Kategori: Barn/föräldraskap

Ledsna barn behöver närhet!

För några veckor sen var jag på en stor lekplats nära där jag bor. Jag ser en kille på ungefär 6 år trilla på näsan och slå sig och det kommer några snyftningar, men inom några sekunder hör man en myndig pappastämma från andra sidan lekparken: ”Det där var inget!” Pappan rusar fram och förklarar att det absolut inte fanns något att var ledsen över. Det var liksom något i tonfallet som var så bergsäkert, att det inte fanns något tvivel att det var helt fel att gråta.

Jag blir så ledsen, för jag ser och hör såna exempel nästan dagligen på föräldrar som icke-validerar sina barns gråt och smärta. Egentligen ska man väl inte peka finger mot någon särskild, för alla har vi väl stunder när vi inte är tillräckligt närvarande med våra barn.

Väldigt vanligt är också att man ser bebisar som ligger i vagn och skriker för fulla lungor och föräldrarna bara går vidare, eller möjligtvis försöker peta in en napp i munnen eller så.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg som hette: Hur man tröstar barn där jag försöker punkta upp förslag på hur man kan hantera situationer där barnet gråter. Nu i efterhand har jag dock funderat på hur lämplig rubriken är egentligen, för ordet ”trösta” kan göra att man tänker att man ska ”göra något” när barnet gråter, och något av det viktigaste och svåraste är att bara vara där, och inte säga något utan bara vara närvarande.

Barn behöver vuxnas närvaro och empati för att känslor inte ska kännas farliga. De barn som lämnas i en vagn eller bemöts av ett ”det är inte något” riskerar att som vuxna drabbas av depression, stressproblem eller andra psykiska bekymmer. (för referenser se det tidigare inlägget)

Här är några snabba punkter att tänka på:

  • Var alltid nära ditt barn när det är ledset eller i någon annan jobbig känsla. Ta upp en bebis och håll den i famnen. Krama om ett äldre barn. Eller sitt åtminstone tätt intill.
  • Gör inget, säg inget utan bara öppna ditt hjärta och känn med smärtan. Svårare än det låter för de flesta av oss. Vill man säga något, bör det bara handla om att uttrycka förståelse.
  • Stanna på detta vis tills gråten/smärtan/raseriet har gått över.

Anm. Det blir en ny föräldraworkshop i Aware Parenting i höst. Information kommer inom kort på min hemsida. (kan också nämna att senaste numret av Vi Föräldrar har en bra artikel om hur man bemöter barns gråt)
Anm 2: Finns nu på Bloglovin

Hur man uppfostrar kreativa barn del 3: Våga vara gammaldags!

I vårt samhälle har vi ju en massa maskiner och datorer som hjälper oss och gör livet lättare. I det här inlägget tänkte jag fundera lite kring att all vår bekvämlighet kanske inte alltid är det bästa för att hjälpa våra barn att utveckla kreativitet och mångsidiga förmågor.

Barns hjärnor är ju extremt formbara, när barn övar och gör saker, så byggs deras nervsystem till just där de använder nerver. Ett barn som jobbar mycket med stickning blir bättre på finmotorik, ett barn som älskar bollar utvecklar andra nervbanor.

Problemet med maskiner och datorer är att de liksom tar bort viktiga aktiviteter ur vår miljö. Elvispen tar bort vispandet i köket, mikrovågsugnen ersätter en hel del matlagning, bilen tar bort promenaderna, och så vidare och till slut så har vi rejält minskat antalet handgrepp och rörelser som behövs för att leva sitt liv. Ett problem med detta är såklart att vi ökar i vikt, men ett annat problem är just att barn inte får så mycket utmaningar för sina hjärnor och nervsystem.

Ta matlagning till exempel. När vi lagar mindre mat så leder det inte bara till att matlagningskunskaper går förlorade från generation till generation. Matlagning är också en möjlighet att öva öga-hand-koordination när man vispar, knådar eller vänder något i stekpannan. Och en maträtt är ett mini-projekt, där en rad små aktiviteter ska synkas och utföras i rätt ordning.

En väninna till mig som arbetar som lärare berättade att hon tycker sig se att ”hyreshusbarnen”, som får gå lite mer, har lättare att lära sig läsa, än ”villabarnen” i samma ålder, för de sistnämnda har i större utsträckning blivit skjutsade till sina aktiviteter. Och när man går utvecklas viktiga förbindelser mellan hjärnhalvorna, som barnen sedan har stor nytta av när de ska lära sig läsa.

