Jag tipsar om Aware Parentings Facebook-sida – där det finns många intressanta länkar om humanistiskt och icke-bestraffande föräldraskap. Där finns just nu också en nyårshälsning från Solter själv.
Kategori: Barn/föräldraskap
Hur man får barn att borsta tänderna
Att få sina barn att borsta tänderna kan verkligen vara en utmaning (jag talar av egen erfarenhet…).
Jag hittade idag en artikel som tar ämnet på allvar och med lek och omtanke föreslår en lång rad av saker man kan göra just för tandborstningen. Artikeln, som tyvärr är på engelska, kan nog vara en inspiration även för många andra knepiga ”måsten”.
Playful Parenting – kap 1
Jag har börjat läsa om boken Playful Parenting av Cohen inspirerad av Inspire Mama, en bloggarkollega.
Ett citat från kapitel 1:
”Chimpanser, särskilt vuxna hanar, bråkar mycket med varandra, men de är också experter på försoning. De älskar att bli sams. När två chimpanser har problem med att bli sams efter ett bråk, så brukar ibland den ene av dem låtsas hitta något interessant i gräset. Han hojtar och skriker så att alla de andra aporna kommer över och kollar vad han funnit. Eftersom det egentligen inte finns något där, så går de iväg en efter en. Alla utom de två som bråkat. De två ex-kombattanterna hoppar då upphetsat upp och ner över den låtsade grejen i gräset. Till slut lugnar de ner sig och börjar putsa varandra, tecknet hos chimpanser på att vänskapen är återställd.”
Tänk om vi människor kunde vara så genialiska på att bli sams… på jobbet eller i familjen…
Cohen nämner detta under punkt ett bland orsaker till att det är viktigt för barn med lek – Att uppnå närhet, med varandra och med viktiga vuxna.
Punkt två är att gå från maktlöshet till kompetens och självkänsla. Typexempel är att leka olika varianter av doktorslekar efter jobbiga upplevelser av sjukvården.
Punkt tre är känslomässig läkning. Ett exempel kan vara när föräldrar skäller på dem eller bråkar inbördes; att spela upp situationen med dockor eller byta roller med en vuxen hjälper barn att bearbeta det jobbiga. Viktigt är att skrattets roll, det liksom löser upp knepiga känslor och maktlöshet.
Läs mer av vad jag tidigare skrivit om att leka med barn.
Note: This is the first posting in a series on the book Playful Parening by Lawrence Cohen – I wrote it in Swedish, but the rest of the postings in this series are in English – Please refer to Google Translate if you want to read the post in English.
Tre sätt som barn kan trigga sina föräldrar
Jag arbetar med psykoterapi, i en form som kallas integrationsterapi. En grundtanke där är att de flesta av oss inte till fullo fått våra behov mötta som barn, och därför så är vi extra känsliga för vissa saker. Vi är känsliga för saker som på något sätt liknar något som skadat oss som små.
Har man vuxit upp med föräldrar som har alkoholproblem kan man vara extra känslig för att se någon omkring sig bli berusad, till exempel. När man möter en situation som man är extra känslig triggas man känslomässigt och hamnar lätt i ett jobbigt tillstånd. Man kan bli extra arg, eller känna sig dålig, skamsen eller rädd. Detta kallar vi för ett försvarstillstånd. Vi tänker att vi som barn inte kunde bearbeta de jobbiga händelserna, utan tvingades att utveckla försvarsreaktioner för att överleva känslomässigt.
När vi går igång och hamnar i försvarsmönster, så blir det ofta svårare för oss att möta barnet som vi har framför oss, och se dess behov. Därför tänkte jag i det här inlägget prata lite om hur våra barn kan trigga oss. Jag tänkte nämna tre sätt som barn kan trigga jobbiga känslor hos en vuxen:
Barn är behövande och hjälplösa
Många av oss har vuxit upp i en familjekonstellation där den ena föräldern har varit mer tydligt svag eller hjälpbehövande. Ofta har den andre varit mer tuff eller stark, och på så har föräldrarna kompletterat varandra. Den svagare föräldern utvecklar ofta en närmare relation till barnen, där barnet inte sällan börjar svara upp mot förälderns hjälpbehov, och bli lite mer vuxen, och försöka hjälpa och stötta föräldern. I USA har man använt termen emotionell incest för detta, man vill då fokusera på att barnet blir tilldelad en vuxenroll för föräldern. Denna term kanske låter lite dramatisk för vissa, men även mindre tendenser till hjälplöshet hos föräldern kan vara stora för ett barn.
