föräldrar är nära, och då är det ofta inte läge att fotografera. Syftet med det här inlägget var att fundera över vad för kriterier vi har när vi väljer bilder och om det går att hitta bilder som ger en mer allsidig bild av känslor än att att bara fokusera på glada barn (som jag själv periodvis gjort)

Problemen med napp för spädbarn

Idag tänkte jag skriva om ett kanske symbolladdat ämne: nappen.

Jag tänker så här: Det är viktigt att det etableras ett samspel mellan förälder och barn, där barnet ger signaler och föräldern gör vad den kan för att möta barnets behov. I början kommunicerar barnet i första hand genom att skrika. Men sedan blir signalerna mer och mer mångfacetterade, barnet utvecklar ett språk. När barnet signalerar något slags behov och sen märker att föräldern (vårdnadshavaren) möter det, så utvecklar barnet en grundtrygghet som säger att jag kan få mina behov mötta. Barnet får en grundkänsla av att världen är god. Inom psykologin kallar vi ofta detta för anknytning. Det finns idag mycket forskning som visar att en god anknytning är mycket viktig för både den psykiska och kroppsliga hälsan.

När det gäller spädbarn kan behoven handla alltifrån att barnet behöver en ny blöja, till att barnet är ledset och behöver tröst.

När man som jag avråder från att ge barnet napp, så tänker man att alla barnets skrik är uttryck för behov, som man som förälder behöver möta. Om barnet till exempel är rädd och behöver närhet, så är det olyckligt att ge det en napp att suga på istället, för då lär sig barnet att suga på nappen istället för att vara nära en vuxen. Att ge napp blir som ett budskap att vuxenvärlden inte vill möta behovet av närhet.

Den springande punkten i det här tror jag är barns behov av att gråta och skrika. Jag tror många blir benägna att införa napp, när de har kollat om bebisen gjort i blöjan, ammat och kollat av om barnet är varmt eller kallt. Om bebisen fortfarande skriker, så drar många slutsatsen att barnet kanske har ”sugbehov” och så ger man barnet en napp.

Det som man då missar är att bebisar kan ha en massa smärta och stress som de behöver gråta och skrika över. Att födas, pressas ut genom födslokanalen och komma ut i den kallare luften är bara det en ganska jobbig upplevelse. Dessutom finns det i vårt samhälle en massa stress som påverkar barn. En uppsjö av ljud och ljusupplevelser, stressade vuxna och barn, bilar och bussar som låter, för att inte tala om all känslomässig stress. Detta kan handla om konflikter inom familjen, stress, ångest och osäkerhet hos föräldrarna, och så vidare. Allt detta behöver inte vara något stort problem om man gör sitt bästa för att minimera skadan, och en del av detta är att låta barnet gråta och skrika precis så mycket som det vill (läs gärna mer om barns skrik i Aletha Solters artikel om detta här på bloggen).

Att låta sitt barn skrika och gråta i sin famn är helt enkelt väldigt hälsobefrämjande, och det leder också till en bra och stark anknytning.

Napp och ätproblem

Jag vill verkligen inte säga kategoriskt att napp kan leda till ätstörningar. Men det oroar mig ändå lite att vi lever i en kultur med starka tendenser att när man känner ångest eller något jobbigt, så tenderar vi att vilja stoppa något i munnen; tuggummi, godis, mat eller så. Och napp kan tyvärr bli just ett första steg i att utveckla såna dåliga vanor. När barnet har ångest och verkligen behöver gråta, skrika och bli tröstad så får det istället en plastsak intryckt i munnen och förväntas hantera känslorna genom att suga på denna.

Att ta emot barns känslor

Jag är ju ganska inspirerad av Alice Miller i mitt arbete och i det jag skriver här. Jag tycker ingen som hon har lyckats formulera att vi i vår kultur ofta inte är så bra på att ta hand om och möta våra barns mest smärtsamma känslor. Särskilt känsligt kan det vara med de allra minsta barnen, spädbarnen. De är oändligt utlämnade till sin omvärld, och för många av oss kan det väcka ångest och smärta att vara nära ett barn som skriker i högan sky, och som någonstans kommunicerar en väldig smärta. Och dessutom vill man vara en bra förälder, och det finns verkligen inget man kan göra för att få bort skriket; bebisar kan skrika långa stunder, särskilt under de första månaderna efter födelsen, och särskilt om det funnits olika stressfaktorer såsom en jobbig förlossning, konflikter, smärta eller trauma i omgivningen under graviditeten eller så.

Jag vill verkligen uppmuntra alla föräldrar att ta detta med barnets känslor på största allvar, att prata med vänner och andra om detta, och läsa på, gärna här på bloggen och på andra ställen, och verkligen våga titta på de allra innersta känslorna i en själv som detta område kan väcka.

Sugbehovet, då?

När människor pratar om napp, så pratar de ofta om att bebisar har ett sugbehov. Hur kan man se på detta?

Det finns en stark reflex att suga hos spädbarn, som såklart handlar om att det är på det sättet de får i sig näring.  Fråga här blir om den reflexen kan bli riktad åt fel håll, så att barnet vill suga som ett sätt att hantera jobbiga känslor. Jag skulle absolut kunna tänka mig att det kan vara så, även om jag inte sett några studier eller någon forskning på detta. Om det är som jag tror, så kan alltså ett barn som haft det lite ovanligt jobbigt på något sätt, också uppvisa ett större ”behov” av att suga.  Detta ”sugbehov” kan föräldrarna lätt tolka som att barnet skulle må bra av att ha napp. Men om det är som jag tror, så skulle barnet egentligen behöva gråta och skrika, och om det tilläts att göra det, så skulle behovet av att suga minska.

Symbolladdade områden inom föräldraskap

Samtidigt som jag försöker skriva om detta med napp på största allvar, så vill jag också säga att det finns en hel del områden inom föräldraskapet som kan bli överdrivet stora och symbolladdade. Napp är ett exempel; TV eller inte, barnvagn eller sjal och samsovning är andra områden. När vi tar dessa områden på för stort allvar, så blir vi dömande och moraliserande mot oss själva och andra som inte ”når upp till måttet” i detta avseende, och det tror jag är olyckligt.

Ibland får jag mail av föräldrar som är oroliga för att de gjort ”fel” på något sånt här område. Därför vill jag också säga att även om dessa områden är viktiga, så är det allra viktigaste vilken allmän attityd man har till sitt barn: Vågar jag vara närvarande och sårbar med mitt barn? Tar jag mig verkligen tid och uttrymme varje dag att vara där och leka och prata med honom/henne? Lyssnar jag verkligen och tar in det som barnet säger och uttrycker? Är jag beredd att ödmjukt be barnet om ursäkt för mina fel och brister?  Undviker jag dömande och värderande kommentarer såsom ”bra”, ”fint” och liknande? Och så vidare.

Så om du av någon anledning inte väljer att lyda mina råd om napp eller så, så tycker jag inte att det är hela världen, det viktigaste är att göra en seriös satsning på att ge sitt barn en kärleksfull miljö.

Boktips: The Aware Baby av Aletha Solter (Adlibris, Bokus)