Och vad gäller TV så finns det inte så mycket studier på TV:ns effekter på barns kreativitet, men det finns en grundligt gjord studie som visar att med införandet av TV så minskade barnens kreatitivet och originalitet signifikant. Jag tror en viktig anledning är att den egna aktiviteten och fantasin blir lidande, att TV-tittande är för passivt. Tyvärr hittade man också sambandet att införandet av TV ökade barns aggressivitet mot varandra. Se vidare i boken ”The plug-in drug: Television, Computers, and Family Life” (nedan).

Så i den här artikeln vill jag slå ett slag för att utvärdera och ifrågasätta alla bekvämligheter som vi omger oss med, och se om vi kan göra våra liv mer aktiva, lärorika och roliga genom att vara lite mer gammaldags. Några förslag:

Laga mat: Förutom planering, öga-hand-koordination och att matlagning är en väldigt social aktivitet, så är det också ett av få tillfällen för barn idag att få slutföra något från ax till limpa. Ett projekt som utgör en helhet.

Gå, cykla och annan fysisk aktivitet: Att fysisk rörelse är hälsosamt pratar vi väl ofta om, men kanske borde vi ännu mer betona att det är avgörande för hjärnans utveckling.

Campa istället för charterresor och all-inclusive: En campingresa erbjuder förutom naturupplevelser också många möjligheter till gemensam problemlösning. Hur ska vi få ihop ved till en brasa? Vad gör vi när campingplatsen var stängd? Hur hanterar vi att det regnar? (gäller såklart även andra typer av gör-det-själv-semestrar såsom tågluffning eller fjällvandring)

För oss vuxna känns dessa utmaningar nog ofta besvärliga och energikrävande, men det är ofta de stunder när familjen löst ett svårt problem tillsammans som barnen minns från semestrarna.

Minska tiden framför teve, datorer och dator-spel: Jag vet själv att när man kommer hem och är trött efter jobbet, så är det väldigt skönt att parkera barnen framför teven medans man själv lagar mat och fixar i köket. Men alternativet, att barnen är med i köket och kanske hjälper till lite, eller bara sitter och pillar med något, tror jag kan vara hälsosammare för dem. Då får de en stunds lugn samvaro med föräldern och får prata om sin dag och sitt liv, och får också möjlighet att gå ner i varv. Och om de till exempel sitter och klipper på en äggkartong så innebär denna lilla aktivitet en liten utmaning för motoriken, och ofta lägger barnen in ett element av fantasi så att äggkartongen blir ett slott eller ett rymdskepp, och tränar på så sätt hjärnbanor som inte riktigt kommer igång vid tv-tittande.

Prova en TV-fri helg eller vecka: Ladda med extra gemenskap, god mat, lekar, pussel sällskapsspel och liknande.

Lägg in alla möjliga sorters ”analoga” aktiviteter och projekt: Måla och lek med lera. Plantera växter. Plocka svamp, gör era egna rymdskepp och lampor och prinsesskronor. Ha ett fågelbord på vintern och pricka av vilka arter som kommer på besök. Möjligheterna är oändliga.

Gör upptäcksfärder i närområdet: Leta igelkottar, kolla när grodorna parar sig på våren, be att få titta in bakom disken hos urmakaren och bagaren, ta er tid att titta på när de gräver en grop i gatan, besök en bilskrot och en soptipp och inventera bekantskapskretsen efter intressanta yrken som man kan be att få besöka, kanske finns en sjuksköterska, en bonde, en busschaufför eller något annat spännande.

Barn kan inte på samma sätt som vuxna sätta in TV-bilderna i ett sammanhang, de vet inte vad som är sant och påhitt och när ett inslag slutar och nästa börjar. Ett analogt utforskande av närmiljön kan ge förståelse och sammanhang. Att be att få titta in i på ett spännande ställe utökar också beteenderepertoaren med förmågan att be en främmande människa om en tjänst, vilket är en viktig och kreativ förmåga.

Tillägg: Kan tipsa om boken ”The plug-in-drug” som skriver om nackdelar med tv-tittande (på Adlibris, Bokus). Den beskriver också ”the spell-binding effect” som tv har, en trollbindande effekt som gör att det är svårt att låta bli att titta på en tv som står på, och den har en särskild avslappnande effekt, som dock försvinner, vilket ofta leder till irritation hos barn när tv:n ska stängas av.

Se också boken Nedkopplad : en familj, ett experiment, ett liv utan teknik av Susan Maushart (hos Adlibris, Bokus). Om en australiensisk kvinna som valde att kasta ut TV, dator och mobiler och fick en massa liv tillbaks.

