Etikett: barns livskvalitet

Tre sätt som barn kan trigga sina föräldrar

Jag arbetar med psykoterapi, i en form som kallas integrationsterapi. En grundtanke där är att de flesta av oss inte till fullo fått våra behov mötta som barn, och därför så är vi extra känsliga för vissa saker. Vi är känsliga för saker som på något sätt liknar något som skadat oss som små.

Har man vuxit upp med föräldrar som har alkoholproblem kan man vara extra känslig för att se någon omkring sig bli berusad, till exempel. När man möter en situation som man är extra känslig triggas man känslomässigt och hamnar lätt i ett jobbigt tillstånd. Man kan bli extra arg, eller känna sig dålig, skamsen eller rädd. Detta kallar vi för ett försvarstillstånd. Vi tänker att vi som barn inte kunde bearbeta de jobbiga händelserna, utan tvingades att utveckla försvarsreaktioner för att överleva känslomässigt.

När vi går igång och hamnar i försvarsmönster, så blir det ofta svårare för oss att möta barnet som vi har framför oss, och se dess behov. Därför tänkte jag i det här inlägget prata lite om hur våra barn kan trigga oss. Jag tänkte nämna tre sätt som barn kan trigga jobbiga känslor hos en vuxen:

Barn är behövande och hjälplösa

Många av oss har vuxit upp i en familjekonstellation där den ena föräldern har varit mer tydligt svag eller hjälpbehövande. Ofta har den andre varit mer tuff eller stark, och på så har föräldrarna kompletterat varandra. Den svagare föräldern utvecklar ofta en närmare relation till barnen, där barnet inte sällan börjar svara upp mot förälderns hjälpbehov, och bli lite mer vuxen, och försöka hjälpa och stötta föräldern. I USA har man använt termen emotionell incest för detta, man vill då fokusera på att barnet blir tilldelad en vuxenroll för föräldern. Denna term kanske låter lite dramatisk för vissa, men även mindre tendenser till hjälplöshet hos föräldern kan vara stora för ett barn.

Om man har vuxit upp med en eller flera vuxna med sådana tendenser, kan det trigga jobbiga känslor att mötas av ett barn som faktiskt helt legitimt är i stort behov av ständig hjälp. Den vuxne kan då uppleva exempelvis ilska, eller känna av lite av den ensamhet och vanmakt han/hon själv som barn kände inför den hjälplöse vuxne.

Barn i en viss ålder påminner om oss själva i den åldern

Det är väl inte så konstigt eller revolutionerande att barn kan påminna oss om hur det var när vi själva var i samma ålder som barnet. Men det förtjänar ändå att nämnas här, tycker jag. Om man är en förälder som verkligen försöker vara där och se barnet, kan man i barnets ansikte och ögon se den sårbarhet och de utmaningar som ett barn i en viss ålder står inför, och då kan detta trigga igång att man kommer i kontakt med den utsatthet man själv levde med i denna ålder.

Även detta kan leda till motstridiga känslor och försvarsreaktioner från den vuxne gentemot barnet.

Barn kan hitta våra svaga punker

Barn upptäcker ganska snabbt vad de kan göra för att trigga en förälder. Det kan vara till exempel att balansera på stolsryggar, inte svara på tilltal, eller att prata med hög röst; det är olika saker för alla vuxna. Jag vet inte om jag har någon jättebra förklaring på att barn ofta gillar att ”reta” oss på detta sätt. En trolig förklaring är att det handlar om att barn är så maktlösa en stor del av dagarna, och då blir det väldigt spännande och roligt att se att man gör något litet och lyckas försätta föräldern i ett starkt känslotillstånd. Att kunna framkalla en stark skräck eller ilska hos föräldern.

Inom KBT (kognitiv beteendeterapi), som jag arbetat en del med, pratar vi också om negativ förstärkning. Detta innebär att om man mår dåligt, så kan till och med en negativ interaktion med någon göra att man mår lite bättre. Till exempel att ha ett bråk med någon. Detta kan förklara varför barn kan bli extra retsamma mot föräldrarna när de är trötta eller på dåligt humör, de lyckas då effektivt få något slags interaktion med föräldern.

(Som parantes vill jag nämna att det såklart är fler saker än dessa tre som kan trigga oss i kontakten med barn. Till exempel den tidsstress det kan innebära att vara förälder…)

Jag skriver det här för att jag tänker att det kan vara bra att reflektera över detta ibland som förälder (eller om man träffar barn i någon annan roll). När vi övermannas av starka känslor när vi är med barn, kan det vara något från vår egen historia som triggas igång.