Om man har vuxit upp med en eller flera vuxna med sådana tendenser, kan det trigga jobbiga känslor att mötas av ett barn som faktiskt helt legitimt är i stort behov av ständig hjälp. Den vuxne kan då uppleva exempelvis ilska, eller känna av lite av den ensamhet och vanmakt han/hon själv som barn kände inför den hjälplöse vuxne.
Barn i en viss ålder påminner om oss själva i den åldern
Det är väl inte så konstigt eller revolutionerande att barn kan påminna oss om hur det var när vi själva var i samma ålder som barnet. Men det förtjänar ändå att nämnas här, tycker jag. Om man är en förälder som verkligen försöker vara där och se barnet, kan man i barnets ansikte och ögon se den sårbarhet och de utmaningar som ett barn i en viss ålder står inför, och då kan detta trigga igång att man kommer i kontakt med den utsatthet man själv levde med i denna ålder.
Även detta kan leda till motstridiga känslor och försvarsreaktioner från den vuxne gentemot barnet.
Barn kan hitta våra svaga punker
Barn upptäcker ganska snabbt vad de kan göra för att trigga en förälder. Det kan vara till exempel att balansera på stolsryggar, inte svara på tilltal, eller att prata med hög röst; det är olika saker för alla vuxna. Jag vet inte om jag har någon jättebra förklaring på att barn ofta gillar att ”reta” oss på detta sätt. En trolig förklaring är att det handlar om att barn är så maktlösa en stor del av dagarna, och då blir det väldigt spännande och roligt att se att man gör något litet och lyckas försätta föräldern i ett starkt känslotillstånd. Att kunna framkalla en stark skräck eller ilska hos föräldern.
Inom KBT (kognitiv beteendeterapi), som jag arbetat en del med, pratar vi också om negativ förstärkning. Detta innebär att om man mår dåligt, så kan till och med en negativ interaktion med någon göra att man mår lite bättre. Till exempel att ha ett bråk med någon. Detta kan förklara varför barn kan bli extra retsamma mot föräldrarna när de är trötta eller på dåligt humör, de lyckas då effektivt få något slags interaktion med föräldern.
(Som parantes vill jag nämna att det såklart är fler saker än dessa tre som kan trigga oss i kontakten med barn. Till exempel den tidsstress det kan innebära att vara förälder…)
Jag skriver det här för att jag tänker att det kan vara bra att reflektera över detta ibland som förälder (eller om man träffar barn i någon annan roll). När vi övermannas av starka känslor när vi är med barn, kan det vara något från vår egen historia som triggas igång.
Anm: Integrationsterapi utgår från Alice Millers, Jean Jensons och Ingeborg Boschs böcker, och jag kan varmt rekommendera dessa för mer fördjupning i hur barndomen påverkar oss som vuxna.
Varför det är så viktigt att respektera barns känslor
Jag har skrivit några inlägg om vikten av hur vi pratar med barn. Särskilt viktigt tycker jag det är hur vi pratar med barn om känslor.
Varför är detta då en så viktig faktor?
* Vi vill väl alla ”vaccinera” våra barn mot all stress och påfrestningar som man kan möta genom livet. Att kunna hantera och vara nära sina känslor är färdigheter som kan hjälpa barn genom motgångar och stress. Att förmågan att hantera stress påverkas av vår relation till våra känslor, blir mer och mer utforskat (se t.ex. boken Sue Gerhardt: Kärlekens roll…)
* Känslor har potentialen att kunna fungera som en kompass genom livet. Känslor kan hjälpa oss att undvika droger (känslan dagen efter…), eller undvika pedofiler eller bedragare. Eller få oss att välja långsiktigt bra saker (känslan av att lyckas med något man jobbat länge för, t.ex.). Vi vill därför att barn ska vara bekväma med ett fullt känslospektra, från djupaste bedrövelse till den intensivaste glädje.