Hur man uppfostrar kreativa barn del 2: Variera aktiviteterna!

Som jag skrivit om tidigare är jag en stor anhängare av att leka med sina barn. I leken utvecklas barnets hjärna på många sätt. När man leker med andra barn eller vuxna, så lär man sig turtagning, hänsyn, lyssnande och andra viktiga sociala förmågor. Leken utvecklar också fantasi, och motorik, och förmåga att tänka tredimensionellt (spatialt som vi psykologer säger).

Något att tänka på för vuxna som vill hjälpa sina barn att bevara och utveckla sin kreativitet, kan vara att se över hur varierat man leker med barnet. Är det mest en eller två olika lekar, eller spänner leken över ett vitt spektrum så att olika funktioner och begåvningar får tillfälle att växa till och utvecklas?

Det finns så många olika dimensioner av lek, där jag framförallt tror att barnet behöver variation:

  • Som jag tidigare skrivit är fysisk lek mycket viktigt för att utveckla både kroppsliga och sociala förmågor.
  • Pyssel och knåp och lera och måla utvecklar både finmotorik, envishet och visualiseringsförmåga.
  • Rollspel är en annan viktig slags lek som också utvecklar mycket viktiga förmågor, som till exempel förmågan att tänka sig in i någon annans perspektiv.
  • Rollspel kan också ha en viktig funktion, lite mer terapeutiskt, genom att hjälpa barn att uttrycka känslor och konflikter som de brottas med.
  • För vissa barn kan det finnas ett behov av s.k. ”regressiv lek”, där de går tillbaks till en yngre ålder, till exempel genom att leka bebis. Detta kan vara särskilt viktigt när barnet går igenom en jobbig period av någon anledning, såsom att börja på ett nytt dagis, eller flytta, eller när föräldrarna separerar.
  • Precis som med ett musikstycke kan man variera tempo, intensitet och hur mycket nytt som blandas in. Man kan jobba med crescendo, diminuendo, accelerando och ritardando.
  • Traditionella bollspel och liknande kan också vara viktiga, både för de förmågor de utvecklar, och för att det är något som barn gör tillsammans på raster och liknande. Här kan den vuxne hjälpa till att bygga ett bra självförtroende, till exempel genom att spela på en lagom nivå. Ofta innebär detta att barnet bör få vinna större delen av tiden.
  • Schack, Kalaha, pussel och alla andra spel.
  • Den vuxne kan ha många olika roller, som den som leder, blir ledd, eller mer som en jämlike.
  • Man kan leka inomhus och utomhus….
  • Leka en vuxen och ett barn, eller flera barn eller flera vuxna…
  • Och så vidare

Ett tips kan vara att verkligen utnyttja det tillfälle som det innebär att ha barn, till att prova på lekar och aktiviteter som man aldrig annars hade kunna tänka sig. Har man svårt att tänka sig att springa vilt och leka kull, så kan det vara en utvecklande utmaning att göra just det. Samma sak om man har svårt att tänka sig att sätta sig med en lerklump framför sig och göra något av den.

Anna Wahlgren: Världens bästa mamma?

Veckans löpsedelsskandal är att Anna Wahlgrens dotter, Felicia Feldt skrivit en bok och berättat om hur det var att vara barn till föräldragurun. Media älskar att bygga upp ikoner och se dem falla.

Jag har inte läst boken, men en sak jag vill blogga om i det här är att när Feldt konfronterade AW med saker som hänt i barndomen, så kastade hon från sig kritiken och hävdade att hon var ”världens främsta barnuppfostrare”.

Tänk vad världen skulle vara bättre om vi alla som föräldrar kunde erkänna våra fel och brister och bara lyssna icke-dömande på det våra barn har att säga!

Den här attityden när föräldrar helt förnekar det de gjort och sitt ansvar för barnens mående, tror jag är något av det mest skadliga som finns (läs gärna mer i Alice Millers böcker om detta).

En liten sak till: Under Dan Josefssons recension frågar någon vilka brister som finns med Anna Wahlgrens böcker. Som jag förstått det så är vanlig, mjuk och kärleksfull kroppskontakt mellan föräldrar och barn både anknytningsskapande och lugnande och kan hjälpa barn att sova (se mitt blogginlägg om sömnmetoder). Anna Wahlgren rekommenderar istället att lägga barn i vagn och köra den över en tröskel eller att buffa barnet bestämt i baken. (bara ett exempel på hur hon relaterar till anknytningsforskningen).

—

Boken (Felicia försvann) på Adlibris, Bokus, Jag gillade också Lady Dahmers blogginlägg (och även det här) om boken.