Anm: Integrationsterapi utgår från Alice Millers, Jean Jensons och Ingeborg Boschs böcker, och jag kan varmt rekommendera dessa för mer fördjupning i hur barndomen påverkar oss som vuxna.

Varför det är så viktigt att respektera barns känslor

Jag har skrivit några inlägg om vikten av hur vi pratar med barn. Särskilt viktigt tycker jag det är hur vi pratar med barn om känslor.

Varför är detta då en så viktig faktor?

* Vi vill väl alla ”vaccinera” våra barn mot all stress och påfrestningar som man kan möta genom livet. Att kunna hantera och vara nära sina känslor är färdigheter som kan hjälpa barn genom motgångar och stress. Att förmågan att hantera stress påverkas av vår relation till våra känslor, blir mer och mer utforskat (se t.ex. boken Sue Gerhardt: Kärlekens roll…)

* Känslor har potentialen att kunna fungera som en kompass genom livet. Känslor kan hjälpa oss att undvika droger (känslan dagen efter…), eller undvika pedofiler eller bedragare. Eller få oss att välja långsiktigt bra saker (känslan av att lyckas med något man jobbat länge för, t.ex.). Vi vill därför att barn ska vara bekväma med ett fullt känslospektra, från djupaste bedrövelse till den intensivaste glädje.

* Det finns mycket forskning som pekar att det är avstressande och hälsobefrämjande att bli validerad, det vill säga att prata med någon som förstår ens känslor. Att få sådan bekräftelse är särskilt viktigt för barn, då alla barn har en utsatt position i förhållande till vuxenvärlden.

* Många människor med depression och andra psykiska problem hindras av att möjligheten att prova något nytt och ”misslyckas” ter sig som alltför hemskt att utsätta sig för. Detta leder till att man med åren låser in sig i en begränsande trygghetszon. Jag vill att mitt och andras barn ska känna att det är okay att det inte blir som man tänkte sig. Man blir besviken, men detta är uthärdligt. Jag tror att detta är en avgörande komponent i en sund självkänsla; att våga prova nya saker utan alltför mycket nojja och ångest.

Läs gärna tidigare inlägg om detta: Prata respektfullt till barn II och Prata respektfullt med barn. Jag kan också rekommendera artikeln ”Understanding Childrens Feelings” av Marion Badenoch Rose.

Tips om att leka med barn

Detta är den fjärde och sista delen i en liten serie inlägg inspirerade av Lawrence Cohens bok Playful parenting.

Några tips om att leka med barn:

* Följ barnet – låt det bestämma takten och riktningen. Barn är en stor del av tiden styrda av andras agendor. När de ska vakna, och till dagis/skola, och vad de ska äta, och så vidare. Att ge dem chansen att verkligen bestämma en stund kan stärka deras självkänsla och få dem att känna sig bättre till mods.

* Var uppmärksam på vad för utmaningar och känslor som är aktuella just nu. Försök föra in dem och utmana på ett lekfullt sätt. Att få ett nytt syskon eller att ha svårt att lära sig cykla kommer att kunna märkas i hur barnet leker, och vi behöver först och främst låta oss beröras av det vi ser, och också delta i leken och visa att vi är med och förstår.

* Inför regelbundna lekstunder – berätta att det här är en lekstund och nu får du bestämma helt vad vi ska göra, och jag följer. Låt bli att göra något annat – såsom att svara i telefon, läsa tidningen eller laga mat.

* Följ skratten och fnissningarna. Skratt och fniss skapar närhet och är väldigt hälsobefrämjande. Det kan också vara en signal att man är inne på områden som är viktiga för barnet just nu. Det kan också vara bra att vara förberedd på att den närhet som skratten skapar, kan leda in till gråt och negativa känsloyttringar. Detta är helt normalt, och ett led i barnets naturliga känslobearbetningscykel.

En liten varning dock för att kittla barnet: Vår föräldrageneration hade ofta ganska liten erfarenhet av att leka och det bästa de kunde komma på för att ha kul med sina barn, var inte sällan att kittla dem. Detta gjorde de dock ofta långt över tröskeln där barnen (vi) förlorade kontrollen över situationen. Det finns en risk att vi upprepar dessa misstag. Det är viktigt att hålla sig till vissa grundprinciper när man leker, såsom att barnet måste ha absolut bestämmanderätt över sin egen kropp, och när man kittlas måste barnet helt och hållet få bestämma över när man börjar och slutar.