* Det finns mycket forskning som pekar att det är avstressande och hälsobefrämjande att bli validerad, det vill säga att prata med någon som förstår ens känslor. Att få sådan bekräftelse är särskilt viktigt för barn, då alla barn har en utsatt position i förhållande till vuxenvärlden.
* Många människor med depression och andra psykiska problem hindras av att möjligheten att prova något nytt och ”misslyckas” ter sig som alltför hemskt att utsätta sig för. Detta leder till att man med åren låser in sig i en begränsande trygghetszon. Jag vill att mitt och andras barn ska känna att det är okay att det inte blir som man tänkte sig. Man blir besviken, men detta är uthärdligt. Jag tror att detta är en avgörande komponent i en sund självkänsla; att våga prova nya saker utan alltför mycket nojja och ångest.
Läs gärna tidigare inlägg om detta: Prata respektfullt till barn II och Prata respektfullt med barn. Jag kan också rekommendera artikeln ”Understanding Childrens Feelings” av Marion Badenoch Rose.
Prata respektfullt till barn II
När det blir knepigt och konfliktfyllt i en relation, särskilt med barn, är det viktigt att inte bara fokusera på sina egna behov, utan också försöka förstå den andres känslor och behov. Som vuxen är man i en maktposition gentemot barnet och har därför ett ansvar att hjälpa barnet att artikulera sina behov och känslor. Att visa förståelse för den andres situation och känslor har uppmärksammats mycket av psykologer och terapeuter på sista tiden och kallas då ofta ”validering”.
Två koncept som jag kan rekommendera för att fördjupa sig i detta är non-violent communication (NVC), ibland kallat giraffspråket, och Faber och Maslich bok ”How to Talk so Kids will Listen and Listen so Kids will Talk” (Adlibris, Bokus). Denna bok rekommenderas också till personer som träffar barn i yrket, förskolepersonal och psykologer, till exempel. Det finns också en tonårsverssion; How to Talk so Teens will Listen and Listen so Teens will Talk. Och en bok om syskonrivalitet.
Det som är så bra med Faber och Maslichs böcker är att de är otroligt lättlästa, de innehåller till och med tecknade serier som visar ”bra” och ”mindre bra” sätt att agera med barnen. Dessutom finns det övningar för att hjälpa läsaren att komma in i ”tänket”.
Med allting som måste göras i vardagen så märker jag ofta att jag med min son hamnar i att upprepa ungefär ”nu måste du göra xxx”, med ett alltmer irriterat tonläge. ”Nu är det verkligen dags att gå hem från dagis”, tex. Förutom att tonläget blir alltmer spänt, är det lätt att man efter en stund börjar lägga till mer nedstättande kommentarer, av typen ”skärp dig nu”, eller ”du brukar ju vara en snäll kille” (sådana kommentarer skulle jag hata att få om jag vore barn…).
Men om jag istället gör ett försök att se det hela ur hans perspektiv, så märker jag att mitt röstläge förändras och blir mer mjukt och respektfullt. Om jag till exempel säger: ”Jag förstår att du verkligen vill fortsätta bygga sandslott tillsammans med Niklas, det verkar som att ni har jättekul, och du blir arg och ledsen när jag säger att det är dags att gå hem”. Då har jag både hjälpt sonen att formulera problemet och hans egna känslor, och så har jag också tagit kontakt en mer inkännande del av mig själv att utgå från.
Jag ska inte säga att det alltid fungerar, i betydelsen att sonen gör det jag skulle vilja, men att prata så här är en bra början på ett samtal om hur man ska lösa situationen, och inte sällan löser sig det hela faktiskt av sig självt.
(en liten kommentar till: många föräldrar har läst Jesper Juul, och jag tycker han har gjort en fantastisk insats i att skriva utifrån barns position, och jag tycker Faber/Maslich säger ungefär samma saker, men de har liksom skrivit mer av en instruktionsbok; hur ska man göra rent konkret för att prata respektfullt med barn?)