Önskar en god och lekfull jul!

Önskar alla läsare en riktigt god jul med detta videoklipp:

Ber om ursäkt om det syns dåligt. De har byggt ett högt torn av kuddar i soffan och Larry säger att det är ”min snygga mur” mot barbarerna, och flickan berättar att hon är en barbar och kan komma in genom väggen.

Jag tänkte att detta kunde vara ett exempel på hur enkelt det kan vara att ge sig in i lekar med sina barn. Den här leken har flera av kännetecknen på en bra lek:

  • Det finns en ramberättelse, om än väldigt enkel om en människa och en barbar
  • Barnet får känna sig mäktigt, det vi kallar power-reversal. Barn är maktlösa och obetydliga en så stor del av tiden att de mår väldigt bra av att få spela roller som innehåller motsatsen, att vara stark eller hjälte eller så.
  • Gott om uttrymme för kärleksfull brottning och kroppskontakt, vilket barn knappast kan få för mycket av i vår stressade värld.
  • Den vuxne tar i och larvar sig och överdriver, vilket brukar leda till
  • Skratt

Läs mer om lek här på bloggen: serien Att leka med barn och inläggen om boken Playful Parenting (på engelska). Ett julklappstips kan vara den härliga boken The Art och Roughhousing av Anthony DeBenedet och Lawrence Cohen (i videon ovan), med underrubriken Good Old-Fashioned Horseplay and why Every Kid Needs it (på Bokus; AdLibris).

Hur man uppfostrar kreativa barn del 1: säg ja!

Vi skulle väl alla önska att våra barn växer upp till kreativa individer som har förmågan att tänka utanför det  förväntade och som sätter samman olika fakta och resurser på nya sätt. Jag tänkte här komma med tre tips på saker vi som föräldrar kan göra för att öka möjligheterna för barnen att behålla och utveckla sin kreativitet.

Första rådet: Säg ja så mycket du bara kan!

Det är väldigt lätt att vi som föräldrar fastnar i att säga nej till det mesta som våra barn föreslår. Sitta i vardagsrummet och äta middag? Nej. Vara vaken till klockan tolv och titta på stjärnorna? Nej. Blanda senap och ost och kaksmulor och steka det på spisen? Nej, det blir för bökigt…

Vi glömmer nog alltför ofta bort att dessa förslag är en del av barnens livsenergi, en omistlig del av deras kreativitet och sätt att vara. För dem är världen lite som ett stort smörgåsbord med oändliga möjligheter. Bara alla ingredienser som finns i ett kök, och att få prova att kombinera dem och göra olika saker med dem…

Så jag tror att vi behöver försöka omprogrammera oss till att säga ja till betydligt fler saker. För någon vecka sen var jag ute och gick och sonen cyklade. Han såg en väg som han aldrig hade varit på och undrade om han kunde få cykla den vägen. Min första ryggmärgsreaktion var att säga ett trött nej. Det var en jobbig backe där som han säkert skulle bli trött och gnällig av. Jag hade redan planerat att gå en annan väg. Och vi skulle bara komma fram 50 meter bort, det skulle inte göra någon skillnad. Jag kunde nog hitta argument mot det. Men sen slog det mig att det här fanns en möjlighet att låta honom få som han ville. Och att det egentligen inte ens var särskilt besvärligt. Och det fick honom att känna att han kunde utforska något, komma med en idé.

Det är nog två aspekter som är viktiga här för ett barn: Dels möjligheten av ett slutresultat som är spännande eller intressant. Och processen, att få experimentera, bestämma, improvisera. Detta är kanske särskilt intressant nu i nobelpristider när man ser att många viktiga upptäckter faktiskt varit forskare som varit hånade, men som gått sin egen väg (t.ex. Årets kemipristagarae Daniel Shechtman).

Man kan faktiskt prova att gå en annan väg hem, när ens barn vill det. Man kan ta sig tid att stanna upp vid den där annorlunda stenen eller vad det är på vägen till dagis eller skola. Ber barnet att få ha senap i pannkakssmeten, kan man säg att man själv kanske inte är så lockad, men de kan få prova att göra en senapspannkaka. Mycket av det barnen ber om kostar ganska lite i tid och energi och förutom att bejakandet av detta kan öka barnens kreativitet så kan det göra att känslan av värde och självkänsla ökar, för den vägg av bestämmande och kontroll som barn ofta möter i vuxenvärlden blir mindre hård och ogenomtränglig.

[del 2 och 3 i serien om kreativitet kommer snart…]