* Släpp vuxenrollen och våga vara barnslig och fånig. Ge dig hän och var med i leken till 100 %.

Missa inte: Hela serien om att leka med barn här på bloggen.

Varför det är så viktigt att leka med barn

För många föräldrar är det kanske självklart att ägna mycket tid åt att leka med sina barn, men för oss andra som gärna blir sittande i soffan tänkte jag skriva några inlägg om att leka med sina barn.

Här kommer några anledningar att leka med barn:

1. Att leka är barnens kanske främsta sätt att lära sig saker. Alltifrån motorik till komplicerat socialt samspel. Visst kan barn göra en hel del av detta själva, men i samspel med en vuxen utökas möjligheterna och den vuxne kan också styra in på viktiga saker, eller helt enkelt utmana barnet på ett lagom sätt. Märker man att barnet har problem med att vänta på sin tur, kan man låta det öva på just detta i små portioner.

2. Leken är lite som barnets språk. Jag tänker på de svenskar som flyttar till Norge eller Danmark. Vissa lär sig inte språket, och andra gör det. De som anstränger sig för att prata språket, upplever att detta gör att de kommer närmare norrmännen/danskarna. Så kan man tänka kring att leka. Man kan ha en bra närhet med sitt barn genom att läsa sagor vid läggdags och äta tillsammans och så. Men den extra ansträngningen att verkligen delta i deras lek gör att de känner att vi vuxna kommer nära och engagerar oss lite extra. Denna närhet blir en tillgång då den gör det lättare för barnet att komma och anförtro sig till oss när det är något som är svårt, kanske när det blir retat på dagis. Eller för den delen i tonåren när det kommer frågor kring mens, relationer, droger och så.

3. Det är lätt för oss som har allvarsamma jobb hela dagarna att se leken som något oseriöst och lite onödigt. Men inte nog med att det är barnens kanske främsta verktyg för lärdom och utveckling; utan barn använder också leken till att uttrycka och ta sig igenom jobbiga upplevelser och känslor. Ett barn som står inför utmaningen att bli lämnad på dagis kan behöva leka lämning med dockor, lämna pappa i sovrummet eller lämna mjukisdjuret i bilen (pappa får gärna låtsasgråta när han blir lämnad, så att barnets känslor blir tydliga och avdramatiseras). Ett barn som är lite utanför lekgruppen kan behöva leka en massa lekar på temat vara med / vara utanför. Så när vi leker med våra barn, så är det inte bara ”på kul”, utan vi gör det också möjligt att dela barnets utmaningar och smärta.

4. I många KBT-baserade föräldrakurser (såsom Komet) säger man att lekar och positiva aktiviteter är som insättningar på ett konto, och gränssättningar och liknande är uttag. Detta är ett smart sätt att underlätta för föräldrar att se varför det ibland blir svårare med samarbetet. Men jag vänder mig samtidigt mot att likna relationen förälder-barn vid en penningtransaktion. Ändå tycker jag att det finns något viktigt att ta till sig i den här metaforen som är att när vi är nära och ger kärlek till barnet t.ex. genom lek, så är detta själva grundstenen för barnets fortsatta livskvalitet, självkänsla och förmåga att klara sig i livet.

5. På samma sätt som vi vuxna blir stressade av att ha massa tider att passa och alltför lite tid till motion och rekreation, så blir också barn stressade. Dessutom är det i sig frustrerande att vara barn, tänk er att inte kunna ta på sig kläderna själv, och inte ens kunna sätta på tv:n…  Att leka, särskilt fysiska lekar såsom kuddkrig och att brottas, kan vara ett sätt att få ur sig frustration och stress. Dessutom blir det i fysiska lekar ofta ett element av kroppskontakt, som i sig leder till lugn och närhet.

6. Fast egentligen kanske det inte borde behövas så många förklaringar mer än att barn älskar att leka och älskar att leka med vuxna!

Dessa tankar om lek kommer i stor utsträckning från boken: Playful Parenting av Lawrence Cohen (se hans hemsida: www.playfulparenting.com – boken på AdLibris; Bokus).

Missa inte: Hela serien om att leka med barn här på bloggen.